Har ni hört talas om sparven som vägrade göra som alla andra och flytta söderut på vintern? Han tyckte han hade det bra där han var; gott om mat och trevligt sällskap. Så småningom blev det ändå så kallt och eländigt att han drog iväg mot södern. Men, ack o ve! Isbildning gjorde vingarna så tunga att han störtade mot marken. Men (igen), under över alla under, han hamnade i en varm och god gödselstack; tillräckligt varm för att börja smälta isen på vingarna. Av detta blev sparven så lycklig att han började sjunga. Det hörde gårdskatten, och åt upp honom direkt.
Vad är då sensmoralen i denna historia?
Jo, om du är lycklig och glad där du ligger i skiten – berätta det inte för nån!
Saling into Auckland harbour, early in the morning, Nov 11.
Nådde Auckland, Nya Zealand, igår morse (för fem år sen). Slut på friden (ombord), början på nya tiden (i land). Mycket att tänka på: Jag var en vecka för tidig hit (pga båtbyte från Hongkong), och skulle inte få ut min hyrda camper van förrän om en vecka, det visste jag. Vad ska jag hitta på en hel vecka i Auckland, måntro? Ingenstans att bo heller, vid ankomst…
Men det ska la ordna saj! Har ju tatt mig ända hit från Sverige, landvägen och sjövägen… Är ju en erfaren resenär, för hundan!
Idag sågs vi igen, tofsmesen och jag, djupt inne i granplantagens novemberdagsdunkel… Åhå, vad glad jag blev! (Om den tofsbepryddes reaktion vid mötet vet jag föga eller intet; förmodligen tyckte han jag var ett störande inslag vid pågående födoinsamling.)
Första gången jag såg en tofsmes var vintern 1962, för snart 60 år sen! Min lärare i 5:e klass, Per-Erik Ehrenmalm (också känd som stesens urfader), hade tagit klassen på skidutflykt. På en udde i Hestrasjön hade han satt upp ett fågelbord. Vi stannade upp på den snötäckta isen i februarisolskenet och iakttog matgästerna. Bland dem fanns en supergullig tofsmes. Åsynen av den fick mig att på allvar bli intresserad av fåglar, och det intresset har alltså stått sig i nästan sex decennier nu.
Det lär finnas 60 procent färre fåglar nu jämfört med 1970, i Sverige och i världen. Desto roligare då att återigen få möta den lille tilltofsade krabaten! Inte första gången sen dess förvisso, men så ofta har det inte varit.
För fem år sen hade jag vid det här laget befunnit mig i nästan 14 dagar i “de harmoniska blå” (Into Harmonious Blues), på väg från Hongkong till Auckland med containerfartyget Aglaia. Allt lugnt, vi är avskilda från världen… Men så, plötsligt, vid middagsbordet 9 november – jag citerar ur Dagonattboken:
Kaptenen informerade vid middagen om att Trump med största säkerhet kommer att vinna det amerikanska presidentvalet. Det ger mig en väldigt obehaglig magkänsla. Vad kommer det att innebära, för mina amerikanska vänner, för världen? Det känns utomordentligt ovisst och oförutsägbart.
Mässen på Aglaia. Kapten Alexander i blå t-shirt, chiefen Roman till höger försöker charma in sig hos min medpassagerare, Céline. Bilden är självklart inte tagen när kaptenen informerade om Trumps valseger; då hade vi inte sett så glada ut…
Nyheten om Trumps seger får mig att tänka så här: Demokratin fungerar inte i ett samhälle där media har en så snedvriden roll som i USA. Medierna är bara till för att ge kort, klatschig underhållning, sensationer, fruktans- och ängslansbudskap. Majoriteten, bestående av medelmåttigt begåvade människor med bristfällig utbildning har då inga möjligheter att bilda sig någon sorts rimlig egen uppfattning om saker och ting, om ”kandidaterna”, utan röstar på den som skriker högst och ger de enklaste lösningarna, som är den störste demagogen helt enkelt.
Vidare, nästa dag, 10 november (ursäkta det råa språket; jag får skylla på att jag var riktigt förbannad när jag skrev det):
Kan inte släppa detta med Trumps seger i valet. Visst, det finns ju gott om såna skitstövlar överallt: hänsynslös miljardär på andras bekostnad, macho-idiot, kvinnoföraktare, rasist, religiöst intolerant, allt annat än det egna egot och makten oväsentligt, osv osv. Men att välja en sån skitstövel till president! Jag saknar ord. Jag skulle skämmas djupt om jag vore amerikan. Trump utgör ju själva sinnebilden av en sån där vulgär, kulturfientlig, obildad, skrytsam, högljudd, amerikansk idiot. Återigen, såna finns det gott om i alla länder, men att VÄLJA EN SÅN TILL PRESIDENT!, det tar priset.
Stor del av folket är svagpresterande från början, och de blir ändå dummare genom de idiot-medier de konsumerar. Idiotmedierna sänder idiotskit för att det är vad idioterna vill ha. Så det blir en ond cirkel: medierna blir ännu sämre för att de anstränger sig att ”ge folk vad dom vill ha”, dvs. våld, sex, idiotiska tävlingar, förnedrings-tv, dokusåpor, matlagningsprogram – och så lite underhållande nyheter, gärna lite skrämmande såna. Och de som tittar på den här skiten blir ännu dummare för att de tittar på skiten. Och alltihop är en följd av ”den enda vägen”: ökande ekonomisk tillväxt till varje pris, så mycket prylar och pengar som möjligt på så kort tid som möjligt, även till priset av att jordens biosfär går åt helvete.
Drygt två månader senare har jag kommit till Cartagena, Colombia, på min resa. Promenerar i stan, tittar in i en liten turistbutik på gatan; teven är på, får se det här:
Trump är nu installerad som president. Hemos hecho ricos a otros países, säger han; “vi har gjort andra länder rika”. Jojo…
Nu, fem år senare, tänker jag att jag nog var lite orättvis som så ensidigt lade skulden på Trumps väljare. De blev utsatta för en superskicklig kriminell demagog med lögnen som vapen. Han och hans anhang utnyttjade skickligt alla tillgängliga digitala medier för att sprida sina fake news och alternativa fakta. Inte alltid så lätt att stå emot kan man tänka sig…
Har ni tänkt på att en favoritbenämning bland politiker och samhällsdebattörer för med all sannolikhet olösliga problem är just utmaningar. Det ger en illusion av att vi (alltså mänskligheten) skulle kunna klara av att hantera dessa problem. Nyutlagd text angående ett par saftiga dylika utmaningar nu på sakprosasidan: “Vidare evolutionärt”. (Om ursäkt, men jag kan inte låta bli att fundera över sakernas tillstånd då och då.)
Vilken sorts musik spelar J.T. & The Soggy Bees egentligen? Svårt att svara på, variationen är stor. Det finns inslag av rock och pop, blues, soul, folkrock, country, ballader, m.m. Texterna kan vara existentiella, handla om kärlek likaväl som miljöförstöring, de kan vara mörka och dystra eller extatiskt glada. J.T. skriver låtarna, tar dem till bandet, som bearbetar och stundtals gör om dem till något helt annat. Musik i ett band är ett grupparbete, ensamheten besegras för en stund och byts till gemenskap. När denna gemenskap utsträcks också till publiken vid en livespelning blir lyftet ännu större. Låtarna är känslobärare, vi vill göra intryck på publiken med vårt uttryck. Med spelglädje och engagemang kan även de sorgligaste låtar bli till lyckliga musikupplevelser.
För att ni inte ska behöva undra längre, vad det är för musik vi spelar: KOM TILL BLUE VELVET PÅ LÖRDAG! Vi spelar där ca kl 20.00 – alltså på den där lilla restaurangen som är som en utväxtvårta på Kulturhuset mot Gustav Adolfskyrkan till. Ta en öl och lyssna, inträ-det kostar inget. (Vill ni äta så boka bord, om det inte redan är för sent.)
How much wood would a woodchuck chuck, if a woodchuck could chuck wood?
Jo, jag kom att tänka på den här gamla godingstungvrickaren i samband med att jag tog några bilder på en större hackspett härom dagen:
större hackspett
Jag har nämligen alltid trott att en “woodchuck” var lika med en “woodpecker”, alltså en hackspett. Men nu fick jag precis reda på, via Wikipedia, att så icke alls är fallet. Nej, en woodchuck är tvärtom en sån här liten gynnare:
Som alla utom jag säkert visste, kommer “woodchuck” alltså från det algonquinsk-indianska ordet “wejack”, en sorts “marmot”, dvs. ett murmeldjur.
Nåväl, nu när vi förstår innebörden av frågan – och alldenstund svaret på densamma lär förbli ovisst – låt oss då i stället hålla vår rytmiska rapskanderingsförmåga vid liv (vi har övat på denna vid flera tidigare inlägg; skriv “rapkomp” i sökrutan till höger på sidan, så får ni upp minst fyra inlägg med slika rytmiska övningar) genom att deklamera den aktuella tungvrickaren högt och svängigt ett antal gånger till vårt vanliga rapkomp:
How much wood would a woodchuck chuck, if a woodchuck could chuck wood?
Till yttermera visso har jag nu också fått veta att denna ramsa spelades in redan 1904 av Ragtime Bob Roberts. The Woodchuck Song, håll till godo!
