I huvet på Jörgen T
Allt prat om bildningsbrist och förflackning är grovt överdrivet. Se bara här hur mitt barnbarn Astrid, som har en tysk mamma, redan vid nio månaders ålder icke aktar för rov att, vart hon än färdas med sin kärra, alltid medföra den rejält tilltagna volymen Das grosse deutsche Gedicht-Buch, utifall poetiska behov av något slag skulle uppstå:
De här bilden förbryllade mig:
Jag tänkte: Är det ingen skräddare eller? Den har ju åtta långa ben, inte fyra. Är det nån sorts spindel kanske? Men sen studerade jag bilden lite noggrannare, och insåg plötsligt: Nämen, det är ju två skräddare, inte en! Och de är säkerligen inbegripna i ett njutningsfullt (förhoppningsvis) skräddaresamlag! Varför skulle de annars sitta ovanpå varandra på detta viset? (Voffor gör di på detta viset?)
Första tanken, när jag insett vad det handlade om, var att censurera bilden i anständighetens namn. Men man torde dock också kunna uppfatta den som ren skräddarsexualupplysning, funderade jag. Och i så fall fyller den en informativ funktion och är inte skadligt upphetsande. Alltså: Håll till godo!
I morse begav jag mig på utflykt. Jag skulle cykla till en liten skogstjärn för att fotografera trollsländor, tänkte jag. För ett par år sen var jag på samma ställe, och då eldoradade det av trollsländor överallt. Nu blev det emellertid så att jag såg inte en enda. Däremot fanns det gott om skräddare som gick/sprang på vattnet. (Lustig kuriosa: Skräddare blir mest Water strider på engelska – men också Jesus bugs…) Så jag ägnade mig åt att fota dessa ytspänningsvirtuoser. Så här ser de ut:
De två bakre benparen är abnormt förlängda (antagligen utan att de anser sig vanskapta för det, tvärtom) och beklädda med små hår, vilket gör att de med lätthet kan utnyttja den s.k. ytspänningen och gå på vattnet. (Det främre benparet är mer normallångt – varför det, kan man ju undra? Tja, allt är ju i längden som det måste, så skit i det nu.)
Nu var det så, att det vid första påseende inte tycktes finnas något av intresse att fotografera vid denna tjärn (lystrar till det ståtliga namnet Hårsåsasjön på kartan), utom just dessa skräddare (syr dom nåt, eller?), vilket jag tog som en utmaning: Nog skulle jag lik förbannat hitta massor av fascinerande fotoobjekt ändå, eller hur så ta mig fan!!! Jag tycker ju om att i självprisande anda se mig som en kreativ fotokonstnär. Till verket bara!
När jag nu tänker efter (inte före, som Tage D rekommenderade) visar sig den vid tillfället kreerade fotokonsten sönderfalla i två avdelningar vid betraktande: 1) konkret skräddarekonst, som man inte kan vara säker på är konst överhuvudtaget, för den är tydlig och föreställande. Skulle kunna vara helt vanliga fotografiska bilder, faktiskt. 2) abstrakt skräddarekonst. Här kan man vara säker på att det är konst, för man kan inte riktigt se vad det föreställer; ofta lite suddigt också. Först ett par exempel på kategori 1:
Här kan vi notera att avsikten inte är att i identifikationssyfte avbilda ett par sorters gräs, utan fastmer att göra estetiskt intryck: Kanske är det att anse som “vackert”? Men det kan lika gärna vara fult som fan:
Frågan är: Kan detta verkligen ses som “konst”? (En ytterligare fråga kan vara: Spelar det verkligen någon roll om detta kan ses som konst eller inte?)
Då är det enklare med kategori 2. Här måste det väl vara frågan om konst; vad skulle det annars vara? Exempel:
Men det är lite lurigt, det är det. För så fort man lägger till lite till en vanlig skräddarbild, så skulle den kunna förvandlas till konst, åtminstone i kategori 1:
Så var står vi nu, efter denna (o)intressanta diskussion? No sé, som spaniaken säger. Men ni kanske har några (o)intelligenta kommentarer till problemkomplexet (he he…) i fråga?
Hur som helst: På Flickr, i albumet World of the Water Striders kan ni se fler bild(l)iga/bildlika exempel på såväl skräddare i sig som konkret, respektive abstrakt, skräddarekonst.
Jomenvisst, det är man inte bortskämd med nuförtiden! Att få lyssna på levande musik med publik i dessa corona-tider… Det var dejligt…
Gick av stapeln i Unnaryds hembygdspark, av alla ställen. Visste inte mycket om Trio Wolski på förhand. Men wow! Vilka musikanter! Otroligt skickliga på sina instrument: dragspel, fiol och cittern/bellmansluta, och samspelta till max. Repertoaren bestod av traditionell folkmusik i nutida, egensinnig tappning. Göttigöttgött…
Och så här kunde det låta; inledningen till den här låten, Wooden Shoes, är ju sketahäftig, helt i min smak:
Skön miljö också, Unnaryds hembygdspark. Det var gammaldagsmysigt, men utan bismak av åldersmultnande museum. Levande var det, engagerat, aktiva ungdomar som skötte ruljangsen… Liten utställning också, med aktuella coronainspirerade alster.
I förrgår gjorde jag ett besök vid Hornborgasjön, berömd för sitt fågelliv. Och visst fanns det massor av fåglar att se i och över den vidsträckta sjön. För första gången i mitt liv skrämde jag upp en havsörn. Den flög upp från toppen av ett träd som jag stod vid roten av. Har sett havsörn på mer eller mindre långt håll många gånger, men aldrig i närkamp på det här viset.
Och så skrämde jag och blev skrämd av två vildsvin, ett vuxet och ett halvvuxet. Marken vid Ore backar, där jag höll till, såg ut som vore den bearbetad med en jordfräs – uppbökat överallt. Man har ju hört att dessa vilda svin kan bli rejält förbannade på en om man kommer i närheten av deras ungar, så ja vurta fälle någorlunda skrajsen när jag fick syn på dem och de på mig. Men de bara grymtade till och skuddade sen stoftet av sina fötter och drog iväg med en sjuhelvetes fart.
Dock, det var insekterna som upptog det mesta av mitt intresse den här dagen. Det näst intill vimlade av trollsländor t.ex. Två arter dominerade, en egentlig trollslända – håller alltid sina två vingpar utfällda när de landar och sitter still, här troligen en svart ängstrollslända, och en flickslända – fäller in sina vingar utmed bakkroppen när de sitter, i detta fall en blå flickslända, eventuellt en spjutflickslända. Så här såg de ut (återigen: högerklicka gärna på bilderna och välj “visa i nytt fönster/ny flik”, så kan ni se bilderna i större format):
Hade också nöjet att fota en gryllande grann gräshoppa, samt en vitfläckad guldvinge i min favoritfärg, brandgult.
Detta är exempel på en trollskogstall (P.S. för att få bilderna större, högerklicka på dem och välj “öppna bild i nytt fönster”) :
Här dyker det plötsligt upp såna här trolliga krabater/gynnare:
Här finns också troll av sländetyp, s.k. trollsländor:
Att det är på det här viset är inget att vara rädd för. Det är ingen skrämmande gåta, utan en trösterik gåta, så det så!
För förvidgning och fördjupning, se Flickr.
I början av september 2018 tillbringade jag ett par veckor hos amerikanska vänner i Door County, Wisconsin. De har ett sommarställe där, alldeles vid stranden av Lake Michigan. Ljusspelet över himmel och vattenspegel upphör aldrig att fascinera. Jag hade föresatt mig att följa soluppgångens skiftningar dag för dag, och fick ofta känslan av att vågorna mot klipporna talade till mig; ibland viskande småvågigt, andra dagar i våldsamma bränningar. Därur kom texten till låten Finnas till:
Små vågor viskar mig Talar i vatten Stjärnor stämmer in I stjärnljusa natten Vad är det dom vill? Varför inte tiga still? Om hur vemodligen Sorgesamt Fnnas till? Och solen är ensam Och månen likaså Han vet, inte hon Så svårt att förstå Lyssna: Nu upphörde ett hjärta att slå… Ett fortsatte Att gå Och gå och gå… Väldiga vågor Vräker mot stranden Slår med sin vrede Tålmodiga landen Hamrar sitt budskap Obönvekligen in Om den kärlek som var vår Som var din Som var min Och solen är ensam Och månen likaså Han vet, men inte hon Så svårt att förstå Men lyssna: Nu slår två hjärtan samman ändå Ja, nu bultar de tillsammans båda två Små vågor viskar mig Talar i natten Stjärnor stämmer in I stjärnljusa natten Jag vet vad dom vill Dom vill inte tiga still Om hur underbart Härligt ljuvligt Finnas till Finnas till
…kan det inträffa att man inte har så mycket att tillägga. Och ja, försåvitt man inte har något att säga, torde man göra bäst i att tiga.
Ergo tills vidare endast följande lilla Alf Henriksson-poem:
Att vakna en morgon när himlen är blå och finkarna gnyr som besatta och öppna sin stugdörr och barfotagå på vildgräsets daggiga matta kan låta de saligas fröjd slippa lös och göra den trögaste själ religiös.
Plus en bild på nyss i Öregrund inmundigad pinfärsk strömming från Ålands hav, ackompanjerad av källarsvalkad humlebrygd från Mariestad:
Minns att farsan vid nåt tillfälle menade på att det inte va lönt att plantera nån häck eller träd eller vad det nu va som skulle planteras, eftersom han snart skulle dö i vilket fall som helst. Nä men farsan, sa jag, du ska väl inte leva som om var dag va den sista? Man måste leva som om var dag va den första, sa jag, och låtsades va levnadsklok som fan. Den som planterat ett träd har inte levat förgäves, kinesiskt ordspråk, carpe hela jäkla dan (o natten med, för den delen), osv osv. Jo jo, det låter sig sägas, det där. Inte lika lätt att leva upp till alla gånger. Alltnog, av det där blev en liten låt sisådär tio år senare:
Att leva som om var dag var den sista - låter desperat Som vore man rädd att mista allt skräp man skrapat ihop Som vore nåt mindre tillspillogivet av att under en enda dag girigt söka leva resten av livet Nej, nej, mycket större då att leva som om var dag var den första Som om var dag var den första Som vore det helt naturligt att stiga med solen ur sängen och törsta Att känna, ana, dansa sinnenas dans här och nu, så alldeles nog inte önska sig bort någonstans Förundras över vardagens ting som glimmar och blänker runt omkring verkligen möta dom mänskor man möter Ja, ja, att verkligen veta: den som fortfar att leta han finner Han finner till sist det han söker Var dag den första Stiga med solen och törsta Var dag, varje dag Den första, den största Varje dag, Varje dag dag dag Att leva som om var dag var den första Att stiga med solen ur sängen och törsta Ja, ja, att verkligen veta den som fortfar att leta han finner till sist det han söker
Ers Undertecknad fortsätter sin strävsamma bana som modefotograf in spe. Nu har han åstadkommit 22 bilder där han med hjälp av Photoshop manipulerat eller bytt ut rörig bakgrund mot motivframhävande sudd, eller bokeh, som det heter i fotografiska kretsar. Bokeh (uttalas likadant som bouquet, men har ingenting med vin att göra) kommer från det japanska ordet boke, som betyder “oskärpa” eller “dis”.
Det var ju de vackra afrikanska kläderna och modellerna som skulle framhävas vid den där streamade kombinerade live-konserten och modevisningen, där jag fotade för några veckor sen (se blogginlägget Bildbehandling, 11 juni). De skulle inte behöva konkurrera med musikerna i bandet Kilimanjaro i bakgrunden. Ett par exempel till för att illustrera skillnaden:
Fler snygga bilder med Flora of Africas vackra kläder på Flickr.