28 feb Så obarmhärtigt är livet mot den som har dödat barnet inom sig att allting efteråt är för sent.
4 mars Trollen anlände med vår matsäckskorg, rådjurshjärtat inslaget i länskuriren, kaffe och kexchoklad. Regnrockarna frasade som siden i den frusna mossan. Vi åt under tystnad; vi åt Undret och Tystnad. Men hela tiden hade jag som en dunderklump i halsen av gråt.
7 mars Klockan älva, strax efter att posten kommit, förvandlades pormaskarna till silkesmaskar och min hy blev len som persika.
8 mars Artifnisiell Intelligens: robotar som skrattar åt mänskligheten.
ur Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning, av Isabella Nilsson
P.S. “tullipanarosigheten”… vete tusan om inte sökandet efter den är ett av mina – om än inte, så dock – strävansmål i livet. D.S.
Tack kära Moder Natur för dina “invasiva arter”! De är snart de enda som blommar i det här landet. Insekterna och jag gläds. Och åtminstone insekterna drömmer om en framtid utan den i särklass mest invasiva arten av dem alla: människan nämligen; homo sapiens.
Här ett par bilder på den invasiva blekbalsaminen. Förgyllde min dagliga promenad idag.
Den vackra lupinen anses ju också vara ett hot. Här två bilder (ok, lite bearbetade, jag vet) på dess symmetriskt formade bladrosett, med strategiskt placerad kristallklar vattendroppe i mitten:
Det är så här de egentligen ser ut förstås. Men vackert det också, eller hur?
Representativ bild från den vilda ungdomstiden. Spelade fotboll i Skeppshults BK, när det begav sig (1904). A-laget låg i division fyra på den tiden. Själv kom jag dock aldrig längre än till B-laget (vackert så, om ni frågar mig).
Vietnam var naturligtvis extra intressant för min generation att besöka. Vi hade ju varit unga mitt i 60- och 70-talets vänstervåg, engagerat oss i protesterna mot Vietnam-kriget. Nu, ungefär 40 år senare vallfärdade vi (tillsammans med en aldrig sinande ström av vördnadsfulla vietnameser) till Ho Chi Minhs mausoleum i Hanoi:
Och vi gick på krigsmuseum:
Vi förfasades och förundrades hur små hål i marken antingen kunde dölja en dödsfälla för fienden, eller också vara ingången till kilometerlånga, underjordiska tunnelsystem där vietnameserna kunde söka skydd mot det amerikanska bombregnet.
Minns att jag frågade vår utmärkte vietnamesiske guide om han var stolt över att hans lilla land så tappert och framgångsrikt hade krigat mot en så på papperet överlägsen fiende som USA. Han svarade att “stolt” var ett ord han inte skulle använda. Krig är bara så fruktansvärt. Snarare kände han sorg över att hans landsmän hade måst genomlida detta.
Vår vietnamesiske guide
Kan undra hur de här tjejerna har det nu för tiden? Det är i alla fall fred i landet, till skillnad från hur det var för flera generationer vietnameser före dem.
I slutet av 2013, över jul och nyår, besökte jag Vietnam. Det var en liten gruppresa, så allt var ordnat på förhand. Vi förflyttade oss i princip från norr till söder i landet per tåg och minibuss; började i Hanoi och slutade i Saigon, eller som det nu heter Ho Chi Minh City. På Flickr finns 23 album från resan.
Ett av stoppen på väg från norr till söder var Quy Nhon, en stad vid kusten med turistpotential, fin sandstrand etc.. Potential, ja, men ännu inte. Vi var i stort sett de enda turisterna där, då vid juletid för tio år sen. Ok, det var fel årstid förstås, för kallt i vattnet för att bada. Men ändå. Så här såg det ut:
Tillsammans med med min nyvunne vän Mora-Nisse (ja, han hette Nils och var från Mora; åkte dock ogärna skidor) tog jag en promenad längs den övergivna sandstranden. Vi kom till en strandbar med plats för sisådär 200 gäster. Men den var helt tom och öde, vi var de enda två gästerna. Vi tittade på den enorma drinklistan… Oj oj oj, här finns det att välja på. Ingen av oss var väl direkt nån drinknisse, så vi visste inte vad vi skulle ta. Men det var billigt och bra, så vi tänkte att vi nog minsann skulle unna oss för en gångs skull. Vi drog till med varsin Margarita, tror jag det var. Nej, tyvärr, just den är slut, fick vi veta av den unga servitrisen. Mönstret upprepades två gånger till ungefär: Vi beställde och fick bara tyvärr slut till svar. Till sist träffade vi rätt i alla fall. Piña Colada fanns!
Det var bara det att våra drinkar kom aldrig. Vi väntade i nästan en halvtimme, inget livstecken nånstans.
Men då, vad får vi se om inte… Två unga hjälpredor med varsin tungt lastad plastpåse i händerna. Plastpåsarna var fyllda med spritflaskor, det såg vi tydligt. Aha! De har varit och handlat, tänkte vi. Vad bra!
Och mycket riktigt. Efter blott cirka 10 minuter till fick vi våra Piña Coladas. Lyckan fullständig…
Opus 1, Sats 1, Adagio Con Brio; i folkmun kallad “Hallonsymfonin”:
Egentligen ser de flesta hallonbladen fortfarande ut så här:
Men jag kunde naturligtvis inte motstå de läckert kolorerade höstförebådarna ovan, de är inte så många än. Faktum är, att jag blev så upphetsad av de varma (heta?) hallonbladsfärgerna att jag glömde min telefon på en bänk i närheten, där jag vilade ut efter mina färgorgiastiska utlevelser. Upptäckte tappet när jag kom hem; fick åka och hämta mobilen (röd) med bilen (orange).
Var ute och sländade lite idag, och stötte på några troll… (naturtroll alltså, inte nättroll). Ja, för som troll ser de ut. Bara en far eller en mor kunde tycka att dylika fysionomier hos sina barn är vackra. Men spännande och gåtfulla… Ja, definitivt.
Den ena den var svart…
Och den andra den var röd…
Och den tredje…?
Hade en gång 2-3 trollsländeböcker hemma från biblioteket. Men de är återlämnade. Vet så lite. Så många frågor: Hur ser dom med de där gigantiska facettögonen? Var är munnen? Näsan? Hör dom nåt? Vad äter dom? Var tillbringar dom vintern? Hur länge lever dom? Har trollsländor med garnsländor att göra på nåt vis? Vad lyssnar dom på för musik? Vad gör dom på fritiden? Vad tycker dom om sex? Var sover dom på natten? Tror dom på ett liv efter detta?
Tänkte börja en ny serie här på bloggen: Minnesvärda resor. Den utgår från bilder som ligger på Flickr, en bildvisningssajt på nätet, med vars hjälp jag har fin kronologisk ordning på mina resor sen tio år tillbaka. Bilderna är organiserade i album; börjar med den senaste resan (Ecuador i jan i år), och går sen bakåt i tiden.
Just i år, 2023, är det tio år sen Chrille, Tompa och jag for runt i sydvästra USA. Vi landade i, och flög hem från, Las Vegas. Därifrån gjorde vi en mäktig roundtrip via exempelvis Grand Canyon, Salt Lake City, San Francisco, Sequoia National Park. En vecka tillbringade dessutom de bägge ung-pojkarna på ett yoga-läger i New Mexicos öken. Eftersom jag alltid faller baklänges på rygg när jag försöker inta lotusställning yogade jag inte med dem, utan tillbringade den veckan i fina konststaden Santa Fe, gjorde också små utflykter därifrån. I Santa Fe finns förresten Georgia O’Keeffe Art Museum; hon är en av mina stora favoriter, både som konstnär och människa.
På Flickr finns 30 album (!) med bilder från den här resan; det första med some pics från den oförlikneliga, vackert avskyvärda staden Las Vegas.
Ett fantastiskt ställe vi besökte var också Antelope Canyon i Arizona. En guide ledde oss ner genom en smal springa i marken:
Det är strömmande vatten som en gång har format Antelope Canyon, och skapat förutsättningar för ett överjordiskt vackert ljusspel i form och färg:
Alla tre expeditionsdeltagarna hade nyinköpta kameror inför denna resa. Säger sig självt att vi fotade som galningar och försökte fånga all denna estetiska magi… Här är grabbarna som gjord’et:
