Det fanns en tid då den årliga bokrean gjorde mig extatisk. Äntligen! Äntligen hade man råd att köpa lite finare, inbundna böcker. Böcker var smått heliga klenoder, vissa av dem i alla fall. Målet var att ett rum (åtminstone) skulle vara fullt av böcker från golv till tak. Så att det skulle kunna kallas biblioteket…
Men det är många år sen det där. I den lilla tvåa där jag nu huserar bör jag i princip göra mig av med lika många böcker som jag införskaffar för att få plats.
Och inte bara det.. Böcker har tappat i det pågående viktighetsracet. Det finns ju så mycket annat man måste hinna med: sköta sociala medierna i telefonen, kolla på teveserier, se på fotboll och skidor på teven, följa med i nyheterna, spela dataspel, lyssna på massmusik på Spotify, se på film, gå på konserter etc. etc. Rusa hit o dit i sinnet helt enkelt. Kroppen kanske inte rör sig så mycket, men sinnesnärvaron korttidsflaxar härs och tvärs (lite som en skadskjuten kråka).
Men nu köpte jag ändå tre böcker på bokrean: Sveriges nationalparker, Samlade dikter 1943-1997 av Werner Aspenström, samt Samlade dikter av Edith Södergran.
Se där! Två poesiböcker! Jo, jag har sagt mig, att jag väl faktiskt ändå (3 adv på raken där) borde sträva efter (unna mig) åtminstone en skärva av det lugn, tålamod och koncentration som bör finnas tillstädes för att kunna läsa poesi med behållning. Vi får se hur det går. Egentligen har jag aldrig haft det där ltk:et riktigt, utom i enstaka stunder. Ett visst mått av rastlöshet däremot… Men det är aldrig för sent att börja, intalar jag mig. Nu på ålderns höst ska det väl (för fan) gå att sakta ner en smula?
Direkt ur startgroparna (kanske ska anamma Sixten Jernbergs taktik: gå ut hårt och sen öka) ska ni få en dikt med överblick av Werner Aspenström i nästa inlägg: Morgonkaffe.
Liked this post? Follow this blog to get more.