I huvet på Jörgen T
Är det inte smått
otroligt
att det gått så långt
att det snart är
oktober?
Jag menar
igen?!
Årsvarv efter
årsvarv
ritar sina
årsringar
i oss
Det går så
fort…
Vore väl
bättre
att växa
långsamt
med täta
fina årsringar
som en tall
i inre Norrland
Det stod en man i tobaksaffären på Mariedalsvägen.
Han sa:
– Jag är nu 85 år. I förra veckan vann jag,
i form av checkar hos Kapp-Ahl,
tusen kronor på Bingolotto.
Kläder har jag så det räcker livet ut.
I vintras fann jag min fru död på golvet.
Jag har en son i USA. Ibland skriver han ett brev.
Någon jag vill ge checkarna till har jag inte,
grannarna känner jag inte.
Nu undrar jag, sa mannen och såg på mig,
vill du köpa dom för halva priset?
– Nej tyvärr, sa jag, även mitt klädkonto är ringa.
Jag kunde ha tillagt:
För sådan är inte världen
att man kan byta ut det man en gång vunnit
eller få tillbaka det man en gång förlorat.
Ur Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro, av Stig Johansson
Mitt förra inlägg var ironiskt. Greppade ni det? Jag sa/skrev tvärtom mot vad jag menade. Trump verkar ju va en jävla skitstövel, det ser och hör man så fort han visar sig och öppnar munnen. Och hans kvinnosyn ska vi ju inte tala om… rena skräckexemplet.
Även inlägget Sanitär olägenhet här på bloggen dröp av ironi. Det hängde ni väl med på? Eller? Så så, bli inte förbannade nu bara för att jag frågar. Ironi är ett synnerligen vanskligt begrepp. Man kan aldrig vara säker på att innebörden går fram. Kan slå totalt fel när man minst anar det.
Ett känt exempel är Ett anspråkslöst förslag (A Modest Proposal), en satirisk synnerligen ironisk artikel skriven författad av Jonathan Swift 1729. Han propagerar där vältaligt för hur fattiga irländska föräldrar skall förbättra sin situation. De bör naturligtvis sälja sina övertaliga barn till de rika, vilka sen kan tillreda de små telningarna på läckraste sätt, och helt enkelt äta upp dem.
I själva verket var Swift dödligt förbannad på (de engelska) myndigheterna som inte gjorde ett dyft för att hjälpa de fattiga. Han ville väcka opinion. Vad hände då? Jo, Swift blev åtalad för sitt inhumana förslag. Man tog hans skrift på allvar. Missade ironin.
Ändå kan man (jag) inte låta bli att ironisera ibland. När man tycker nånting är så urbota idiotiskt dumt…
Lyllos alla amerikanska kvinnor! Ex and Future President Donald Trump har lovat att beskydda de amerikanska kvinnorna; kolla här. Tänk, så underbart! Så väl beställt har minsann inte de svenska kvinnorna det…
Två av tre drömmar jag hade för länge länge sen har redan förverkligats: Jag har doktorerat (1999) och jag har tagit mig jorden runt utan att flyga (2016-17). Men den tredje är kvar: att publicera en bok, helst en skönlitterär (doktorsavhandlingen gills inte; min svåger sa att det bara var förordet som gick att läsa och begripa).
Har nog tänkt att den där boken den blir nog aldrig av… Emellertid, en av idéerna om hur en dylik publikation skulle kunna se ut har varit att skriva dikter till några egna bilder, alternativt göra bilder till några egna dikter.
Och så fick jag syn på mitt inlägg från 3 juli i år, och tänkte: Nä men fy fan vad bra! Faktiskt. Egentligen. Så kanske min bok ska se ut trots allt, om den nu blir av. Repriserar Horisonten från 3 juli, 2024:
Horisonten.
Där smält tenn
möter svart
som beck.
Horisonten.
Där grå vardag
möter dröm om
brandgula känslosamheter.
När jag på min vanliga runda idag passerade Kransåns bäckravin upplyftes mitt sinne vid ljudet av en rejäl lövblås. Åh, tänkte jag, äntligen nån som gör nåt åt dessa onödiga, irriterande, kringblåsande tingestar…! Röda, gula o gröna, ligger och skräpar överallt! Ok, visst, lövblåsen bullrar lite grand, det blir lite avgaser och utsläpp, men det måste ju ändå vägas mot de synnerliga olägenheter som dessa oredigt skräpiga löv orsakar!
Visserligen hade de inte fått bort precis alla löv medan jag passerade, och en del nya tycktes olyckligtvis tillkomma. Men TACK ändå kommunen, som lägger våra skattepengar på så nyttiga ting!
7:an heter Åke, och var bara dryga halvåret när de här bilderna togs. En gullegris utan dess like. Nu har han passerat sin första födelsedag med råge, och ska komma hem till sitt rätta moders- och fadersland i slutet av oktober, om allt går som det ska. Det ser jag verkligen fram emot. För tillfället framlever han sina dagar i Junaited Steits of Amörrrka. Bra att han tar familjen med sig och lämnar det stora landet i väster före det famösa presidentvalet 4:e november, tycker jag.
I mars 2018 besökte min goda vän Hilde och jag Prins Eugens Waldemarsudde. Vi såg bl.a. utställningen Resenären, med verk av Alexander Klingspor. Vi blev båda fascinerade. Ibland kunde jag ändå inte låta bli att tänka, att det här det är väl ändå lite lättköpt, spekulativt, populistiskt eller… Jag menar, vem blir inte fascinerad av sådana här starka bilder. Och rik har han blivit också på kuppen, Alexander K… Bor i New York i perioder… Jaa, jag vet inte…
Men det hjälps inte. Jag gillar de här bilderna, väldigt mycket. Hittade just ett litet tv-samtal samtal mellan Malou och Klingspor om utställningen Resenären för sex år sen. Klingspor gör ett ganska sympatiskt intryck, faktiskt. Finns att se här. Ytterligare lite fakta om utställningen hittar ni här.
Några bildexempel (glöm inte att högerklicka och välja “Öppna bild i ny flik” för att förstora). Mycket var extremt orgiastiskt:
Men annat handlade mer om ensamhet:
