I huvet på Jörgen T
Angjort Arlanda, cirka fem timmar innan flyget skall avgå… Och detta trots att bussen från Borås tog så god tid på sig som möjligt; stannade vid ett flertal “mjölkabord”, som vi sa förr i tiden: Ulricehamn, Jönköping, Ödeshög, Linköping, Norrköping, Stockholms Central.
Det går inte att checka in än ens. Så vad gör man? Jo, man tar en öl och skriver lite dagonattbok på datorn, njuter av välfungerande gratis wifi, vilket får en att lägga ut detta tämligen meningslösa inlägg på bloggen.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
ur Eufori av Gunnar Ekelöf
I morgon ska jag fara till Madagaskar. Låter otroligt, men är troligen sant. Vet inte riktigt hur det kom sig, men nån gång i början av året bokade jag plats på Äventyrsresors Madagaskar-resa, under ledning av biologen Isak Isaksson. Och på den vägen är det, som det heter.
Det är lemurerna och kameleonterna och fåglarna som lockar… Över 80 procent av djurarterna på ön är endemiska, dvs. förekommer bara här och ingen annanstans.
Madagaskar är världens fjärde största ö; bara Grönland, Nya Guinea och Borneo är större. Sverige är 450.000 kvadratkilometer, Madagaskar 587.000.
Befolkningen på M, ca 30 miljoner, kom till stor del från Indonesien. Så ön är väl skild från Afrika (50 mil västerut) på alla vis.
M är ett mycket fattigt land. Har just läst en reseskildring därifrån, och är glad att jag åker med en gruppresa, där allt i princip ska vara ordnat på förhand. Fast jag tror nog det kan bli en del överraskningar; vägarna lär vara urusla, elektricitet finns bara ett par timmar på kvällen på många håll, osv.
Nåväl, jag börjar med att ta Flix-buss från Borås till Arlanda. Sen är det två flygetapper, Arlanda-Adis Abeba sisådär 8 tim, och Adis-Antananarivo, huvudstad på M, ca 5 tim. Flygandet är något jag verkligen inte ser fram emot. Lider av måttlig astma, vilket gör att jag måste dra efter andan extra djupt vart 4:e, 5:e andetag, när jag befinner mig på ett flygplan på hög höjd. Atmosfären, mängden syre, på ett högtflygande plan motsvarar ungefär 1.200 m höjd över havet, har jag läst. Det betyder viss syrebrist för mig.
Allt det här stör insomningsprocessen, så jag sover nästan inte alls. Jobbigt jobbigt – men självförvållat.
Sen flyger vi en kort inrikesetapp från Antananarivo till Tulear vid sydvästkusten. Resten av resan, fram till 25 november, åker vi runt till olika nationalparker med en liten buss.
Ja, det blir spännande. Kan man bara hålla sig frisk så blir det nog en stor upplevelse. Viktigast för mig är att ta fina bilder. Jag har 2 kamerahus med mig, samt 4 olika objektiv, plus 2 telekonvertrar. Denna utrustning utgör 99 procent av mitt handbagage. Det blir något för tungt egentligen, men att checka in sånt här är otänkbart; det är för dyrt för att man skulle riskera att grejerna kommer bort eller går sönder pga vårdslös hantering av de incheckade väskorna.
Jag vet att ni, kära bloggläsare, helst ser att jag håller mig hemma jämt, så att jag kan sköta bloggen ordentligt. Men (no offense) ni får faktiskt acceptera att jag vill ta mig ut i världen en smula ibland, även om det kan innebära att blogginläggen kan bli glesa. Enligt uppgift finns det wifi på en del av våra login, men det är osäkert.
Tja, det är svårt att sia, speciellt om framtiden. Om gud vill (han skiter ju iofs högaktningsfullt i mig, om han till äventyrs skulle finnas) och vädret tillåter (god willing and weather permitting) så ska jag vara hemma igen 26:e november. Den som lever får se.
hej då
åsletå
alternativt:
hej hej
leverpastej
Skulpturer känns som en främmande konstart för mig. Krävs mycket för att ett dylikt verk verkligen ska göra verkan på mig; mer än då det gäller bildkonst. Men kanske kommer det mer och mer, kanske lär jag mig undan för undan, jag vet inte. Redan 2013 i Santa Fe (Town of Arts) minns jag ändock att jag fascinerades av nedanstående figurer. De fanns inte i något museum, utan var utställda i en sorts konstnärsträdgård, utomhus alltså. Tror inte de var kreerade av någon stor, berömd skulptör; snarare lite åt folk art, typ (högerklicka och välj “Öppna bild i ny flik” för att förstora).
Är det nån som vet varför pyramidspel heter just pyramidspel? Jag vet vad det är, men undrar varför det heter som det heter. Jag kom att tänka på när vi byggde små pyramider av “puttekuler”, sen fick man rulla en kula mot pyramiden. Om man träffade så rasade den, och man vann de kulor den var uppbyggd av (helst snygga glaskulor förstås, vanliga simpla stenkulor var inte lika kul…). Men jag tror inte alls namnet har med detta att göra.
Så här beskrivs pyramidspel på Wikipedia:
Pyramidspelen anses bara lönsamma för de få personer som har startat spelet. Detta syns genom följande resonemang:
Antalet deltagare som behövs för att hålla spelet igång ökar alltså kraftigt för varje ny omgång deltagare. Mer exakt ges antalet nya deltagare som behövs i varje omgång av nk
Pyramidspel är i Sverige förbjudna i lotterilagen och kan leda till böter och/eller fängelse om brottet bedöms som grovt.[1]
Nåväl, vad jag skulle komma till är att befolkningsökningen på jorden har samma struktur som ett pyramidspel. Vi måste bli färre på jorden, det inser den som tänker efter direkt. Tre miljarder människor är kanske vad planeten skulle kunna klara med bibehållen biologisk mångfald, begränsning av klimatkrisen osv. Vi är redan 8 miljarder, kan vara uppe i 10 miljarder 2045.
Paradoxalt nog: Vi måste bli färre på jorden, men helst inte i något enskilt land, för då är tillväxten hotad… Vi har njutit vinsterna av den ohämmade ekonomiska tillväxten och i form av höjd levnadsstandard (till priset av en enorm miljöförstöring), för vi kom tidigt in i pyramidspelet, och vi vill fortsätta lite till, bara lite till… Innan det brakar ihop, precis som i ett pyramidspel. De som drabbas är våra barn och barnbarn…
Detta hörde jag om i natt på SR play; en radioessä i OBS. Här får ni länken dit. Essän är bara 9.51 min lång, så lyssna gärna:
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2475206
Idag
på dagen
trehundranittitvå år
efter att dimman
stod så gruvligt tät över
slagfältet vid Lützen
och gustav den andre adolf
(den förste adolfen
dök inte upp förrän
tvåhundrafemtisju år senare)
som med tiden
blev tämligen fet
och som dessutom
var svårt närsynt
örade ut i dimman
på sin häst
och blev grymt nedstucken
av dom fördömda papisterna
alltså idag
trehundranittitvå år senare
verkar det som att en
sociopatisk
psykopatisk
ondskefull
narcissistisk
fascist
vid namn donald
(trump heter han i efternamn
tror jag)
har blivit vald till president
i amerikas f.d. förenta stater
en olycka
kommer sällan
ensam…
Gläder mig åt att ha fått tillbaka mina två yngsta barnbarn (föräldrarna också) från det där hemska (och i vissa avseenden underbara) landet over there (över där), borta i väster, på andra sidan den stora pölen alltså. De har bott och jobbat på Volvo i Charleston, South Carolina, i två år. Gott att ha fått tillbaka dom i tid före det där synnerligen ovissa valet som håller på idag vill säga. Vem vet vad som skulle kunna hända om skitstövelsociopatnarcissisten D.T. skulle förlora t.ex.?
Nja, det vet jag inte. På många sätt tvärtom. Men jag kanske var bättre förr, åtminstone på bloggen (se t.ex. inlägg Novemberdagen). För fyra år sen kunde jag skriva såna här dikter (se :
Nu går solen knappast upp, antyder bara blygt sitt sken. Gryningstimme blir skymningsbård varken tidig eller sen. I insjöns mittpådagenvatten ruvar redan nattens mörker. Långt innan dag blivit kväll speglas bleka stjärnor på novemberhimmelsk akvarell. November dag blir aldrig av, liknar mest en halvskum natt. Steglöst grånar dess vaga ljus, mörknar åter, tynar andematt.
Det är tveksamt om jag kan nu…
Här en fin novemberbild ändå:
I morse, när jag kollade på Omni (nyhetssajt) möttes jag av den här rubriken: Unicef: Över 50 barn har dödats i Gaza på 48 timmar.
Blev bara så blixtförbannad…
Trots att man ju vant sig, avtrubbats, hört om döda i Gaza i över ett år, sen 7:e oktober förra året.
Kom till Omni och den där rubriken på morgonen efter att ha lyssnat på en blogg på natten, som berättade om Palestina-aktivisters reaktion på terrordådet den 7:e oktober 2023.
Det var jubel i London, Stockholm, Malmö, med flera städer, 8:e, 9:e, 10:e oktober 2023. Jubel! Efter att 1.200 civila israeler hade dödats och hundratals tagits som gisslan i en terrorattack som i sin brutala, kallblodiga, totalt hänsynslösa grymhet toppar vad man överhuvudtaget kan föreställa sig.
Ok, visst, Israel har näst intill utvecklats till en apartheidstat under Benjamin Netanyahus högerregim. Palestinierna misshandlas och förtrycks, Västbanken är ockuperad, de högerextrema israeliska bosättarna bär sig åt som svin.
Men lik förbannat. Kan dessa våldsamma orättvisor berättiga våldtäkten på en enda judisk kvinna? Kidnappningen av treåriga tvillingar? Den kallblodiga avrättningen på nära håll av hundratals civila israeler i kibbutzerna nära Gaza-gränsen?
På vilket sätt gagnar dessa brutala terrordåd palestiniernas sak?
Hur ända in i glödhetaste helvete kan man jubla över ett sånt illdåd!?
Och observera. Jublet inträffade direkt efter 7:e oktober, alltså innan Israel hade satt in några som helst hämndåtgärder.
Med den där bloggen som ställde alla dessa frågor i färskt minne fick jag alltså syn på den där rubriken: Unicef: Över 50 barn har dödats i Gaza på 48 timmar.
Så alltså. Bortsett från allt annat, oavsett vad. Det är väl alltid alldeles för jävligt att döda 50 barn på 48 timmar!? Eller? Spelar väl ingen roll vem som gjort sig skyldig till detta?
Spelar ingen roll om det är berättigat att kalla det för folkmord eller inte. Det är bara så fruktansvärt för jävla ondskefullt!!!
Och att tycka så betyder väl för ända innerst in i glödheta helvete inte att man är nån sorts jävla antisemit?!?! Eller? Det kvittar väl vem som än dödar över 50 barn på 48 timmar? Vem som än gör nåt sånt är värd allt förakt och stenhårt fördömande.
Det betyder inte att alla judar är såna. Det betyder bara att just dom som gjorde det här, dom som befallde det och dom som utförde det, förtjänar vår totala avsky. Så är det bara.
– – –
Detta är en meningslös text, som jag ändå var tvungen att skriva. För mitt eget välbefinnandes skull. Inte för nåt annat. Dom jävla svin som dödar, lemlästar och våldtar 1.200 civila israeler, inklusive små barn, liksom dom som jublar över detta, liksom dom som dödar över 50 barn på 48 timmar, ger ju fullständigt fan i vad jag tycker.
Dom är fyllda av besinningslöst hat. Dom bejakar just detta utmärkande drag hos djurarten människa: förmågan till total, empatilös ondska.
Det är ett typiskt humanistiskt drag, denna utstuderade ondska.
Det finns andra typiskt humanistiska drag: som förmågan till empati, filantropi, helt icke-egoistiska känslor och gärningar…
Men den totala ondskan, oöverträffad av alla andra djurarter, finns också. Vi kan bekämpa den, men vi lär inte få bort den under de närmaste tusen åren.
Så är det, tyvärr.
P.S. Ber inte om ursäkt för alla svordomar och känslosamt icke-korrekt språk i den här texten. Det ska ni bara ge fan i! Är man förbannad så är man. D.S.
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
Tomas Tranströmer, ur 17 Dikter, 1954
