Någon av mina läsare irriterade sig på att bilderna i senaste inlägget inte gick att klicka upp till större storlek. Det tycker jag också är synd ibland. Men funktionen finns inte i WordPress, eller också har jag inte kommit på hur man ska gå till väga för att göra det möjligt. Nu har jag i alla fall förstorat upp vissa bilder från den dramatiska fotopromenaden.
Eftersom ingen läsare hört av sig om det där “biet” jag frågade om har jag själv undersökt saken en smula. Det rör sig med all säkerhet om en blomfluga av något slag. Det finns upp emot 350 arter blomflugor i Sverige, så det är inte lätt att säga vilken art det rör sig om här. Blomflugor har bara ett par vingar, till skillnad från steklar (getingar, bin t.ex.), som har två. Insekternas värld vet jag nästan ingenting om; skulle gärna vilja lära mig mer.
Det första som dyker upp när man googlar på “blomflugor” är en massa tips om hur man ska bli av med dem. Det förstår jag inte. De måste väl vara viktiga pollinerare, i likhet med t.ex. bin? Dessutom finner jag dem väldigt vackra. Och sticks gör de inte heller…
Som extra bonus, en närmare titt på forsärleungen också:
Ett par forsärlor höll till i en bäck nära mig, hade jag fått veta. Full av bildknäpplust begav jag mig iväg med mitt superskarpa, superlätta, bara halvsuperdyra 500 mm Nikon-objektiv i högsta hugg. Forsärlan är, enligt min ringa mening, en av Sveriges vackraste, elegantaste fåglar; långsmal och smäcker, läckert gul på de rätta ställena. Så min motiveringsnivå var hög.
Jag trängde, med visst besvär, in i den moraserade skog som omgav bäcken. Inte en fågleluschling i sikte… Siktade dock några intressanta barkborre-hieroglyfer. Vad betyder detta, vad är det de vill ha sagt? undrar man:
Och så fångade jag årets maj-gran på bild:
Men så, plötsligt! Där var den ju! En liten söt forsärleunge satt på en sten i bäcken. Jag smög upp kameran, siktade mellan några buskar, och lyckades få en bild:
Bra, tänkte jag. Mamma och pappa måste vara i närheten. Mycket riktigt, pappa forsärla dök upp. Han hade full koll på mig och varnade flitigt: Sitt still! Sitt still och knip näbb! visselpep han skarpt till ungen. Han flög inte ner till den lille telningen, utan höll sig försiktigtvis uppe i buskarna vid sidan av bäcken.
Och så höll det på ett tag. Jag förflyttade mig till en ny position, men det hjälpte föga. Jag ville ju så gärna få en bild på någon av de vuxna, utfärgade forsärlorna i sin rätta miljö, vid bäcken. Ett par bilder till fick jag; på ungen igen, och så mamma forsärla, som hjälpte till att varna för den farliga fula gubben:
Jag satte mig ner för att tålmodigt vänta ut mina modeller. Spänningen steg, när mamma forsärla till slut flög ner till vattnet. Hon satte sig på en sten, på baksidan av en sten, närmare bestämt… Jag siktade in kameran, ställde in skärpan, ljust var precis rätt… om bara en sekund, när hon trippar runt till stenens framsida – då har jag min pangbild! Jag såg huvudet röra sig bakom stenen, och så… flög den bara bort! NEEEEJ! Attans miljoners blanksvedda…
Jag blev utskrattad av en skata:
På hemvägen tröstade jag mig med att lyckas fånga ett litet frömjölsbestrött bi som intresserade sig för de vackra maskrosorna vid vägkanten. Vad är det för ett slags bi förresten? Är det ö.h.t. ett bi, eller något helt annat? Kan någon av mina läsare upplysa mig om detta vore jag tacksam.
Så kan det gå, när inte haspen är på. Eller som det så vackert heter på franska: quand l’hasp n’est pas la.
Jo, de tre sångarna på bilderna är inte helt lätta att identifiera. Sångerna är lättare (om man kan dem): 1) lövsångare (se dikt nedan) 2) grönsångare (som att snurra en [gammal] enkrona på ett bord) och 3) gransångare (zilp-zalp).
När man så vet att en av bilderna föreställer en gransångare, kan man identifiera den som bild A, med hjälp av dess mörka ben och mer gråbruna framtoning. Grönsångaren måste vara bild B, eftersom den är betydligt tydligare grön, med gulfärgad hals. Bild C torde så, enligt uteslutningsmetoden, föreställa en lövsångare.
Liten lövsångarsångsdikt:
Som att i fullständig avslappning
luta sig tillbaka
Lojt, lättjefullt
låta knäna falla isär
Tillitsfullt
överlämna hela sin kropp
åt sin älskades
kyssar och smek –
Sådan är lövsångarens
sommartövande sång
i lövsprickningen
P.S. Från och med nu har jag ställt in det så (tror jag), att kommentarer inte visas förrän jag har godkänt dem. Det är bra om man har ett quiz, för då kommer den som vill svara inte att störas eller få hjälp av hur föregående kommentator kommenterat. Sen godkänner jag alla kommentarerna/svaren på en gång, när tävlingen är över, varpå alla visas. Det gäller att vara noggrann när man sysslar med så pass viktiga ting som dessa… D.S.
Idag testar jag ett litet fågelquiz. Det går ut på att namnge tre snarlika sångare som nyligen anlänt till vårt land från långtbortistan, samt para ihop dem med rätt sång. De är väldigt lika till utseendet, men sjunger helt olika.
Uppgiften lyder: Vilka tre sångararter återfinns på bilderna A, B och C, och vilket av sångexemplen 1, 2 eller 3 hör ihop med respektive art? I kommentaren skriver du till exempel: A2 är en X-sångare, B1 en X-sångare och C3 en X-sångare.
Helt rätt svar ger maximala 6 poäng, 1 p per rätt visuell identifikation, ytterligare 1 p per rätt inprickad sång.
De 16 dagarna ombord på Aglaia, ett medelstort containerfartyg (ca 4.000 containrar max) mellan Hongkong och Auckland, Nya Zeeland, var underbara. Det var första lastbåtsetappen av tre på min resa Jorden runt utan flyg. Man kan likna det vid en typ av retreat: Helpension med god mat, inga obligatoriska göromål, total frihet att göra vad jag ville. Men sådant kan förstås också vara smått ångestskapande och ett riktigt helvete för den rastlöse. I sysslolöshet och lugn gror och växer emellertid i lyckliga fall kreativiteten. Så var det för mig på Aglaia. Vädret samarbetade också; det var sol och blå himmel mest vareviga dag. Flera av de texter jag skrev då har jag sedan, långt senare, gjort låtar av, bl.a. Into Harmonious Blues. Det är en lyckligt sjögräsvajande låt; “blues” betecknar inget vemod här, utan står för olika nyanser av blått hav och blå himmel. (För mer om livet ombord Aglaia, se bildgalleri på Mina resor.)
Into Harmonious BluesInto harmonious blueswhere master windward rulessail away your soulnothing to loseIf I could choose:Harmonious bluesWhere the sun’s going downand risingOn the horizonOh horizon!
Into the blue nothingness
Away from the gray lotsofthingsness
Into the clear and simple
where the ship is my focus temple
Where nothing else matters
nothing else shatters
nor even my mind alters or stirs
from the eternal spotless circular wisdoms of the universe
Into harmonious blueswhere master windward rulessail away your soulnothing to loseIf I could choose:Harmonious bluesWhere the sun’s going downand risingOn the horizonOh horizon!
And nothing else in sight of my eye
under white flying clouds in the sky
’xcept foreverly rolling blue seas
and softly soothing breeze
Where the lofty high up aboves
With their lovingly long lost wandering doves
Meet the for ever and ever same belows
Way down deep, where nobody knows
Blev glatt överraskad idag vid Skalle, Öresjö, när jag fick se fyra tornseglare. Hade inte väntat dem så pass tidigt. Dessa fascinerande fåglar är väl den art bland svenska fåglar som bäst förtjänar epitetet aeronauter. De gör allt i luften: äter, sover, älskar… Landar bara när de måste, som vid boet under någon välformad tegelpanna. Vår snabbaste fågel i planflykt; kan komma upp i 120 km/tim. Bilderna nedan exponerades på 1/8000 sek. Fåglarna var också för långt bort egentligen, men en bild blev ändå rätt hyfsad:
Den här lille gynnaren var också på plats: Den svartvitbrokade floigsnopparoin (exempel på vårt fågelrövarspråk, när det begav sig en gång på det ljuva 60-talet; fanns f.ö. troligen cirka 60 procent fler fåglar då, jämfört med idag); svartvit flugsnappare, menar jag förstås.
Mitt liv är en linje
Längd, jovisst,
men utan bredd
och höjd och djup
Från soluppgång
till solnedgång
Från skymning
till gryning
En endimensionell,
i svarta stunder
nolldimensionell,
linje
Vill gärna göra lite reklam för Tänkebok, under Mina texter, på denna hemsida. Där återfinns funderingar, formuleringar och citat som på olika sätt fångat min uppmärksamhet. Nöjsam läsning och funderingsunderlag, enligt min ringa mening. Här ett exempel:
- Har du sett min gamla kniv? Titta här, den är urgammal, säkert ett par tusen år.
- Ja, fast den ser onekligen betydligt yngre ut än så... Är den verkligen så gammal?
- Jajamen. Fast det förstås, farsan var tvungen att byta ut skaftet, för det gamla var liksom ankommet...
- Jaha ja...
- Ja, och så var jag tvungen att sätta dit ett nytt blad för ett tag sen. Det gamla var alldeles rostigt och dant. Men det är samma kniv! Minst två tusen år gammal...
Intressant historia som tydligen förekommer i ett flertal kulturer i lite olika versioner. Hur mycket kan man byta ut och ändå behålla identiteten? Handlar det om knivens idé? Föreställningen om kniven? Eller är det till och med ett exempel på distinktionen mellan tinget i sig (Immanuel Kants Das Ding an sich), som vi inte kan veta något om,och tinget för mig, så som vi uppfattar det med våra sinnen?
Jämför t.ex. med gamla rockband som säger sig fortsätta att existera och framträda, fast kanske alla de ursprungliga medlemmarna är utbytta. På vilket sätt är det då samma band?
