I huvet på Jörgen T
Ja, eller dragonflies som det heter på amrikannska. Lyckades få hyfsade bilder på två stöckna såna vid första promenaden idag.
Och därtill en anskrämligt dålig bild på en illröd kardinal (inte dom som väljer påven, alltså), som flög förbi men höll sig undan.
Men ljusspelet över vattnet och himlen tröttnar jag aldrig på att förundras över…
Efter blott 25 timmars resande kunde jag lägga mig till ro i min lilla amerikanske stuga, en liten bit vid sidan av det stora sommarhuset (se tidigare inlägg “At the lake”). Tidsskillnaden är sju timmar, jämfört med Sverige. Så klockan två på natten (nio i Sverige) vaknade jag. Och direkt greps jag av den öronbedövande tystnad som råder här, långt långt ifrån alla storstäder. Och stjärnhimlen! This is a designated dark sky area!
Detta skall hädanefter – de närmaste 10 dagarna eller så – vara min musik…
Ja, visst var det ett jättekliv att ta sig över den vida Atlanten. Men jag såg den egentligen inte alls. För så är det ju när man flyger. Upp i luften och sen plupp ner igen. Inget har man sett, men långt har man färdats…
Men jag är nog för gammal för sånt här egentligen. Det är jobbigt att flyga långt och länge, jäkligt jobbigt. Och nu sitter jag på O’Hare International Airport i Chicago och ugglar. Sista flygetappen, till Green Bay, en bit upp i Wisconsin är tre kvart försenad.
Jag såg ett stort flygplan lyfta från Landvetters asfalt – otroligt! Det borde inte gå egentligen! Nu har man ju vant sig av med synen också, pga pandemin. Och ändå vågar man sätta sig i en sån där helvetesmaskin. Sitter till och med och väntar på ytterligare en, på Bryssels flygplats. Den ska ta mig över Atlanten, till Chicago, är det meningen. Kan det verkligen gå väl?!
Som sagt var, ska kvista över till Staterna i morgon, crossa den där stora blå pölen som ligger mittimellan Svedala och the land of the free… Ha he ho ha, osv., tro nu inte att jag är naivare än jag är. Det där stora landet i väster innehåller allt från det bästa till det värsta… Och inte har det blivit bättre på sista tiden, nä, tvärsimot snarare, med Trumpen o allt.
Men det går inte att komma ifrån: Sverige och svenskarna är rejält amerikaniserade. Det som dyker upp over there brukar dyka ner här ett lagom tag efteråt, typ. Minns hur det var i tevens barndom; alla dessa amerikanska filmer… Jag såg allt, precis allt. Vilda västern… De två första avsnitten av Bröderna Cartwright var bäst: “En ros till Lotta” och “Pennfäktaren”. Sen blev det sämre; för lite six shooters och show downs, helt enkelt (this town ain’t big enough for both of us…). Fast när vi lekte indianer och cowboys ville jag alltid vara indian. Jag höll på dom. Men inte hjälpte det inte, indianerna blev folkmördade så det stod härliga till.
För att inte tala om musiken! American root music, den ligger hjärtenära för min del: blues, country, rock’n roll, soul, you name it… Tänker på soundtracket till filmen Oh Brother, Where Art Thou t.ex. Eller The Last Waltz med The Band och gäster…
Ja jo, kunde skriva spaltmeter om cocacolahamburgeriseringen, men det får anstå till i sinom tid. För att återgå till de närmaste 14 dagarna för min del, så har jag tänkt tillbringa dem i sällskap med några mycket goda vänner i det förlovade landet bortom horisonten i väster. De har ett sommarställe längst ute på tippen av halvön The Door Peninsula (Door County), som sticker ut åt nordost längst uppe i nordvästra Lake Michigan. Staten heter Wisconsin. Det är en rejält stor halvö som säkert syns från rymden till och med. Längst ute på tippen, uppspetat på en 50 m hög klippa ligger deras sommarhus. Man kan gå ner till vattnet längs en trätrappa och ta ett dopp om man vill. Här några bilder från de yttre environgerna:
Själva huset är rejält tilltaget förstås, inte nån j-a sommarstuga inte, utan mer typ biggest in the world, om man säger. Några interiörer:
Tro nu inte att mina vänner är några rika knösar. Nä då, inte alls. Det här huset byggdes av den föregående generationen med stor möda, i vad som snarast var vildmark på den tiden. De fick släpa fram virket för hand i stort sett, enligt vad jag fått mig berättat. Att huset sen råkat hamna i vad som nu är ett mycket attraktivt turistområde (mycket glest mellan husen dock, som tur är) och förstås blivit värt miljoner dollar, det är en annan historia.
Jag har haft många fina dagar “at the lake”. Kan bara hoppas att det blir på liknande sätt den här gången. Något som inte brukar vara så bra dock är wifi:n, och därmed kontakterna med omvärlden. Så please, don’t get mad at me om blogginläggen glesnar de närmaste 14 dagarna.
Jo, jag var och förtidsröstade idag. Jag ska nämligen åka till USA på torsdag, för att hälsa på goda vänner där, och kommer inte att vara hemma på valdagen, 11 september. Jag röstade på det parti som lyssnat mest och bäst på det de tror att jag tycker och som därmed tycker likadant som jag för att få min röst i valet.
Annars vet jag inte.
Tänkte också lite på vad Lennart Grebelius, en av Sveriges 542 miljardärer har sagt: “Ta från de rika och ge till de fattiga. Bara så kommer vi till rätta med gängkriminaliteten i Sverige.” Citatet kommer från boken Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika, av Andreas Cervenka. Mycket läsvärd bok, även om man storknar av alla siffror i den. Men huvudtesen är klar: Sverige är ett av de länder i västvärlden där ojämlikheten och klyftorna ökar mest. Det finns forskning som visar att alltför stora klyftor i ett land inte är bra…
Jag lyssnade till Göran Rosenbergs krönika i P1-programmet Godmorgon världen i natt (somna om-terapi). Han slutar med att fråga (se nedan) om något av det han säger är tillämpligt på något eller några av de partier som deltar i det svenska valet om två veckor. Frågar han mig så är det till 90 procent tillämpligt på (nästan) alla de åtta partierna i den svenska riksdagen idag (se särskilt stycket “I stället har vi fått partier…” och följande). Så var det inte när jag var ung för 50 år sen; procentsatsen var betydligt lägre i alla fall…
Om någon vecka kommer Storbritannien att välja ny premiärminister efter Boris Johnson. Eller rättare sagt, om någon vecka kommer högst 200 000 medlemmar i det brittiska torypartiet att välja ny premiärminister i ett land med 67 miljoner invånare, dvs 0,3 procent av befolkningen kommer i praktiken att avgöra vem som ska leda landet. Dessutom inte ett särskilt representativt urval ens av torypartiets väljare; äldre, manligare, vitare, rikare, etc.
Nåväl, säger nu någon, så kan det bli i en parlamentarisk demokrati.
Partimedlemmarna, vilka de än är, väljer ordförande, och om partiet råkar vara regeringspartiet så väljer man i praktiken också landets ledare.
Så valdes ju också Magdalena Andersson, av medlemmarna i det socialdemokratiska partiet, även om det parlamentariska underlaget för hennes formella tillträde som statsminister var bräckligt.
Vilket åtminstone för mig väcker frågan; vilka är de där partierna numera?
Eller snarare, vilka är de där partimedlemmarna, som ibland kan avgöra vem som ska bli landets ledare.
I Sverige har de till att börja med blivit allt färre. För trettio år sedan hade socialdemokraterna, moderaterna och centern tillsammans över en halv miljon medlemmar. Idag återstår mindre än en tredjedel – och trenden är fallande. Allt färre väljer att gå med i ett politiskt parti.
I den mån de politiska partierna en gång var tänkta att bilda opinion för skilda idéer och ideal för hur samhället ska styras, så gör de det med allt färre medlemmar. Man kan dessutom misstänka att de allt färre som väljer att gå med i ett politiskt parti blir allt mindre representativa för de alltfler som väljer att inte göra det.
Samtidigt har partierna gjort sig allt mindre beroende av sina medlemmar för sin verksamhet och sin politik. Det är sant att partierna har kongresser eller stämmor där medlemmarna beslutar om program och inriktning, men det är också sant att partiledningarna i sina utspel och ställningstaganden alltmer styrs av andra hänsyn. Ignorerade kongress- eller stämmobeslut hör numera till den politiska rutinen.
Istället har vi fått partier som säger sig lyssna till sina väljare, vilket inte är detsamma som att lyssna till sina medlemmar. Det är naturligtvis inget fel att lyssna till sina väljare, vilka de nu är, och hur man nu lyssnar till dem, men det ligger nära föreställningen att partier är till för att säga vad väljarna vill höra, vilket inte är vad partier en gång bildades för. Partier bildades en gång för att påverka väljarna med sina idéer och förslag. Den som aktivt ville påverka ett partis idéer och förslag fick gå med i det.
Så fungerar det knappast längre. Vad partierna har att säga, deras budskap om man så vill, verkar alltmer påverkas av vad opinionsanalyser visar att deras väljare vill höra. Vad deras väljare vill höra verkar i sin tur mindre påverkas av vad partierna säger och mer av vad som sägs i den digitala världens alla påverkanskanaler – där det ofta är svårt att veta vem som vill påverka väljarna till vad – och varför.
Däremot lätt att se hur det kan öka misstron mot vad partierna har att säga, eftersom partier som tror sig behöva säga vad väljarna vill höra, och därför är beredda att kanske säga en sak ena dagen och en annan nästa, förlorar i trovärdighet. Och därmed sin förmåga att säga något som väljarna inte nödvändigtvis vill höra, men som kanske måste sägas ändå.
Risken med en sådan utveckling är att partierna kan komma att styras av krafter och opinioner som de själva inte längre kan påverka.
Ett avskräckande exempel är det republikanska partiet i USA som idag styrs av krafter och opinioner som driver partiets företrädare att inta alltmer extrema positioner, och till alltmer självutplånande lojalitetsförklaringar med en auktoritär ledare som i grunden föraktar dem, men som likväl anses kontrollera den väljartiger som de alla matat och som de alla nu rider på, och som i varje ögonblick hotar att sluka dem.
I vad mån något av det jag här har sagt är tillämpligt på något eller några av de partier som om två veckor får sin dom av de svenska väljarna överlåter jag åt lyssnarna att avgöra.
Göran Rosenberg, i Godmorgon världen 28/9 2022.
Märkligt. När min blick föll på Sten-Åke i köket, och jag såg att han intagit en pose (se bild nedan), där han smått nonchalant satt liksom lite på sned, med ena benet hängande ner lite mer än det andra (lång bisats… nu kommer huvudsatsen:), då fick jag en känsla av att jag varit med om detta förut, en déjà vu-känsla m.a.o. Sådant brukar ju förklaras med att hjärnan är lite trött och spelar oss ett spratt. Man brukar sällan komma på någon faktisk parallell-situation man varit med om för länge sen.
Men nu slog det mig plötsligt! Precis så där på sned satt ju alltsomoftast vår tysklärarinna i gymnasiet, Lisa Berg, på katedern! Och vi halvvuxna pojkar i klassen spanade, ivrigt fnissande, ty denna ställning gjorde det möjligt att ibland uppfatta en skymt av vår kära lärares underbyxor (vita, ganska gammaldags, typ). Detta fann vi långt mer intressant än den undervisning i tysk grammatik som förmodligen pågick samtidigt.
Ja, precis. Det är vad jag kom fram till att jag lider av… Härommorgonen greps jag av olust när det gällde att förpassa mig iväg till Friskis för den vanliga urtråkiga träningen. I stället drabbades jag av en obändig lust att utreda huruvida jag kan betecknas som en typisk misantrop eller inte. Sagt (nja, jag sa inget precis…) och gjort (ja, jag gjorde det!), satte mig till skrivbords och skrev och funderade. Kom fram till att nej, någon typisk misantrop är jag inte, men definitivt heller ingen filantrop, utan snarare något däremellan. Läs själva:
misantrop
