Författare: Jorge50

Dagen var grå. Men den som lade sig ner på marken och kikade in under ormbunkarna kunde förlora sig i det hemliga gröna ljusdunklet tills hen varken visste ut eller in. Bara att det var magiskt…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

… för att växa:

Men ändå, det går inte att komma ifrån:

Allas Eder Atlas har just lyft ner himmelen, i form av ett gigantiskt stenblock, från sina axlar, och satt ner den på marken för att få vila en stund.

Inte? Nej, det gör inte jag heller. Kan det vara the eye of passion? Eller nåt…

Denna fox snake låg på vägen, lätt skadad. Han gav mig onda ögat när jag närmade mig på knä och ville ta bilder. Och det kan man ju förstå, mitt beteende liknar ju folk som filmar olyckor och liknande med sin mobiltelefoner, i stället för att hjälpa till. Men jag vågade inte försöka få undan honom från vägen, där han ju riskerade att bli överkörd igen; var rädd för ett supergiftigt utfall.

Förresten var det nog inte onda ögat jag fick, bara en kyligt främmande ickeblick från en alternativ verklighet…

Allt är inte bara elände med den globala uppvärmningen. En trolig positiv effekt av densamma är att vi ända här uppe i nordvästra delen av Wisconsin kan få njuta åsynen av pelikaner, hornpelikaner närmare bestämt; majestätiskt flygande (2,70 m vingbredd) eller lättjefullt simmande i Lake Michiganska vatten. Detta var otänkbart när jag var här för första gången för cirka 20 år sen.

Den här gången har jag hittills dock enbart siktat ett enda exemplar. Kan bero på att de dragit söderut redan, eller också handlar det om den just nu härjande dödligt smittsamma fågelinfluensan. Anyways, den här paddlade runt utanför hamnen i Gills Rock igår morse:

P.S. Det där med positiv effekt var gravt ironiskt menat… D.S.

Just det, grodan (den oräliga) gjorde min dag idag (it made my day). Tog ett helt vanligt steg i de helt vanliga bruna fjolårslöven – plötsligt poppade den upp, hoppade upp, på en björkstam som råkade ligga där (på marken). Satte sig i perfekt fotogenisk position – och behagade sitta kvar så i nästan 15 minuter.

Så vacker…

Imse Vimse Spindel
klättra uppför trå’n
Ner faller regnet
spola spindeln bort
Upp stiger solen
torkar bort allt regn

Just så, det regnade i natt, följt av solsken. Och där befinner vi oss för närvarande; nätet är som synes tomt och övergivet. Huruvida fortsättning följer, och Imse, med tillnamnet Vimse (som jag tror han fått enbart av prosodorimtekniskaskäl, har ingen anledning att tro att han skulle vara speciellt vimsig av sig), har möjlighet att klättra upp igen (som det ju så vackert heter i visan), därom veta vi intet. Fortsättning följer – eventuellt.

Igår var det kvalmigt fuktig sensommar, idag är det kyligt blåsig förhöst. Ganska skönt ändå.

Planerar att spela in ett litet röstmemo nere vid stranden varje morgon i soluppgången, för att försöka utröna och komma ihåg vad vågorna vill säga mig. Här de två första morgnarna: