Nä, den är inte alls rälig (Gösta Ekman och Hasse Alfredson i klassisk sketch) den är faktiskt ätlig. Den art jag tänker på heter i alla fall ätlig groda. Den äts också på vissa håll i Europa, har jag googlat mig fram till. Dock inte i Sverige, inte ens i Skåne, som är det enda stället den finns på i Sverige.
Men den är grön och skön, den ätliga grodan. Den får representera min nya inriktning i livet. Jag är numera inte bara fågelskådare, utan också grod- och paddskådare. 12 av Sveriges grod- och paddarter finns i Skåne, ett flertal av dem endast där. Jag planerar redan att återvända dit till våren, för att exempelvis lyssna på den gröna lövgrodan. Den är bara 5 cm stor, men hörs vid gynnsam väderlek i flera kilometer när den spelar, sägs det.
Jo, min prosaskiss (prosadikt?) i förra inlägget var inspirerad av William Shakespeares berömda sonett 18: Shall I Compare Thee To A Summer’s Day? (vilket signaturen Anonym redan listat ut; se kommentar.) Så här ser originalet ut:
Shall I compare thee to a summer´s day? Thou art more lovely and more temperate: Rough winds do shake the darling buds of May, And summer´s lease hath all too short a date.
Sometime too hot the eye of heaven shines, And often is his gold complexion dimmed; And every fair from fair sometimes declines. By chance or nature’s changing course untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade, Nor lose possession of that fair thou ow’st, Nor shall Death brag thou wand’rest in his shade, When in eternal lines to Time thou grow’st;
So long as men can breathe, or eyes can see, So long lives this, and this gives life to thee.
Och här en översättning av Sven Christer Swahn från 1980, utifall att den finstämda renässansengelskan skulle förorsaka problem:
Ska du bli jämförd med en sommardag? Du är mer älsklig, mera lagom het; majs blida knoppar bryts av blåstens tag och alla sommarens kontrakt går bet.
Ibland är solens ansikte för varmt och ofta mörknar hennes gyllne drag. Allt vackert tacklar av och får det armt, bryts ner av ödet och naturens lag.
Din sommarglans ska aldrig blekna av och mista allt på Dödens direktiv. Han lyckas aldrig skryta med din grav, min dikt och dina barn barn ger evigt liv;
så länge män kan andas, ögon se, ska detta leva kvar och liv dig ge.
Så nu återstår bara den stora frågan: Vem är bäst, Wille S eller jag?
Nedan följer ett prosaverk av mig. Men närmare granskning visar att det rör sig om ett innehållsligt plagiat. Ledtråd: originalet är avfattat på ett versmått som har hög prestige, och anses mycket svårt att hantera. Några associationer?
Men du, låt oss säga att jag skulle jämföra dig med en typisk sommardag. Faktum är att du är underbarare än så med god marginal, och i genomsnitt betydligt behagligare. Jag menar, ta svensk juli t.ex., det brukar betyda tre veckors regn och en och en halv vecka dåligt väder. Och ja, sommarn är helt enkelt för kort. Ibland är det för hett, ibland är det kyligt som ett gravkummel i december. Och ofta är det ju så dimmigt så man inte vet va fan det är som pågår. Och även om den nu faktiskt är skön då och då, sommarn alltså, så brukar ju onekligen allt som är underbart va ganska kortlivat, om man säger så. Det kan hänga på ren otur, eller bero på nån katastrof av nåt slag som förr eller senare inträffar., eller så är det bara tidens gamla vanliga tjatiga tand som gör jobbet. Men så är det inte med dig, du fungerar liksom som ständig sommar för mig. Din snygghet kommer inte att gå förlorad. Minnet av dig, min lilla sockersmula, kommer aldrig att dö, jag lovar. För nu har jag ju typ ritat ner dom här raderna om dig, och en gång för alla sagt ifrån vilken snygg å skön liten goding du är. Så jag tror faktiskt, att så länge nån tvåbening överhuvudtaget kan andas å se å läsa det här, så är det liv i dig och du blir änna aldrig bortglömd.
Håller på att undersöka min musikaliska rötter. I samband med detta gör jag en all time favourites-lista på Spotify. Inte klar än, återkommer om detta. Men idag stötte jag på en pärla ur det förflutna: Som att gunga sin själ i en hammock, av och med Hansson de Wolfe United.
Lorne de Wolfe et consortes slog igenom i stor stil i början av 80-talet. Som att gunga... finns med på debutalbumet Iskalla killen full av mänsklig värme 1979, och är definitivt en av deras simplare sånger, både musikaliskt och textmässigt. Men den fångade mig direkt. Det var något med den där enkla, konkreta bildspråket: som att gunga sin själ i en hammock… Så skönt töntigt utan att skämmas för sig en sekund…
Som att gunga sin själ i en hammock I ett solsken där solen är du Gunga sin själ i en hammock Och du är vinden som svalkar mig nu
Nånting som jag älskar ser jag, hos dig Ja, nånting som jag älskar ser jag, hos dig Ingenting är nånsin givet, med dig Nej, ingenting är nånsin givet, med dig Det vi möts om i morgon liknar ingenting idag Så det jag ger, det ger jag, till dig Och det jag vill, det vill jag, med dig Vi går tillsammans som det faller oss in Den sången har en fin melodi Den vill jag gunga, gunga i
Värmen som jag känner får jag, från dig Ja, värmen som jag känner får jag, från dig Det vi möts om i morgon liknar ingenting idag Så det jag ger, det ger jag, till dig Och det jag vill, det vill jag, med dig Den sången har en fin melodi
Som att gunga sin själ i en hammock I ett solsken där solen är du Gunga sin själ i en hammock Och du är vinden som svalkar mig nu
Så det jag ger, det ger jag, till dig Och det jag vill, det vill jag, med dig Vi går tillsammans som det faller oss in Den sången har en fin melodi Den vill jag gunga, gunga i
Som att gung sin själ i en hammock I en trädgård där grönskan är du Gunga sin själ i en hammock Och du är skratten som glilttrar ännu
Som att gunga sin själ i en hammock I ett solsken där solen är du Gunga sin själ i en hammock Och du är vinden som svalkar mig nu
