Idag, i morgon och i övermorgon går Soggy in i studion (solen där ute, den blå himlen och de ljumma vindarna skall inte få hindra oss – allt för konsten!) för att fullfölja inspelningen av Elementsviten, bestående av fyra J.T.-låtar: Fire, Water, Earth och Air. Sviten kommer sedan i sinom tid att bli lyssningsbar på Spotify.
Det är fyra sinsemellan väldigt olika kompositioner det handlar om (texterna kan ni fördjupa er i här).
Fire handlar om elden, glöden och passionen i låt-jagets liv.
Water tematiserar det faktum att allt liv beror av vatten, och hur denna livsviktiga naturtillgång missbrukas av tvåbeningarna (=vi) på jorden.
Earth berättar en mörk historia om ett kärlekspar under ungefärlig stenålderstid. Kvinnan blir dödligt sårad av en mammut (!), varvid mannen inte ser någon mening med att leva vidare. Han vill bara bli begravd djupt ner i jorden.
Air slutligen, är en luftig historia. Låtjaget driver omkring i etern, och vet sig ingen levandes råd. Men till slut, vägledd av en mystisk, vinddriven vit fjäder, återförenas han med familj och vänner i ett Nirvana-liknande tillstånd bortom gott och ont.
Visst, jag förstår att ni längtar. Ja ja, den som väntar på nåt gott, osv…
Frank Bascombe, mannen som gjort uppgivenheten till livsmål och bejakar en acceptans av livets torftighet; huvudperson i fem böcker av den amerikanske författaren Robert Ford (1944-). Den senaste (sista?) har nyligen kommit ut i svensk översättning, med titeln Bli min. Diskuteras i Marie Lundströms bokradio (SR play) av Rebecka Åhlund och Andres Lokko. Gjorde mig intresserad. Har lånat den första av de fem romanerna om Frank G: Sportjournalisten (1986). Får se om det va nåt o bli nåt.
Jo, här smyger alltså denna hära över gärdet (gärdsmyg), nästlar sig in i den oinnästlingsbara busken, bara för att som genom ett under visa sig i det ovisbara för den hastigt uppflammande överlycklige fotografen under några få sekunder.
Han lyckas, mot alla odds, knäppa några bilder (hängiven knäppis). Vad kan man ge sig faen på då om inte att en jävla kvist är i vägen, och förhindrar detta potentiella fågelfotoscoop…
Detta sker enligt en underregel till huvudregeln om alltings maximala jävlighet. Lyder: Om en kvistjävel kan va i vägen så är den det. Analogin med den kände filosofen Maximilian van Schwarzarschs välberömda maxim är inte långt borta: När vi minst anar det händer det att vi är blott en flugkuk från paradiset... (förlåt det vulgära språket; han var synnerligen frikspråkig, van Schwarzarsch).
På spåret, snäckvarianten, typ. Jag upptäckte dom här snäckorna (sniglar är också snäckor, men har inga skal) på väg uppför några hallonsnårsstänglar (förstår ni vad jag menar? stjälkarna, typ, från förra året, utan blad, utan hallon). Vart fan är dom på väg? undrar man. Men det är klart, dom har ju huset med sig vart dom kryper, så dom kan väl improvisera. Ungefär som när man tågluffade förr i världen.
Vet ni vart dom är på väg? För jag vet inte…
Dom kanske bara vill opp… Kolla på utsikten, liksom… Vem vet. Och bråttom har dom inte heller, det vill jag lova. Jag såg inte att dom rörde sig över huvud taget. Långsamhetens lov, typ.
”Det är en nästan utomkroppslig känsla”, säger Thomas Ravelli, apropå pjäsen Den varmaste sommaren på Borås Stadsteater. Pjäsen handlar om VM-sommaren 1994, då Sverige tog brons i fotbolls-VM i USA. Ravelli var målvakt i det svenska laget, och i högsta grad delaktig i detta äventyr. Kommentaren ovan fällde han efter att nyss ha sett pjäsen.
Jag har själv åskådat den här musikalen. Ja, för det är en musikal, allt som sägs sjungs fram, i stort sett. Och jag kan intyga, att den är mycket berörande. Det var som att uppleva straffsparksläggningen i matchen mot Rumänien på nytt. Och i ännu högre grad så för Thomas Ravelli givetvis.
Men ”en nästan utomkroppslig känsla”… vad är det egentligen? Ok, han säger ”nästan”, vilket väl borde innebära att känslan trots allt är inomkroppslig för honom också. För mina känslor, när jag såg pjäsen, var helt och hållet inomkroppsliga, det kan jag försäkra.
Mer än så, såvitt jag kan förstå är alla känslor inomkroppsliga. De uppstår i den del av kroppen som kallas hjärnan. Hjärnan finns, den är i högsta grad konkret och materiell. Att den sen fungerar med hjälp av kemi och elektriska impulser i miljarder synapser på ett mirakulöst sätt, som vi bara har börjat förstå (och som vi förmodligen aldrig kommer att förstå till fullo; kan verkligen hjärnan begripa sig på hjärnan?) – ja, det är en annan sak.
Sanningen är, att jag i viss mening är en hundraprocentig materialist. Usch, låter tråkigt, säger ni. Nähä, säger jag, det är inte alls tråkigt. Det är ett försök att tänka med förnuft och realism (vilket kanske någon kunde tycka är tråkigt), det är sant. Men ju större ens förnuftiga kunskapsklot blir, desto större blir ytan som vänds mot det okända. Att livet på jorden finns, att vi människor finns, att vi är medvetna och kan fundera över oss själva med vår stora obegripliga hjärna… det är så mystiskt och gåtfullt det kan bli. Att det finns något över huvud taget är en gåta; hela universum är en enda magiskt mystisk oändlig gåta.
Men all denna gåtfullhet hindrar ju inte att man funderar över saker och ting så gott man kan. Och då finner jag det otroligt svårt att förstå att det finns något över huvud taget, som inte har en materiell grund. Att någonting skulle bestå av ingenting tycker jag verkar egendomligt, minst sagt.
Detta betyder att också företeelser som tankar och känslor, själen, personligheten, sinnet, jaget – allt detta skapas och utgår från en materiell grund, nämligen hjärnan. Var skulle det annars komma ifrån? Vad skulle det annars bestå av?
Nej, jag misstänker starkt, att allt detta prat om det immateriellt själsliga som väsensskilt från det materiellt kroppsliga, det har sina rötter i den gamla goda – men feltänkta – västerländska dualismen. Denna utgår i sin tur från filosofen René Descartes (1596-1650). Han trodde att kropp och själ existerade oberoende av varandra (även om de hade viss kontakt via tallkottskörteln). Nu har den biologiska vetenskapen sen länge fastlagt, att det vi kallar själen har sin anatomiska grund i hjärnan. Kropp och själ är intimt förbundna med varandra. De möts i hjärnan. Det finns ingen artskillnad mellan kropp och själ, allt har en materiell grund.
Åhå, säger ni. Innebär detta att du t.ex. inte tror att det finns någon gud då, eller? För gud är väl immateriell?
Jo, jag tror att gud finns – i människornas hjärnor. Idén om gud är materiell. Gud är ingen inbillning, gud finns. Det är vi som hittat på henem, för att vi behöver en tro på någon sorts förklaring och ordning i universums kaotiska väldighet. Men att jag, eller någon annan för den delen, skulle ligga på knä och tillbe denna mänskliga hjärnprodukt är naturligtvis fullständigt absurt.
De flesta människor (med undantag av några få här uppe i nordvästra Europa) tycker dock att vi behöver en sådan skapare att tro på. Någon måste ha skapat allt, säger de. Jaha, säger jag. Av ingenting då, antar jag? Något immateriellt har blivit materiellt, som genom ett under? Eller med hjälp av en obegriplig gud, som av någon obegriplig anledning har gjort det omöjliga: att skapa någonting av ingenting?
Detta strider mot allt förnuft och logiskt tänkande, hävdar jag som ni kan förstå. Nej, allt tyder på att allt alltid har funnits, om än i skiftande former. Alla atomer, all materia har alltid funnits. Skapelse är, när den ständigt pågående entropin (tendens till ökande atomär och molekylär oordning) tillfälligt bryts. Då har evolutionen i all sin fantastiska icke-intentionalitet ordnat, så att det som jag kallar jag har skapats exempelvis. Jag har funnits i över 73 år nu, och hoppas få finnas lite till.
Denna min existens möjliggjorde att jag kunde gå på Stadsteaterns musikal Den varmaste sommaren och uppleva en massa härliga materiella, inomkroppsliga känslor. Det fick mina hjärnsynapser att kontakta varandra på ett sätt som gjorde att jag kände mig rejält glad. Inte illa.
Jag går med Nietzsche över potatisåkern skriver Ingela Strandberg i en dikt Och jag frågar mig: Vet Nietzsche vad en potatisåker är? Har han någonsin gått över en tidigare? Har han något lämpligt att ha på fötterna när han går där över åkern? Passar han på att ta upp ett eller annat jordpäron när han ändå är tillstädes? Eller går han bara där och filosoferar som han brukar göra? Svarar han ens på Ingelas frågor?
Ja, frågorna hopar sig
Jag tror det hade varit bättre om jag fått gå där med Ingela S Jag har en helt annan folklighet än Friedrich om inte annat skulle jag tro Samtidigt som jag är lite av en filosof också Det sa redan mina gamla elever (som inte var så gamla på den tiden; inte jag heller för den delen)
Så jag tror att Ingela och jag skulle kunna ha haft ett riktigt bra samtal om vi hade gått där över åkern i stället för Friedrich och hon
Jag är inte lika mycket bortom gott eller ont som Friedrich antagligen var Och inte heller är jag någon Zarathustra som talar högtidligt om allt mellan himmel och jord i tid och otid
P.S.: Å andra sidan hade ju han en bra mycket fetare mustasch att sila verkligheten igenom jämfört med mitt blygsamma lilla ljusfjun Det får man medge om nu sanningen ska fram… D.S.
Ingela Strandberg
Friedrich Nietzsche
Jörgen T. Larsson
P.S. 2 Det inledande citatet är hämtat ur Ingela Strandbergs senaste diktsamling När jag var snö (2024).
P.S. 3 Dikten Fundering ovan kan ses som en pastisch, ett försök att skriva som den eminente Alingsås-poeten Stig Johansson (se tid. inlägg här, och här).
Likt många andra har jag ägnat mycket energi åt att försöka förstå varför just Sverige har fått en våldsutveckling som saknar motstycke i något jämförbart land. Och även om jag inte tror att politikerna – i alla fall inte på mycket länge – kommer att kunna påverka detta särskilt mycket, tycker jag mig för första gången ändå höra en slags konsensus kring orsakerna. Långtifrån alla säger det högt men mellan raderna uppfattar jag att den finns där, också att döma av sådant som inte längre sägs eller relativiseras. Jag skulle sammanfatta det ungefär så här:
I grunden finns den galopperande segregationen som tillåtits pågå i decennier och orsakats av…
• En alldeles för stor invandring från länder som jämfört med Sverige är dysfunktionella och kulturellt avvikande.
• En bostadsmarknad som fungerar som ett drivhus för segregationen.
• Ett samhällssystem som gör det möjligt för människor att bosätta sig här utan att försörja sig själva och utan att anamma befolkningsmajoritetens kultur och språk. Inte ens om de begår allvarliga brott innan de hunnit beviljas medborgarskap har det varit självklart att de tvingats lämna landet.
Därtill är vi sedan länge inne i en samhällstrend med växande fokus på individ och självförverkligande snarare än på gemensamma normer och samhällsbyggande.
Jag uppfattar att de flesta i Sverige mellan skål och vägg skulle skriva under på att dessa är huvudorsakerna bakom den utveckling vi ser. Det är visserligen en rätt klen tröst att vi i så fall lämnat decennier av fruktlösa metadebatter bakom oss. Men då ökar ändå chanserna att politiker och myndigheter gör rätt saker. Men det kommer att ta mycket lång tid.
