Jag vill gå mellan rågen som vaggar för vinden med blytunga ax jag vill ligga i gräset och stirra mot himlen som djupblå sig välver med svalor som glida jag vill luta mitt öra mot solvarma jorden och lyssna till röster som viska ur mullen: allt lever allt lever allt blir och allt blir och du blir vad allt blir när det dör: ett vaggande rågax en glidande svala en bit utav mullen som suckar och viskar. Och jag stirrar mot himlen och svalor som glida och känner jag redan är vad jag skall bliva: en del av det hela.
… på SVT idag (den första är kanske ingen dokumentär, mer av ögonvittnesskildring från en sida): 1) Timmarna Hamas attackerade festivalen 2) Försvinn eller dö. Det är ett år sen Hamas attackerade och dödade 1.200 israeler och tog drygt 200 som gisslan den 7 okt 2023. Sen dess har Israel dödat cirka 41.000 palestinier i Gaza.
Dessa två filmiska dokument har fått mig att tänka så här: Låt dem döda varandra i fred. Ingen utomstående (typ USA eller Iran) skall lägga sig i.
Helt orealistiskt, med andra ord…
Det är människor som gör det här. Visst, människor uträttar fantastiskt fina ting, men detta beteende är också typiskt mänskligt beteende. Är det då läge att kalla sig humanist, dvs. en som sätter människan och det mänskliga främst?
Förr i tiden pratade man mycket om “problem med nerverna”. Det betydde ofta någon form av psykiska problem eller psykisk sjukdom. Naturen har inga såna problem; kolla nerverna på bladet här. Tänk att vartenda ett av de miljardtals blad som finns runtomkring oss har ett bladnätverk likt det här… Undersamt är i underkant…
Min strävan är att se världen som den är. Gör man det, kan man sen vidta åtgärder för att få den att bli som den bör vara.
Jag vill bibehålla nyfikenheten, läsa, lära mig, och använda det jag lär mig till att försöka förstå läget i Sverige och i världen. Allt under intryck av det som händer; förändringar som sker, trender och tendenser.
Denna hållning har lett till att jag ändrat ståndpunkt i vissa frågor. Det vore väl konstigt annars; världen ser inte likadan ut idag som för 50 år sen.
Det som engagerar mig handlar mest om att ha ett öppet sinne, att tänka så fritt som möjligt. Jag tillhör inte ”högern”, och inte ”vänstern” heller numera.
Gillar också att diskutera det jag kommit fram till med goda vänner. Det blir inte sällan bra diskussioner, men ibland slår det fel. Att jag inte tycker som jag alltid tyckt tidigare kan väcka irritation hos dem som fortfarande tycker som de alltid har tyckt. De tycker illa om det jag nu tycker, och då känns det lätt som om de tycker illa om mig också, tyvärr.
Men rätt mycket är det nog jag som är boven i dramat faktiskt. Jag borde inte höja rösten och låta så engagerad, för det är jag egentligen inte. Mitt normalläge är ganska uppgivet och pessimistiskt. Inbillar mig inte att jag kan göra nån skillnad direkt. Men så vill jag gärna säga min mening ändå, trots att erfarenheten verkligen lärt mig hur meningslöst det är att ”missionera”, och försöka pådyvla andra sina åsikter.
Måste helt enkelt lära mig att tagga ner, minska intensiteten, ligga lågt, kanske tiga still. Lite tråkigt kanske, men så är det. Ingen sketen liten åsikt är värd att förlora en vän för…
