Kategori: Allmänt

Post Scriptum

Videon i det förra inlägget, Ekvatorpassagepartaj, kan ha varit svår att klicka upp tidigare. Nu har jag gjort den offentlig, så nu ska den vara tillgänglig för alla. Testa och se, det är den värd!

Ekvatorpassagepartaj

Saxat ur Dagonattboken, 2 nov 2016, Stilla havet, strax öster om Nya Guinea:

Jo, det blev ett häftigt ekvator-kalas igår kväll. Alla var där, utom de som hade vakt på bryggan eller i maskin. Massor med mat, grillen stod utanför, på däck. Kött, lax, korv, musslor, allt fanns att grilla. Därtill ris, sallader av olika slag, även en söt kaka till efterrätt, lite typ brylépudding. Och så dricka förstås: vin, öl, cola etc., kaptenen förnekade sig inte utan ställde en hela whisky och en hela brun rom på bordet, och uppmanade, nästan trugade besättningen att dricka.

Besättningen ja; denna typ av fester (hålls varje gång ekvatorn passeras) är naturligtvis viktig för sammanhållningen ombord; att manskap och befäl får mötas och bli lite fulla ihop lättar lite på den strikta hierarki som annars råder: kapten, chiefen, 1:e officer, 1st engineer, 2:e officer, 2nd engineer osv., ner till vanliga meniga, dvs. filippinska besättningsmän.

Det var en högljudd fest, jävligt högljudd! Musiken på brötahögt från början. Och sen blev det karaoke! Filippinerna var som galna med detta, särskilt fyra av dem som tog ton gång på gång. Det fanns en tjock pärm med massor av låtar att välja bland. Låtnumret knappades in med fjärrkontrollen, och så kom låten så småningom på tv:n, med tydlig låttext att sjunga.

Själv var jag feg till en början förstås; filmade och iakttog fenomenet, men deltog inte själv. Men så småningom kunde jag inte hålla mig, utan beställde House of the rising sun med Animals. När jag står där och vrålar så kommer plötsligt en av de äldre filippinosarna (båtsman) upp och sjunger med mig. Lite irriterande tycker jag först, för han sjunger sämre än mig. Men det är kul också; vi tar i för kung o fosterland båda två. Denna duett upprepas senare under kvällen en gång till. Dessutom sjunger jag I Heard it through the grapevine, Marvin Gaye-versionen. Dricker försiktigt och kommer i säng i god ordning.

Nedan en unik kanonrulle, som visar hur vilt det gick till på festen. Notera hur kapten Alexander (från Polen) dansar nån form av rysk kosackdans (extremt ansträngande benspark) ihop med en av de filippinska besättningsmännen. Alla männen ombord (utom kanske jag då) svärmade för min schweiziska medpassagerare (enda kvinnan ombord) Céline.

https://youtu.be/WSfLKL5LIsM

Antingen eller eller båda?

Med laddningsblixtrande
aningsintelligens
säger mig mitt joniserade jag:
BÅDA!
Jag föredrar båda
av två motsatser väljer jag båda
varken varken eller eller
utan båda
inte vare sig antingen eller eller
utan båda
varken någotdera eller ingetdera
utan bådadera
både både och och
både det ena
och det andra –
BÅDA!

Into the Great Wide Open

Efter att ha gått igenom nålsögat, då för fem år sen, bar det rakt ut i det stora vida öppna… Alltså ut på oceanen, den blå. Himlen var också blå, det var många nyanser av blått, helt enkelt. I fjärran skymtade Filippinerna, Nya Guinea… Jag kunde slappna av fullständigt, kändes som att vara på retreat (även om jag aldrig varit på något sådant). Där och då tillkom texten till Into Harmonious Blues, musiken kom långt senare.

Into Harmonious Blues

chorus
Into harmonious blues
Where master windward rules
Sail away your soul
Nothing to lose
If I could choose:
Harmonious blues
Where the sun’s going down
And rising
On the horizon
Oh horizon!

Into the blue nothingness
Away from the gray lotsofthingsness
Into the clear and simple
Where the ship is my focus temple
Where nothing else matters
Nothing else shatters
Nor ever my mind alters or stirs
From the eternal spotless circular wisdoms of the universe

chorus

And nothing else in sight of my eye
Under white flying clouds in the sky
Except foreverly rolling blue seas
And softly soothing breeze
Where the lofty high up aboves
With its lovingly long lost wandering doves
Meet the for ever and ever same belows
Way down deep where nobody knows

Fler bilder från de harmoniska blå på Flickr.

Genom nålsögat

För 1.824 dagar sen (5 år minus 1 dag), 27 oktober 2016, satt jag i mitt absolut minimala airbnb-rum utan fönster mitt i den pulserande miljonstaden Hongkong och oroade mig för om jag skulle hinna med båten i morgon.

Hade nyss anlänt med tåg från Peking och hoppades nu vilt att min båt, containerfartyget Aglaia, skulle hålla tidtabellen och anlöpa Hongkong som i morgon, 28 oktober, så jag kunde gå ombord och anträda resan till Auckland, Nya Zeeland. Jag skrev en massa mail till den mystiske Mr Lee, som skulle lotsa mig till mitt skepp, genom alla tullformaliteter och liknande (för det facila priset av 100 US dollar). Jag visste att om det inte klaffade med båten nu, så kanske jag skulle bli tvungen att åka hem igen, alternativt vänta en månad på en annan lämplig båtlägenhet.

Nervöst, nervöst… Men till slut fick jag tag på Mr Lee per telefon, och han sa, att jodå, inga problem, Aglaia (min båt) skulle komma in i morgon, och han skulle plocka upp mig i sin svarta Toyota, reg nr PA1820, kl 11 på förmiddagen, på Tak Shin Road strax bakom “hotellet”. Puuh! Skönt, allt väl så långt. Kvällen blev fin, jag tog färjan över till Hongkong Island, där jag beställde en kall Carlsberg och satt och njöt av den stadens alla ljus i den ljumma kvällen.

Nästa dag i god tid kvart i elva, var jag på plats. Väntade. Och väntade… Ingen svart Toyota, ingen Mr Lee. Men så, en kvart försenad (kändes som en evighet) dök han upp! Tillsammans med min blivande medpassagerare, Celine från Schweiz, for vi så ut till hamnen. Och efter lite pappersformaliteter hit och dit kunde jag äntra mitt skepp.

Underbart! Efter ett kort snack med den jovialiske kapten Alexander, från Polen, kunde jag installera mig i min luxuösa hytt, The Owner’s Cabin; stort vardagsrum med utsikt föröver, plus sovrum och toalett med duschrum.

Större delen av eftermiddagen satt jag sen och med gapande mun (likt en fågelholk) och iakttog fascinerat hur container efter container med otrolig precision lastades på (som ett gigantiskt legobygge).

Att sen få glida ut ur Hongkongs hamn sent på kvällen… Kan bara beskrivas som magiskt. Äntligen, efter alla dessa år (hade levt med idén “jorden runt utan att flyga” i minst 20 år), nu var jag verkligen på väg! Vem vet, kanske skulle projektet lyckas ändå… kanske skulle jag komma runt till slut…

  • Hongong by night.
  • Här vänder Aglaia.

För fler bilder, se Flickr.

Widewinged Magic

Hade besök nyligen av Elias Berger, som går en ljud- och musikproduktionsutbildning på Linnéuniversitetet i Växjö. Han hade fått i kursuppgift att spela in en låt med en lokal musiker och hade den goda smaken att välja mig och min Albatross-låt. Här är resultatet:

Albatross measuring the width of the ocean
with wayless, timeless measure.
Soaring, seemingly effortlessly gliding
in the howling headwind pleasure

Coming from Cape Horn in the far far west,
in lazy spirals on its way
Heading for stormembraced Cape Horn in the east,
in roaring forties play ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Sailing…

Widewingedly wilfully resting roaming
stormridden Southern High Seas
where the wind wants to go or not wants to go
Southern Pole circling with ease ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Soaring…

Only the one who has understood
to turn life into beautiful art
Can soar with no effort head on to the headwind
Can heal the holes of your heart ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Soaring…

Ord och många visor

Igår kväll var jag på konsert på Väveriet i Uddebo. De som spelade hette Axel Sondén och Flyttfåglarna, från Göteborg. Det var en upplevelse. Axel Sondén gör låtar med tänkvärt textligt innehåll; kan vara lyriskt, ofta roligt, ofta berättande. Alltihop lätt elförstärkt akustiskt; nylonsträngad gitarr till och med. Suveränt myskul mellansnack därtill. Fick mig att tänka på hur mycket jag lyssnade på visor förr i tiden. Jag menar, jag är uppväxt med Cornelis och Fred och den vis-våg som rådde på 60- och 70-talet.

Axel Sondén: REKOMMENDERAS!

Var var muren?

Igår besiktigade jag muren – ja, den så berömda kinesiska alltså. Ja, alltså igår för fem år sen. Det är jordens längsta byggnadsverk, cirka 600 mil lång. Syns från rymden, sägs det. Men jag såg den knappt, för det var en massa människor i vägen. En märklig upplevelse. Får en att fundera över det meningsfulla i att besöka verkliga världssevärdheter – det gäller i så fall att väga världssevärdhetskapet mot risken att atmosfären blir totalt turistövermannad…