Kategori: Allmänt

Ers Undertecknad fortsätter sin strävsamma bana som modefotograf in spe. Nu har han åstadkommit 22 bilder där han med hjälp av Photoshop manipulerat eller bytt ut rörig bakgrund mot motivframhävande sudd, eller bokeh, som det heter i fotografiska kretsar. Bokeh (uttalas likadant som bouquet, men har ingenting med vin att göra) kommer från det japanska ordet boke, som betyder “oskärpa” eller “dis”.

Det var ju de vackra afrikanska kläderna och modellerna som skulle framhävas vid den där streamade kombinerade live-konserten och modevisningen, där jag fotade för några veckor sen (se blogginlägget Bildbehandling, 11 juni). De skulle inte behöva konkurrera med musikerna i bandet Kilimanjaro i bakgrunden. Ett par exempel till för att illustrera skillnaden:

• 

• 

• 

• 

Fler snygga bilder med Flora of Africas vackra kläder på Flickr.

Aktiviteterna på denna blogg har varit i avtagande på sistone. Jag kan bara beklaga alla besökare som tittat in men besvikna lämnat igen, utan att ha funnit något nytt. Vi får hoppas på bättring efter Midsommar. Här i alla fall en tröstebild i samklang med sommarens allra som skönaste flor:

Jo, jag befinner mig alltså nu söder om landsväg 101, mellan Malmö och Ystad, på söderslätt med andra ord. I den lilla byn Gessie här framlever sen en tid några av mina många barn och barnbarn sina dagar.

Tidigt på morgonen
blickar jag ut på
den slitna slätten
som stilla
tigande
drar mot horisonten
Den slitna slätten

Tidigt på morgonen
förbehåller jag mig rätten
att ge djävulen i
schlagerfestivalen!
Högtidligt,
högaktningsfullt
ge fingret åt dom som
anser mig galen!

Det där var ett utdrag ur en av mina låtar. Passar till utsikten (se nedan) men inte till stämningen. Här är ett liv och ett kiv, precis som det ska vara när småfolket är med i leken. Åldersintegrationen är näst intill maximal: från 8 månader till nästan 70 (år då alltså).

Än så länge är det lugnt. Klockan är blott sju, och endast farfarstomten är vaken. Därute lyser solen över slätten, och de ostliga vindarna blåser coronavirusen över till danskarna.

Jag köpte min första digitala systemkamera 2009 (i min ungdom hade jag en analog Pentax, spegelreflex, med tre utbytbara objektiv). Sen dess har fotandet stadigt tilltagit i styrka. Min fjärde DSLR-camera (digital single lens reflex-) är en Nikon D850, en alldeles fantastisk apparat. Lika viktigt är att ha de rätta objektiven, eller linserna (“gluggarna” på fotograf-slang); från vidvinkel via “normalen” (50 mm brännvidd) till teleobjektiv, om man vill ta bra bilder. Men allra viktigast är vad fotografen gör med sin utrustning! Att hen har det rätta ögat för möjliga motiv och bildkompositioner. Och när man har tagit en bild så är inte verket klart. Därtill kommer bildbehandling, smått föraktat av vissa, dock inte av mig. Den där bilden är nog “photoshoppad”, säger man, och menar ofta att den är förfalskad på nåt sätt.

Mitt bildbehandlingsprogram heter Lightroom sen ett antal år. Faktum är att jag aldrig photoshoppat. Inte förrän nu. Jag hade uppdraget att fotografera vid en live stream-konsert med afrobandet Kilimanjaro för någon vecka sen. Samtidigt som bandet spelade försiggick en modevisning med afrikanska kläder. Ett stort problem när jag fotade modellerna var att bakgrunden hela tiden var så rörig. Den bestod av gubbarna i bandet, och jag kunde inte ändra på detta. Jag kunde inte röra mig fritt, för jag ville inte komma med i direktsändningen.

Detta har motiverat mig att äntligen försöka förstå mig på Photoshop. För i det programmet kan man bl.a. byta ut bakgrunden – om man kan hantera programmet, vill säga! Det är svårt, mycket svårt, för en lätt dement ålderstigen farbror som jag; påminner om ett i timmar pågående intelligenstest. Därför blir jag så övermåttan glad vid minsta tecken på framgång. Här ska ni få se en bild, dels med den ursprungliga, röriga bakgrunden, dels med en ny, ditfixad av undertecknad:

• 

• 

Jag lovade ju på nationaldagen att skriva en utredande text med tankar om Sverige, men det blev inget med det. Faktum är att jag är ohemult trött på att hålla på och reda ut saker och ting hela tiden. Det är ju som det är, och det blir som det blir liksom typ ju…

Men visst, jag funderade lite grand på det hela ändå, fick ihop några punkter, positiva och negativa. Faktum är att Sverige är ett extremt land i världen värderingsmässigt, alls icke det lagom-rike vi ibland tänker oss. World Value Survey undersöker och för statistik över kulturellt utmärkande drag i världens länder, och hur de förändras över tid. Allt redovisas i diagram, där den undre vågräta axeln, x-axeln, mäter synen på livet från ren överlevnad (till vänster) till livskvalitet, tillit och självförverkligande (mot höger). Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra lodräta axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar kring religion och auktoritet. Mer traditionella religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar nertill på skalan medan mer sekulära och mindre auktoritetsbundna värderingar hamnar högre upp på skalan. Sverige och svenskarna placerar sig i allmänhet längst upp till höger i dessa diagram – extremt så det förslår!

Här är några punkter jag kom fram till. Säkert finns många fler att nämna; kommentera gärna.

Sverige-pdf

Sen kan man ju fråga sig om inte nationalstaten är en överspelad och omodern konstruktion? Nja, det verkar inte så för närvarande. Det går en stark nationalistisk trend genom världen; USA, Turkiet, Kina, Ryssland, Ungern, Polen, Brexit-Storbrittannien… Samtidigt finns det livsviktiga frågor som måste hanteras globalt, som klimatkrisen, det sjätte massutdöendet av djur och växter på Jorden, etc. Hur går detta ihop?

Vad har jag för tankar och känslor kring (obs! kring, inte om…) det land där jag tillbringar det mesta av min tid, av födsel och ohejdad vana? Så här på nationaldagen och allt, menar jag. Svaret är att jag inte riktigt vet, eller snarare, det är väldigt blandat och kluvet, åsikter hit och dit, bra, dåligt, lagom mittemellan… Visserligen har jag nyligen lovat mig själv att sluta utreda saker och ting hela tiden, är så hjärtinnerligen trött på denna arbetsamma tendens i min (om än, så dock) personlighet. Men jag har beslutat att göra ett undantag. Jag känner faktiskt lust att skriva en utredande text om landet Sverige, kom jag på alldeles nyss. Men jag hinner inte förrän på måndag, för idag och i morgon går J.T. & Soggy Bees in i inspelningsstudion. Tills vidare en länk till en låt som gärna fick bli ny nationalsång för min del, Mikael Wiehes Woody Guthrie-cover: Det här är mitt land:

Bra idé det här med från syd till nord, från väst till öst; för att få med allt, typ:

• 

• 

• 

• 

Mer människor? Nej, färre skulle jag vilja säga – på jorden och i min omedelbara närhet. Men inte inga ändå, nej, nån måtta får det vara. Fast en enda fungerar fint på intimavstånd; sisådär fyra eller fem passar bra på social distans; maxantalet just nu, femti alltså, kan jag mycket väl nöja mig med när det gäller offentliga möten. På jorden räcker det gott med dom två o en halva miljarderna som fanns när jag föddes nittonhundrafemti. Men nu har det ju blivit tre gånger fler, hela sju komma fem miljarder, på väg mot tie, elva…

Men här på bloggen har det nog varit lite väl glest med folk på sistone, känner jag (ibland kan jag tycka att jag borde tänka lite mer och känna lite mindre, ibland kan jag känna att jag borde tycka precis tvärtom). Så därför publicerar jag nu ett porträtt på nedanstående fundersamme Djingis Kahn-ättling, väktare av ett litet buddhistkloster i Terelj National Park i Mongoliet. Vi träffades 18 oktober 2016, då jag befann mig å väg å min resa Jorderuntutanflyg.

Vad funderar han månne på? Hur har han det idag? Berörs han alls av Corona-krisen? Har han tjuvtullat på godiset som offrats på altaret?

• 

• 

• 

Ett fint sommarminne for plötsligt upp i skallen just nu – kan ha haft att göra med det rådande försommarhänryckningsvädret. Vi voro några kompisar som foro till Öland för kolla fågel så här i början på juni, nån gång i slutet på 60-talet. Vi färdades i Karl-Olges vackert gula Volvo Amazon. Hur det var blev vi försenade och det var redan mitt i natten när vi rullade iland från färjan (bron kom senare) i Färjestaden. Vi orkade inte köra några längre sträckor, utan tog bara av till höger ner mot Beijershamn, några kilometer bort. Vi iddes heller inte sätta upp vårt tält, utan blåste helt sonika upp våra luftmadrasser och lade oss att vila under bar, stjärnklar himmel. Vädret var i det närmaste tropiskt ljummet, nämligen. Så mycket sömn blev det inte, för ett otal näktergalar gol som galningar (sjöng alltså). Detta kan inte vara Sverige, minns jag att jag tänkte. Det liknar mer en försmak av pardiset….

Ett antal år senare, 2015 närmare bestämt, tillbringade jag en vecka på Öland vid samma ljuvliga tid på året. Det var fantastiskt. Allt var som det var förr, som det borde vara: blommorna blommade och fåglarna fåglade (sjöng och hade sig). Den där 60-procentiga minskningen av alla ryggradsdjur i världen, inklusive fåglarna, som ska ha skett sedan 1970, tycks inte ha ägt rum på Öland, kanske beroende på ett mer småskaligt, mångfaldsbefrämjande jordbruk? Naturen är rik och överflödande fortfarande, inte utarmad och monokultiserad av människorna och deras aktiviteter. Här några blombilder som bär syn för sägen (fler Ölandsbilder på Flickr):

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Eller står det myckna fågleriet (obs! felaktig rubriksyftning där) å förhandenvarande blogg Eder rentav upp i halsen? Förklaringen är att jag blitt så rackans förtjust i min relativt nyinförskaffade 500-millimeterglugg (glugg är fotograf-slang för objektiv/lins) att jag inte kan låta bli.

Påminner mig förresten om den där glada utanpåskriften – stor reklamslogan, typ (säkert i neon, kvälls- och nattetid) – på den där småindustriföretagslokalen strax utanför Anderstorp, som man passerar på 27:an på väg till Lanna (t.ex.): Vi kan inte låta bli att bocka tråd. Härligt va! Så ytterligt lustfyllt livsbejakande!

Kanske blir det lite mindre fåglar och mer av annat fortsättningsvis. Men jag lovar inget! Tills vidare ännu en utmaning, ytterligare en aves. Vad tror ni det här är för gynnare?

Alldeles riktigt, en kentsk tärna (otroligt tramsigt namn på en svensk fågel). För den perveterade nörd som vill se ännu mer bevingat, kan jag f.ö. berätta att jag just lagt ut ett album betitlat Birds of May på Flickr.