Poor Things

Just hemkommen efter att ha sett filmen Poor Things. Mina spontana intryck: Bisarr, intressant och annorlunda film. Mest fängslades jag av det säregna vidvinkelfotot och det egensinniga soundtracket. Omoralisk och snuskig så det räckte var den också förstås. Sånt är ju kul, för stunden… Men absolut sevärd film, helt klart.

Och Emma Stone är suveränt bra i huvudrollen, verkligen så.

Saxar några klipp om filmen:

Emma Stone i härligt galet mästerverk

Har fått hela elva Oscarsnomineringar

Hennes porträtt av Bella Baxter är fantastiskt. Med sina uttrycksfulla ögon och sin kropp i mer eller mindre avklätt skick som vapen, drar hon fram som en tornado genom filmen.

Det är kolsvart humor, vass dramatik, kvinnlig frigörelse… Lanthimos blandar och ger helt hämningslöst. Foto, scenografi, effekter, musik och allt annat håller toppklass. Guldlejonvinnaren från Venedigfestivalen liknar inget annat som skådats på film tidigare.

Vilt och vackert när monsterflicka tar världen med storm i ”Poor things”

Yorgos Lanthimos första film sedan ”The favourite” handlar om en vetenskapsman som återupplivar en kvinna med ett spädbarns hjärna.

Kulturnyheternas filmkritiker Caroline Hainer häpnas över Yorgos Lanthimos hajpade ”Poor things”, om en kvinnas resa mot frihet och självkänsla – via sexualiteten.

Vårpromenad?

Bland det första som hände på min promenad idag var att en sån här liten gynnare flög upp från där han höll hus:

En bofink, alltså. En av dom första. Och då blev man ju glad. Men han sjöng inte. Och det kan man ju förstå. Det är attans kallt i grunden, som jag brukar säga. Solen lyser, och det ser gott ut inifrån. Men när man kommer ut så isar det i vinden… Jag skulle heller inte haft nån lust att brista ut i nån smattrande katedraldrill, om nu nåt sånt hade vart aktuellt.

Men sen fanns ju dom här små sovdulillavideungarna förstås… Dom säger man ju inte nej till, om man så säger.

Lite längre fram inspanades oväntat nog lite rött mitt i den ganska färglösheten. Dom här var från i fjol:

Men dom här var från i år. Näst intill nyutslagna, skulle jag tro:

Jo, jag tackar jag… Hasselblom, d’ä godis dä. Litet men läckert.

Och så dök den här upp/ner. Vete fan var den hör hemma; i-går, i-sen eller i-nu…? Den är väl lite mer realistisk. Som det egentligen är, om man säger så…

Provokation

Asså, jag blir så jävla provocerad, här tror man att man lever i en konkurrenskraftig tillväxtekonomi baserad på en betydande industriproduktion och en tjänstesektor på frammarsch, där finansmarknaden är inne i ett spännande expansivt skede – och så kommer det fram att detta hela tiden bara har varit ett helt vanligt sketet jävla ekosystem!

Sara Granér i All I Want For Christmas Is Planekonomi (2012)

Värmebölja!

Ja idag har det sannerligen vart hett! Tvåsiffrigt på min glädjetermometer. Värmeböljan väntas dock inte hålla i sig. Redan på söndag ska det bli svalare. I morgon förväntas dessutom snö eller regn falla till marken. (Parodi på hur vissa av SVT:s meteorologer uttrycker sig.)

Apropå morgondagens väder: Trafikverkets nya satsning, ett specialinköpt ånglok som går som tåget hur blött det än är:

Apropå det förväntade söndagsvädret: soligt men svalt:

Till naturen

Nu går vi till naturen
nu går vi så försiktigt,
sista biten får vi smyga och krypa
naturen är rädd för oss, den har
glömt oss, den vet inte vilka vi är längre,
vi har ju alla dessa kläder, vi gör ljud
som inte låter riktigt bra, nu är vi framme,
men naturen har gått undan
den är längre bort, vi börjar springa,
vi springer mot naturen, men den
gömmer sig bakom en stor sten, den vill inte
komma fram, den darrar, man ser
ögonen, den vet inte
vad den ska vänta sig av oss,
nu ser vi att den är ledsen
så väldigt ledsen
och vi är också
så ledsna

Det här är en dikt av Thomas Tidholm. Den inleder hans fina Jordlöparens bok (2020). Stora delar av mänskligheten befinner sig sen länge i rörelse bort från det vi kallar naturen. Allt fler bor i städer och tätorter – vilka i och för sig också är en del av naturen. Fast vi brukar inte kalla dem så. Vi menar att städerna, och allt det vi människor gör, är kultur, inte natur. Men kulturen är egentligen också en del av naturen. Naturen är primär, naturen är den biologiska grund vi alla vilar på. Kulturen är sekundär, en delmängd av naturen. Naturen fanns där först, sen kom kulturen till och blev en del av naturen. Vi är själva en del av naturen. Människan är ett djur bland andra. Ibland tillverkar vi medicin som vi säger är artificiell. Men allt artificiellt är också naturligt, ingår i naturen. Eftersom vi människor är en del av naturen, så är också allt vi gör och producerar en del av naturen.

Men ok, vi ska inte göra det svårare än nödvändigt. Vi brukar ju skilja på natur och kultur, så vi får väl hålla fast vid det. För tydlighetens skull skulle vi kunna tala om natur-natur, mer eller mindre opåverkad av människan (börjar bli allt svårare att hitta i och för sig), respektive kultur-natur, alltså natur som är framodlad av människor. I den lilla natur-natur som finns kvar känner sig många av oss alltmer främmande. Och natur-naturen känner en allt större rädsla för oss, med all rätt. Vi är ju specialister på att förstöra den och göra om den till kultur-natur. Dikten ovan handlar om allt detta, menar jag.

Natur-natur

Kultur-natur