Kategori: Allmänt

Det är möjligt att man inte, men jag ska nog ändå… Skit samma, det får gå hur det vill. Jag ska fan i mig! Upp och iväg bara! Mot kanten, mot avgrunden, ut på havet, ryck upp dig, ta dig i kragen, slit tummen ur arslet! Vad kan hända egentligen?

Man kan dö…

Botaniserade på min dator, som jag brukar göra när jag inte vet vad jag ska lägga ut på bloggen. Hittade då mod-texten ovan, som jag har använt vid Poetry Slam-tävlingar för länge sen. Den ska egentligen läsas upp högt, med känsla och darr, det är en muntlig text. Men nu får ni den här ändå, lik förbannat. Ja, vill säga, ni har bara fått en liten inledande aptitretare. Vill ni läsa fortsättningen så får ni gå till avdelningen Mina texter, underavdelningen Skönlitterär prosa. Fick för mig att jag skulle slå ett slag för andra avdelningar på denna hemsida än just bloggen. Finns mycket bra där, även om jag tyvärr inte orkat förnya innehållet på länge.

Texten om mod verkar kanske övermåttan tramsig, och det är den förvisso. Men det finns en allvarligt menad innehållslig tes: Rädsla, feghet, brist på civilkurage är ett av mänsklighetens största problem (det tyckte Nietzsche också). Syns inte minst i Sverige, där konflikträdsla och fegt konsensus-sug (falsk eller äkta konsensus spelar ingen roll, bara vi för allt i världen är, eller låtsas vara, överens) är ett gissel.

no more merry no more mirth
no more kissing ah ah ah ah
what a dearth, miracle is missing
no more kissing, ah ah ah ah…
that’s refrainable?
is that refrainable?
is that refrainable?

but overwhelming lots of weariness and woe
wherever we go my love lots of weariness and woe
no more hoochie coochie smooching no no no
but wherever we go my love lots of weariness and woe
that’s sustainable?
is that sustainable?
is that sustainable?

while all the while
in the trees
time sweeps and weeps
time sweeps and weeps
and the wind whispers
never sleeps, never sleeps
it’s for keeps
it’s for keeps…

no more talkin’
no more walkin’
in the rain
you and me apart, my love
it’s so insane
it’s so refrainable
it’s so refrainable
it’s so refrainable!!!

no woman no woman
it will make you moan
and you will cry
no never no nothing no lovin’
since you said goodbye
me dead and gone
me don’t know how to survive
longin’ for you
like the mountains
long for the sky
it’s not sustainable!
it’s not sustainable!!
it’s not sustainable!!!

and the wind whispers
never sleeps, never sleeps
it’s for keeps
it’s for keeps…

P.S. Låten, för det är en låt, drar lite mot reggae, men associerar nog mest till J.J. Cales sugande sensuella Cocaine. Ni ska få musiken så småningom, när min röst och stämma återigen blir vad den en gång var. Vem vet, det kanske bara dröjer kort tills dess… (åh, va jobbigt! att du alltid ska va så j-a positiv…!). D.S.

”Låt mig kyssa ditt ansikte.”
”Nej.”
”Din hatt.”
”Nej, inte den heller.”
”Vad tror du om därbak på klänningsryggen då?”
”Aldrig i livet!”
”Ditt hjärta?”
”Ok då – du får kyssa mitt hjärta.”

kanske är jävig
men du var så grön
jag svär
som ljuvaste svar på min bön
åh, du var så skön

du kom till mig
och vi såg på varann
vi två tillsammans
vi såg vår värld
vi såg att den var sann

Åh, Kalle Kolibri
du satt på min lins
det blev ögonkontakt
det va stort, åh jag minns
jag sa hej hej hej
det här är världens grej
det är du och jag
för alltid från idag
vi flyger tillsammans
i samma lag
du och jag

du fundera på mig
jag fundera på dig
det va’ bara vi två
allt annat försvann
som bara annat kan

vi kommunicerade
så mycket vi hann
vi två vi spela
som i samma band
som från samma land

Åh, Kalle Kolibri
du satt på min lins
det blev ögonkontakt
det va stort, åh jag minns
jag sa hej hej hej
det här är världens grej
det är du och jag
för alltid från idag
vi flyger tillsammans
i samma lag
du och jag

P.S. Låten handlar om den största upplevelsen för mig (vad Kalle K tyckte vet jag inte) under min Ecuador-resa i januari i år. D.S.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Larssons lager är tomt för tillfället. Det drivs enligt On demand Manufactoring-principer. Få beställningar har inkommit på sistone, så de här bägge lagerarbetarna, prinsessan Zendeli och clownen Jac, är påfrestande sysslolösa (gott om tid att vara olyckliga m.a.o.). Dessutom tror jag de är mitt i en uppslitande kärlekshistoria. Jac lider av hjärtasmärtor och Zendeli är fast i sina eteriska ballerinaprinciper. Det är som det är.

Enligt mottot inget allvar skall vara mig främmande, följande lilla dikt:

på upphällningen

det är på upphällningen
det är styggt

livet som
lekte en gång
kärleken som
nynnade sin sång
musiken
poesin
litteraturen
fåglarna
djuren
naturen
upplevelserna
resorna
människorna
mötena

men i kvällningen
kommer döden

det känns tryggt

För halvtres år sen satt jag på en bänk
sippa på en vodka med läsk och i ett blänk
var jag full som en alika för allra första gången
kramade kamrater och lyssnade till sången
av reptilhjärnan åsså från huvet o skrevet
graverade grundspår på min hårddisk skrev det
brevet till mig själv, om mitt öde i livet
wonderbart och jävligheter mixat, givet!

Fröken! Kan jag få en
Livet till, tack! Ridå?
Ja, döden ingår väl eller?
Tack, det är bra så.

Jollrar nu tillbaka på åren som har gått
nåt har man väl gett, men mycket har jag fått
till skänks utan att på nåt sätt ha förtjäna nåt
utan att ha vetat mig mena nåt
annat än å ha lite lajbans på tå
inför insidans manande gå gå gå
omedvetet hanbarndjur för det mesta
oförarglig? visst, livet va å festa!

Fröken! Kan jag få en
Livet till, tack! Ridå?
Ja, döden ingår väl eller?
Tack, det är bra så.

Visst, vemodsaningar fler än för de flesta
men hur det än går, så måste jag testa
blir det falla eller flyga om jag tappar greppet?
tristan eller påskön, vart seglar skeppet?
havanna-galenpanna-tiger dansar på månen
eller felkalibererade halvdöa fånen?
när man minst anar det går det som det går
åsså står man där man står, efter alla dessa år!

Fröken! Fröken! Kan jag få en
Livet till, tack! Ridå?
Ja, döden ingår väl eller?
Tack, det är bra så.

Ja, vad var det jag sa!? I april anade jag en ny låt vid horisonten i inlägget Ny låt? Ja, det har blivit mer än en sen dess, faktiskt. Men jag tänkte att jag får väl lägga ut den här som jag hintat om (usch! anglicism!) tidigare. Det är jag skyldig er, kära läsare. Ni har säkert undrat hur det har gått med den där refrängen som jag presenterade 11 april, eller hur? Ja, nu kan ni se. Låten säger en del, både om mitt liv som det varit och om nuläget, inför resten, typ. Finns musik till spektaklet också förstås, men den får ni vänta på lite till. Orkar inte spela in just nu, och förresten är jag hes som en kråka (no offence, crows).

Utvikning: Visste ni att “alika” är ett dialektalt ord för kaja, förresten? Jojomen. Därav fyllekaja, för det vet ju alla att kajorna super som fan. Kråkorna däremot dricker kanske för lite; kan ju vara därför som dom är så hesa.

Nedan en fjärranblickande kråka till vänster. Bilden till höger föreställer en alpkaja, med gul näbb och röda ben. De finns inte i Sverige. Men jag tyckte det vara roligare med en sån, än en bild på dom allerstädes närvarande, ytterst tjatiga kajor som flaxar omkring precis överallt här hemma nuförtiden. Huruvida alpkajornas alkoholvanor är lika extrema som de svenska alikornas är mig dock obekant.

• 

• 

Att höra stämsång som den här… Det är bara så trösterikt.

Six Men Start Singing in a Church… Och vad sjunger de då? Jo, klassikern Amazing Grace. Det är så bra, att jag måste nypa mig i armen och påminna mig om hur illa jag tycker om gud och religioner och allt sånt. Annars skulle jag kunna bli religiös, av så wonderbart välljud som det här. Men gåshud, det går inte att undvika! Dvs. det bildas små knottror på armhuden – märkligt, inte sant?

Observera: Skall spelas högt!

På tal om vårt behov av tröst, vill jag citera Stig Dagerman:

“Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en god eller fast punkt på jorden varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt.”

― Stig Dagerman

Hemma från Sahlgrenska sen onsdags i förra veckan. Som jag berättat i tidigare inlägg mådde jag oförskämt bra efter operationen, trots sex hål i buken, kateter m.m.

Detta relativa välmående varade i drygt 36 timmar. Sen började ett visst illamående ge sig till känna. Magen kändes först trög, sen lös, sen trög igen – utan att det blev några rejäla utgifter, om ni förstår vad jag menar. Och i torsdags förra veckan mådde jag riktigt illa.

Har fått veta att man under operationen ligger kraftigt nedåtlutad med huvudet, samt att de fyller buken med gas för att underlätta den människostyrda operationsrobotens arbete. (Jo, en sådan används faktiskt numera; jag såg den, en jättelik maskin. Kirurgen styr den med en joystick.) Detta gör att det ofta blir lite oordning där inne, och många får problem att få igång magen efteråt.

Torsdagen var värst, lite bättre sen dess. Pratade med en sköterska i telefon idag, hon trodde jag led av magkatarr. Låter troligt, även om jag aldrig vet mig ha haft det tidigare. Äter ettårsvälling för att vara snäll mot magen, psyllium (slags frön) med fiber för att få igång densamma.

Det har varit en tuff vecka, långsam och tråkig om inte annat. Fram till för några få år sen var jag närmast att betrakta som ett fysiskt praktexemplar (om än mentalt vrak stundtals). Så jag har varit bortskämd. Att vara bunden vid hemmet en hel vecka, med undantag för korta femminuterspromenader, lätt illamående för det mesta – ja, det är definitivt inget jag är van vid eller har tränat på.

Så vad gör man? Jo, man gör sitt bästa för att klara av dessa nödvändigheter. Finns inget annat val. Tur jag har ett så rikt inre liv…

I morgon ska jag in till Sahlgrenska igen, för att ta bort stygnen vid operationssåren, ta bort katetern, osv.

Sen får vi se hur det går. Framtiden är oviss.