Tidigt i morse, när jag var och tränade på Friskis, tänkte jag hela tiden på Vladimir Putin. Med tilltagande ilska, ja raseri, cirkulerade tankarna kring Vladimir Putin. Antar att ni hört namnet förut, det är ju han den där enväldige tsaren, härskaren, mördaren, lögnhalsen, girigbuken, mutkolven, maktmästaren som chefar över 144 miljoner stackars ryssar.
Träningen gick dåligt, kan jag säga.
Det är ju fan i mig inte klokt! Hur kan en sån liten barbröstad machofjant få bestämma över 144 miljoner människor!? Är det någon som tror att dessa genom historien oavbrutet lidande ryssar ska få det ett uns bättre genom att Putin börjar krig med Ukraina? Finns det något fog för tanken att Putin måste börja krig med Ukraina, eftersom Ryssland är svårt hotat av väst? Är det med andra ord någon som tror att Nato inom kort tänkt börja beskjuta Ryssland med kärnvapenmissiler och erövra hela klabbet? Att det enda som skulle kunna hindra denna utveckling är att Ryssland erövrar Ukraina?
Det tror ni inte? Nä, tänkte nästan det.
Vore det inte bättre för ryssen i gemen om regeringen försökte utveckla landet och bygga upp någon sorts välfärd, i stället för att föra krig med ett fredligt grannland, bara för att en uppblåst machofjant i ledningen ska få utlopp för sina perversa maktlustar?
Och att inte fler ryssar genomskådar denne maktgalne fåntratt? Ok, de är under oket av den statsstyrda teven och propagandan, men ändå? Jag tycker det räcker med en enda blick på ”mannen” i fråga för att man ska genomskåda honom. Han har ett enda stort intresse i livet: sig själv. Maximal makt och rikedom åt sig själv är hans stora och enda mål. Ljug och mörda obegränsat för att nå detta mål, det är hans livsmotto.
Men nu lär kriget bara vara några dagar bort, enligt experten Oskar Jonsson i radioprogrammet Godmorgon världen (som jag lyssnade på i sängen innan jag gick till Friskis i morse). Alla tecken tyder på detta. Soldater och militära fordon har redan lämnat sina baser och rullar mot gränsen. Det är den största militära mobiliseringen i Europa på 40 år.
På förhand, innan kriget och dödandet satt igång, är det som att ingen riktigt vill eller kan föreställa sig hur jävla illa det kan bli. Historien visar detta, menade Göran Rosenberg i sin krönika i samma radioprogram. Ta första världskriget t.ex.; människorna kastade blommor på sina nära och kära när de marscherade ut i kriget. Sen fick de i sällsynta fall hem sina fäder, söner och bröder, men antingen låg de då i en likkista, eller också ”levde” de, men saknade armar och ben, eller var totalskadade i skallen av krigets vidrigheter.
När kriget är igång, kan man inte räkna med att de beslut som tas på något sätt är rationella; alltför många oförutsägbara och okontrollerbara ting kan inträffa, känslor och prestige styr besluten – vilka dessutom oftast tas av ett antal med Putin likasinnade machomaktfjantar!
Putins ultimata mål, menade Rosenberg, är att ändra hela den nu rådande världsordningen, vilken ändå lämnar ett visst utrymme åt demokrati och svagare länders rättigheter. I Putins värld har makten alltid rätt att göra precis som den vill. Europa är beroende av Nato och Nato är beroende av USA:s militära resurser för att stå emot Putin. Men USA, med eller utan Trump, är försvagade av inre polarisering och stridigheter. Europa utan den samlande ledargestalten Angela Merkel är splittrat. Det är rätt ögonblick att slå till, tror Putin.
Men kanske har han inte räknat med den enande kraft som motståndet mot ett totalt orättfärdigt och oprovocerat angrepp på Ukraina kan skapa i väst? Kanske har han kalkylerat fel? Möjligt, och låt oss hoppas på det. Men innan detta motstånd får någon effekt har kriget med säkerhet skördat tusentals människoliv.
Det är rent för jävligt, helt enkelt.
