Kategori: Allmänt

Fick syn på ett dokument på datorn skapat 7 januari 2012: Bluesy Mix. Blev nyfiken och kollade vad det var. Tja, helt enkelt 21 gamla bluesfavoritlåtar. Omväxlande rockigt och utlevande, ibland långsamt och känslosamt (6-takt på låg nivå). Mindes att jag t.o.m. bränt en cd med de här låtarna.

Nu fick jag lust att höra dem igen, så jag gjorde en spellista på Spotify. Tog bara fem minuter. Egentligen oerhört hur villkoren för ens musiklyssnande har förändrats. Allting är så lättillgängligt… Visst, bra, men också risk för överflödets förbannelse. Förr fick man ju kämpa för att hitta den där låten man kanske hade hört på radio. Spela in den på rullbandspelare. Senare, när man var stadd vid lite bättre kassa, kanske man, efter mycket moget övervägande, köpte den på vinyl eller cd. Det mogna övervägandet bestod i att man (alltså jag då) lyssnade på plattan i skivaffären, helst mer än en gång innan man slog till. Alla (så gott som) låtarna måste vara bra, annars blev det ingen affär.

När man sen äntligen tillgång till sina favoriter så lyssnade man, lyssnade gång på gång tills man nära nog internaliserat låtarna fullständigt. Än idag, över 50 år senare, kan jag i princip texterna utantill och kan sjunga med för full hals när jag hör Elton Johns Tumbleweed Connection eller Cornelis Poem Ballader och lite Blues. De var de första LP:skivorna jag köpte när jag blivit med grammofon i 20-årsåldern, cirkus 1970.

Blues är verkligen mitt hjärtas musik. Minns när en lärarvikarie i realskolan en gång tog med sig och spelade en skiva med Josh White på lektionstid. Tror knappt jag hört nån blues tidigare. Nu kände jag direkt: det här är min musik. Bluestolvorna gick rakt in i kropp och själ. Förstår det inte egentligen: Varför sån direktkärlek till denna för mig helt okända musikgenre?

Sen blev det ju så att jag började spela gitarr. Och blues kunde man spela bara genom att kunna tre ackord! Fantastiskt. Än idag kommer det lätt bluesiga harmonier när jag kliar på gitarren. Lyssnar dock mer sällan på blues; det är verkligen en live-genre. Lätt att spela, men mycket svår att spela bra, med den rätta känslan. Det monotona harmonimönstret riskerar att bli monotont.

Lik förbannat delar jag härmed länken till min Bluesy Mix-spellista. God lyssning!

Den här låten Tre små gummor har nästlat sig in i mina allra innersta hjärngömmor (se tidigare inlägg). Den tycks mig plötsligt som en näst intill fulländad naivismens höga visa: så enkel, så rörande, så oskyldigt naiv…

Texten härrör ursprungligen från en läsebok för barn, skriven av Anna Maria Roos, med titeln Fyra barn i Biskra – sagor och verklighetsskildringar (1909). Den skall ha innehållit fyra strofer, så här lyder den första:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden i Nora
som räcker hela dagen lång
och fröjdar små och stora
– Ja, vi ska ha roligt, sa gummorna små,
vi ska ha roligt, det kan ni förstå,
och åka karusell
och äta karamell
och fröjdas hela dagen i Nora!

Anna Maria Roos föddes i Stockholm 1862 och dog i Bombay 1938. (Vad gjorde hon i Bombay, undrar jag, nyfiken så jag kan dö.) Hon var ”lärare, författare, teosof och sångtextförfattare”, säger Wikipedia. Hon skrev flera läseböcker för skolbarn, bl.a. I Önnemo, vilken jag har ett svagt minne av att ha läst (en vackert röd bok, som doftade gammalt, minns jag…).

1915 publicerades texten igen, denna gång med musik, i samlingen Lekar och sagospel.

Den version vi känner (kände?) idag har en annan melodi, och något modifierad text:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell,
och äta karamell,
och fröjdas hela dagen uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell,
och äta karamell,
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Jag är omåttligt förtjust i Magnus A:s (?) version, som jag hittat på nätet, publicerad under rubriken ”Midsommar för barn: Tre små gummor (skulle ut och gå, till…)”, 20 juni 2019. Den är så lågmäld och enkel – och därför så djup…?

Om vi tittar lite närmare på texten, så finner vi det lite märkligt och ljuvligt att dessa tre gummor i sant systerskap tänker sig till marknaden i Nora tillsammans (tänk på tiden, detta hände trots allt för 100 år sen). Inte ett spår av några otrevliga patriarkala män som lägger sig i, nej då. Och gummorna ska ha roligt, det är inget mer med det. Och vad består detta roliga i? Jo, av att åka karusell och äta karamell! De är fullt nöjda med dessa oskyldiga nöjen. Här är det minsann inte frågan om att supa till det eller ta några droger inte! Nej nej, inte alls, karusellen och karamellen räcker så väl för att fröjdas hela långa dagen.

Och inte kan det väl vara så märkvärdigt med en simpel marknad i lilla Nora? Men jodå, det tycker gummorna! Roligt för såväl stora som små, bättre finns inte.

Det handlar om tre gummor som visserligen är små till växten, men synnerligen stora när det gäller integritet och självständigt handlande.

Ack, om livet ändå vore så enkelt; tre kamrater tillsammans hela dagen i fröjd och gamman, karuseller och karameller. Sedan åter till vardagen, i full tillfredsställelse efter denna härliga dag.

Så här låter min egen version av låten:

För en ljudande illustration, klicka här.

Från ett besök på Borås remarkabelt eminenta Textilmuseum häromdagen. (Högerklicka vid behov, och välj “Öppna bild i ny flik”, för att förstora.)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Via gruppen “Spindelnätet” på Facebook har jag fått veta att det var en kärrspindel jag fotat häromdagen (se förra inlägget).

Från Wikipedia: Kärrspindel (Dolomedes fimbriatus) är en europeisk spindelart som tillhör familjen vårdnätsspindlar. Kärrspindeln och Skräddarspindeln (Dolomedes plantarius) är de två största spindelarterna i Sverige. Kärrspindeln trivs i kärrliknade miljöer och jagar bland annat fiskyngel och insektslarver på vattenytan.

Som fullvuxen har kärrspindeln en mörkbrun kropp med ljusa, längsgående band på sidorna. Unga kärrspindlar är vanligen ljusare. Honan kan nå en kroppslängd på upp till 22 millimeter.

… vad det här kan vara för en gynnare?

Att det är en åttabening det ser man ju direkt, alltså spindel. Men vicken?

• 

• 

• 

Apropå gårdagens paddmöte vill jag berätta vad uttrycket walking the toad står för. Jo, att “gå paddan” är lika med att “paddgå sig fram genom livet”, vilket ju är vad vi alla håller på med. Paddorna tar ju sig fram gående eller kravlande, sällan hoppande som grodorna. Det ser smått mödosamt och oregelbundet ut; ett ben då, ett annat sen, som det faller sig. Alla fyra benen rörs självständigt ett och ett, ser det ut som.

En av mina första låtar (har väl snart 10 år på paddnacken) hette just Walking the Toad. Den beklagar det tunga i paddgången genom livet, men är ändå trotsig: If I lose my grip, I will take flight! Den går så här:

I came into this life
and thought that all was well
everyone was feeling fine
as far as I could tell
But now I know, just livin’ life
will slowly gnaw you down
All the rest will tell your-poor-self to shove it!
Piss off! Scram! Just leave this town!

Walkin’ the toad
Livin’ the load
Diggin’ the mound
Soundin’ the ground
Pie in the sky
Live till you die
Dig it! Dig it!
Broodin’ and groovin’

Sea and earth and air and fire
overflowing colour mire
to hell with all that dare to tear
my rockin’ & rollin’ with my babybear
To hell with sinkin’ down the drain
like a cryin’ child in the drizzlin’ rain
To all who doubt, I shout with might:
If I loose my grip – I will take flight!

Repeat Chorus:

I eftermiddag fick jag för mig att flykta ut (göra en utflykt) i det vackra vädret. Sagt och gjort. Tog cykelen och for iväg. Målet var den vittberömda Svarttjärn (en liten vattensamling i den mestadels planterade granskogen).

Som ett svart öga ligger den där, tjärnen. Men så gott som inte ett liv vare sig hörs eller syns. Inte ens några blixtsnabba, svårfotade trollsländor, som det annars näst intill brukar krylla av här. Inte ett fågelpip… Jo, en gräsandsmamma lockar på sin små nånstans i närheten. Det är allt.

Vinden gör vackra krusningar på tjärnens svartblanka yta. Annars inga fotomotiv så långt mitt norra öga kan se.

Då, plötsligt, bryts dödläget. En padda kommer gående på stigen, rakt emot mig. Verkar vara på väg till vattnet. Men det går inte fort. Det är bara en liten unge, som har all möda i världen att paddkravla sig fram (walking the toad…) genom gräset.

Miniminpaddan (ca 5 cm stor) får mig löjligt nog att tänka på begreppet teve-bärare. Det är något med sättet den poserar med frambenen… En teve-bärare är, om ni inte visste det, ett supermachomanligt muskelbyggar-missfoster med armarna i ständig parentes, som om det så gott som enbart ägnat sig åt att bära tjockteveapparater i sitt hjärndöda liv – och är stolt över detta!

Nåja, det är förstås inte lätt för en padda att veta, att tjocktevetiden är förbi. Nu härskar platt-teven. Och teve-bärarna har blivit onödiga…