Kategori: Allmänt

Att läsas högt, i munvädrigt pladdrig ton:

Nittonde-pratan

Det slog mig plötsligt att ni säkert ger fullständigt fan i om Soggy Bees spelar progglåtar eller inte. Eller hur? Och ja, vad spelar det strängt taget för roll? I vilket fall som helst är svaret nej, vi är inget proggband och vi låter knappast som ett sådant heller. De flesta av våra texter är på engelska, på proggens tid var språket svenska. Och framför allt: det finns sällan någon tydlig politisk laddning i våra texter – än så länge, är bäst att tillägga. Det är mest existentiellt, kärlek och liknande.

Enligt vissa uppgifter (obekräftade) skulle J.T. & The Soggy Bees låta som ett proggband. I som läsen dessa rader, många av er, misstänker jag, var med när det begav sig, då på 70-talet, och vet vad s.k. proggmusik var för något. Nu är frågan: låter de beramade Sunkbina som ett modernt (hm, nåja…) proggband?

Diskussionen härrör sig från vår spelning på Högskolan i Borås i torsdags förra veckan. Därför återges nedan låtlistan för detta succéartade gig. Tänker mig att flera av Er har hört någon eller några av dessa låtar tidigare (live eller på Spotify), och därmed har förutsättningar att bedöma deras eventuella progg-potential (flera av låttexterna finns här). Jag lovar att återkomma med mina egna åsikter i frågan, men först vill jag fråga Er, kära läsare: Evad sägen I om detta spörsmål?

Låtlista för spelningen på Högskolan:

Albatross
Catch Your Dreams
Putin Shootin’ Blues
Fearless
Cry Once More
Fire
Mercy
Tidigt på morgonen

Roamade runt på min dator och stötte på följande lilla dikt:

Jag har en diktbok som är din
Den väntar på dig i mitt krypin
Nu tänkte jag bara fråga dig
Ska jag behålla den eller ej?

Jag har en bok som jag har gömt
Det är din bok som du har glömt
Och var jag bor känner du nog till
Kom hit och leta ifall du vill

Kom hit och leta en vacker dag
För du är vacker och jag är svag
Jo, jag är svag för din blick är blå
Kom hit och hämta din bok ändå

Och jag började fundera. Förr i tiden var det ju etsningar (alternativt frimärkssamling) man lockade med när man hade lockande (ev skumma…) avsikter. Vad kör man med idag? undrar jag. Duger det verkligen med en “diktbok” för att uppnå syftet? Låter det inte bara lite nördigt dumt, så där?

För övrigt är det lilla poemet ovan en travesti på en inte särskilt känd visa. Är det nån som minns vad den hette? Ledtråd: lockvaran (åteln, typ) var där ett armband, om jag inte missminner mig. Och vem hade gjort låten och framförde den, en gång när det begav sig?

Vägen var på väg
att ansluta sig
Men så väjde den
när den fick syn på mig

Vadan och varthän?

Jo, jag är skyldig er den svenska versionen av Little Musgrave (se tidigare inlägg). Innehållet i stort finns med, som ni kan se om ni jämför med den engelska texten – mutatis mutandis. Har försökt efterlikna stilen i en medeltida ballad; en hel del arkaiserande vändningar och uttryck förekommer. En medeltida ballad är alltså en en lång, berättande visa, med omkväde (refräng). (Har inget att göra med det som kallas “ballad” idag; ungefär i betydelsen “långsam, vacker låt”.)

Kan också vara givande att jämföra de litterära grundformerna vers och prosa. I inlägget Själva storyn har jag återgett händelseförloppet på prosa, dvs. som sammanhängande text, mening för mening. Nedan får ni berättelsen på vers (korta rader, ofta rytmiskt strukturerad); traditionell, slutrimmad vers till på köpet. Samma innehåll, men skillnaden i ut-/intryck är enorm, eller hur? Nu har jag visserligen till på köpet roat mig med att författa prosaberättelsen på lite vulgär, folklig prosa så där, medan låttexten på vers faktiskt är menad att vara på allvar. Dessa faktorer gör att vers- och prosaversionerna skiljer sig ännu mer åt än vanligt i det här fallet.

Balladen om Lille Jon och skön Esmeralda har en egen melodi. Tyvärr existerar ingen inspelning av denna än så länge (kommer så småningom). Men Únderfúnder (Marita P och jag) har framfört den offentligt en gång, på Uddebo byfest 12 juni (succé…).

Balladen-om-Lille-Jon-o-skön-Esmeralda-text

J.T. & The Soggy Bees

(Högerklicka, plus “Öppna bild i ny flik”, för att förstora.)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det är krävande att vara rockmusiker! Detta kan konstateras efter Soggies miniturné i Borås idag och igår. Igår spelade vi på Hemgårdens innergård. Folklig, festlig och fullsatt picknickkonsert. Publiken njöt av medhavd mat och dryck, men framför allt förstås: av musiken! Idag spelade vi på Pedagogiska institutionens terminsavslutning på Högskolan.

Succé på båda ställena, naturligtvis; slutade med att publiken stuffade vilt till tonerna av den afrikaniserade låten Tidigt på morgonen.

Själva spelandet går väl an, ja mer än så: det är ett lyft för själen. Men för- och efterarbetet, råddandet (sv: kånkandet) av allehanda utrustning; det virrvarriga sladderiet in adsurdum. Det är inte lika kul… Att spela 40 minuter innebär minst två timmars uppriggning och soundcheck före, en och en halv timmas hopplock efter. Turnélivet är inte bara en dans på rosor, helt klart.

Men slutet gott, allting gott. Den inre tillfredsställelsen efter ett lyckat gig är stor, mycket stor. Så här såg det ut alldeles i slutet av sista låten på Hemgården – det gäller att sluta samtidigt!

Idag 15 juni 2022 släpper J.T. & The Soggy Bees singeln Fearless fri i världen (eng release). Finns att höra på Spotify:

Fearless kommer att inta en hedersplats i låtlistan när vi spelar på Hemgårdens innergård ikväll. Den handlar om att oförskräckt, med full sinnesnärvaro i behåll, blicka fram emot den postmortala tillvaron, efter vårt kortvariga besök i denna den bästa och värsta av världar.

Fearless

Fearless: Leaving all what’s left behind
Fearless: Said and done’s gonna leave no sign
Humming ’bout what’s been and gone
Drumming on to whatever is to come

Fearless: Holding on to what I once used to see
Fearless: Caressing what my senses kept telling me
Embracing the world from north to south
Bittersweet now, the taste in my mouth

Chorus:
You can kill me if you like
Don’t care much anymore
There’s no nothing’s gonna dike
Washing us all
Into the sea of blight
Running running
From the burning gore
Far away from shore
Far away from shore
Fearless to my mind
Fearless gonna leave no sign
Gonna leave no sign

Fearless: Croaked the raven: No no never no more
Fearless: Struggling on and on whatever the score
Worn down to the bone from numbness and disdain
Faltering, stumbling in the pouring rain

Chorus x 2

Om ni hade problem med engelskan i Little Musgrave (se förra inlägget), eller om ni helt sonika var för slöa och slappa för att orka läsa hela den långa texten, så kommer här själva grundstoryn med mina egna ord, transponerad från vers till prosa och dessutom översatt till svenska, för att göra det ändå lättare för er.

Little Musgrave har fått namnet Lille Jon, Lord Barnard’s wife heter Esmeralda, och Lord Barnard själv har blivit Greve Gråman. Håll till godo:

Jo, det är ju så att lille Jon går till kyrkan den där söndan. Inte så mycket av religiösa skäl. Nä, det handlar mer om att han vill kolla in alla vackra damer som kommer dit, uppklädda i bästa söndagskyrkostassen. Och snyggast av alla är greve Gråmans fru, Esmeralda, det tycker Jon. Hon verkar inte tycka han är så ful heller, för dom kastar lite blickar på varann, å vips! Så har dom bestämt träff i hennes lilla lustslott Rosenro till kvällen. Jajamen, så snabbt kan det gå i en medeltida ballad minsann. I själva verket hade dom vart förälskade skitlänge, påstår dom båda. Fan tro’t…

Alltnog och emedan, en liten retlig väpnare hör och ser vad som händer, och han bestämmer sig direkt för å skvallra för greve Gråman. (Antagligen har han lite sluga baktankar på rätt många pengar i gola-lön, misstänker jag…) Ja, greven blir ju förbannad såklart, när han får höra detta. ”Talar du sanning har du förtjänat en rejäl hacka, men ljuger du så slår jag ihjäl dig!” muttrar han surt.

Greven ryter i och säger till alla sina hjälpgubbar där då, att dom ska rusta sig och hoppa upp på sina kusar. För nu ska det bli rida av: Mot Rosenrot! Fast inte med för mycket buller å bång, så Jon blir förvarnad. Men en av gubbarna är förtjust i Jon å blåser i ren ordertrots sitt horn för å varna (undras förresten hur det gick för han sen, jag menar, det troliga är väl att greven åtminstone lät hugga av’en en hand eller så; men inget sägs om detta i balladen).

Varningen var förgäves i alla fall. Jon var la lite orolig, tyckte han hörde nåt, där dom låg å gosade i sängkammarn på Rosenro, men Esmeralda lugnade honom. Hon var helt inställd på å vänslas i sänghalmen, och det gjorde dom med besked, skulle jag tro.

Men på morgonen bröta greven och hans gubbar in där i sovrummet och tog dom på bar gärning. ”Upp med dig å fajtas för ditt liv (din j-el!)!” vråla greven. ”Och klä på dig, för satan! Ingen ska komma å säga att jag slått ihjäl en naken man här.” Jon kommer la opp, men sakta som fan. Han är klart rädd som in i bänken, känner nog att det här barkar åt skogen fullständigt.

Greven har två bra svärd, och ger det ena till Jon. Och så blir det svärdfajt, envig kallade dom det på den tiden. Jon får in ett bra hugg och sårar greven rejält. Men nästa hugg är grevens, och det tar kål på Jon direkt. Greven frågar hånfullt vad hon Esmeralda, frun hanses, tycker om Jon nu, när han ligger där dö å blodig. Men hon ba, då ba, hasplar ur sig värsta kärleksförklaringen, trots det svåra läget. Hon känner nog på sig att det kvettar vad hon säger, hon blir ihjälslagen ändå.

Å mycket riktigt, den jävla greven delar frugan sin i två delar med sitt stora, blodiga svärd. Fy te fan… Han tycker han är tvungen å göra det, hedern (ha!) kräver det, typ. När han har gjort det är han ändå lessen direkt, å skriker om en grav att stoppa ner det älskande paret i. Det är bästa väpnaren och finaste frun som gått åt, går han på.

Verkar som han får men för livet av alltihop till på köpet. Han blir änna deppig och dyster, helt enkelt. Ja, inte undra på, säger jag, han får skylla sig själv. Han hade väl inte behövt ta i så där, kan en tycka. Kunde väl satt dom i fängelse på vatten å brö ett tag, och sen låtit udda va jämt, när det hade lognat ner sek lite…