Hej på er. Var nere vid Ottenby, södra udden, i morse vid sextiden. Det var svinkallt, 8,5 grader plus och cirka 10 sekundmeter iskall nordostlig vind. Men lyckades ändå uppfatta att några inte alls verkade lida av detta, tvärtom. Vissa, tror de flesta var gråsälar, tycktes vila och njuta av livet i största allmänhet. Helt obekymrade voro de, vad det verkade, även i avseende på sin med all önskvärd tydlighet oblygt exponerade fetma. (Därvid skiljer de sig från mig, som i någon mån bekymrar mig för den växande kamelpuckelliknande utväxt som alltmer framträder på främre mittre delen av min fordom så sixpack-inspirerade kroppshydda.) Icke heller aktade de för rov att skamlöst visa för världen hur okej de tyckte det var, att bara ligga på en sten och tryna utan att göra nån som helst nytta. (Ok, bilden nedan skulle kunna antyda någon sorts isometrisk core-träningsaktivitet, med tanke på den till synes vansinnigt obekväma ställning vederbörande intar i relation till underliggande sten… Men fan tro’t. Jag är skeptisk…)
Moraliskt betänkligt, alltihop. Måtte icke ungdomen taga intryck…
Kan den här fågelen ha fått sitt namn – pungmes – som ett led i en sexuellt betingad trakasseringsaktion? Ja, att han beskylls för att vara mesig i sin punghantering, typ? Ja, jag vet inte.
Kan ju möjligtvis också härröra från det faktum att han, och så småningom hon, bygger bon som ser ut som hängande pungar.
Det var i alla fall första gången idag som jag la ögona på en sån här gynnare. Det va här på Öland så klart.
Har ganska lätt att identifiera mig med Inger Edelfeldt (en av mina favoritförfattare f.ö.). Hennes karaktärer (kanske hon själv också, vem vet) är ofta som en korsning mellan Astrid Lindgren och Franz Kafka, enligt litteraturvetaren Göran Hägg. Det ljusa och det mörka, i uppseendeväckande extrem blandning. Sån är jag med, tror jag. En korsning; en sorts byrackestatus, om ni så vill.
Idag far jag dit, till det land som fordom låg där Vättern nu ligger, men som nu huserar en liten bit ut i Östersjön, från Kalmar räknat. En vecka skall jag tillbringa på denna ljuva ös land, Öland alltså (eller som engländarna plägar översätta det till: Islandland).
Här är (nästan) allt som det var förr. Ta detta med lärkorna t.ex. I fastlandssverige har sånglärkan minskat med 80 procent; på Öland ljuder lärksången över varje fält, precis som jag minns det från annodazumal. Och likadant är det med många andra fågelarter. Beror väl antagligen på att ölänningarna sköter jordbruket med lite gammeldags metoder; allt måste inte vara sterila monokulturer, de öländska bönderna kanske inte nödvändigtvis måste tjäna så maximalt mycket pengar som möjligt på kortast möjliga tid? Jag vet inte. Nåt är det.
Och blommorna ska vi förstås inte tala om. De överflödar på den kalkrika jorden. På det världsunika magra alvaret kombinerar de överflöd med kryperi; håller sig några få centimeter över marken bara.
Ja, vi får se hur flitig jag blir med inläggen på bloggen under veckan. Upplevelserna i första hand, blogginläggen i andra (hand). Noterar i alla fall att jag var mycket bloggaktiv senast det begav sig, i juni 2021 nämligen. Då tillbringade jag också en vecka på solens och vindarnas ö. Nedan får ni inte mindre än 12 länkar till vad jag skrev om då; tänkvärt och roligt som vanligt; texten ackompanjerad av utsökta bilder. Väl bekomme!
Det är ett mysterium att leva Det är ett mysterium att dö
Jag övermannades av regnet, men återvanns Jag gick förlorad i floden, men återfanns Jag sjönk i sjön, men kom upp, förstorad Jag uppslukades av havet, men gick inte förlorad
Det är ett mysterium att leva Det är ett mysterium att dö
Har ni sett Better Call Saul på Netflix? Om inte, så gör det. Ett mästerverk. Jag ser om den nu. Har också glott på första avsnittet av mångomtalade Baby Reindeer. Verkar mycket lovande. Crazy, to say the least.
Ur att tillåta sig – eller vara tvungen – att ha tråkigt en stund kan mycket intressant komma. Man kan plötsligt bli kreativ, hitta (på) oväntade saker, vandra ut i främmande (digitala) omgivningar. Detta är ett fenomen som är totalt underskattat i vår tid i vår del av världen. De flesta (är själv inte immun, trots 50 sedelärande retreat-dygn på lastbåtar över tre oceaner) kastar sig desperat över telefonen i risk-för-tråkighet-lägen.
Att göra ingenting, att bara sitta och glo, kanske tänka lite halvdjupt så där – o, ve och fasa! Fruktansvärt förskräckligt!
Idag befann jag mig i just en dylik situation. Jag hade gett mig fan på att klippa mig, om jag så skulle behöva vänta flera timmar i drop in-kön. Mina kurdiska frisörer är nämligen omåttligt populära. Och så vill alla människor vara korthåriga i den rådande värmen.
Så där satt jag, väntande, med min telefon i högsta hugg. I det vanligtvis så ointressanta flödet på Facebook dök då plötsligt en bild av en Inge Schuster upp. I mina ögon en vällustig orgie i minimalistisk färgnjutning. Måste googla. Fann att upphovskvinnan till verket var en dansk fotograf och (digital?) konstnär. Här några exempel som jag stulit från nätet:
Jag frågar mig: Hur framställer hon sina bilder? Vissa, förstår jag, kan mycket väl skapas med ett fotografi som grund, parat med avancerad bildbehandling på Photoshop och liknande. Men många kanske är framställda med hjälp av artificiell intelligens, AI? Spelar det någon roll? För mig? För andra betraktare? För bedömningen av konstverket? Jag vet faktiskt inte. Skulle hon varit en större konstnär om hon analog-målat alla sina bilder med pensel på duk?
Egentligen känner jag att jag vill strunta i hur bilderna är gjorda. Jag vill bara njuta av dem, fundera över dem. Vad tycker ni? Håller ni med? Eller har ni någon annan åsikt?
Hipp hurra, vad bra att det var kö idag hos min frisör hos min frisör jag blir så glad! (P)
Bara för det fick jag kika på konst ett slag i form och färg i form och färg tog jag ett bad! (P)
P.S.1 De fetstilta stavelserna ska ni trycka till på, om ni vill rytmläsa (skandera) dikten som jag gör. (P) betecknar extra beat under tystnad.
P.S.2 Som ni säkert märkt är dikten ovan en pendang till Tjorvens “Vet du va, jag ska, flytta till Söderman, och hjälpa han och hjälpa han, allt vad jag kan”.
