Det bor en mås på taket, den är så vit och fin Den finns där alla sommarens dagar Den flyger bort närhelst den behagar Den låter som John Coltrane i en helvetesmaskin och man vet ej om den skrattar eller klagar Nej, man vet ej om den skrattar eller klagar
Det bor en mask i mullen och den är hal av slem och hans dag är lika dunkel som natten Ja, hans dag är lika dunkel som natten Ej har den något huvud och blott en enda lem Och den livnär sig på rötter och på vatten och den bor här utanför i rabatten
Och uti den rabatten, där växer det en ros Gud signe, som henne växa låter Och give henne tröst när hon gråter För när masken går i rötterna stämmer rosen upp en blues och hon skriker, fast det ingenting låter men bladen faller bort när hon gråter
Om våren, om våren det är en bedräglig tid då alla glada visorna skrödas och kärleken blir till att förödas Det enda jag vill ha är en liten smula frid för lika väl som rosen den röda skall även jag de maskarna göda
Jo, jag sitter här och tänker en smula på döden. Aj aj aj, säger ni, är han olycklig och trött på livet på nåt sätt? Nja, egentligen inte, säger jag. Inte mer än vanligt i alla fall. Men jag kom att läsa Nette Wermeld Enströms reflektioner kring nyligen publicerade En liten bok om konsten att dö. Boken är skriven av Ulf Nilsson, känd som barnboksförfattare bl.a., och handlar om hans sista dagar i livet; han led av obotlig cancer. Jag har reserverat boken på biblioteket, och återkommer eventuellt till den. Tills vidare några intressanta citat från Wermeld Enströms mycket välskrivna text:
”En liten bok om konsten att dö” är ett kortfattat men djupsinnigt stycke litteratur där Ulf Nilsson inte bara tar farväl av livet utan även skildrar en högre känsla av samhörighet med allt levande än någonsin. ”Vi som dör en viss dag är inte bara människor, utan katter, insekter och mossor”, skriver Nilsson: ”Jag förstår inte. Varför vi skulle särbehandlas av en gud? Jag är inte bara människa, jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”
Googlade lite på frågan “delar vi människor arvsmassa med allt annat levande på jorden?”, och fick det här svaret på en sida från Lunds Universitet:
Intressant nog så tyder molekylärbiologiska data mycket starkt på att allt liv på vår jord har samma ursprung! Det handlar bland annat om likheter i uppbyggnaden hos arvsmassans DNA. Särskilt intressant är att den genetiska koden är i stort sett densamma för alla levande organismer.
Inte illa! Jag trodde det mera rörde sig om poetisk aningskunskap, det där om att vi inte bara mentalt utan rent biologiskt skulle vara en del av allt levande i biosfären, men det var alltså mer än så. Om ni klickar på länken ovan så kan ni få mer faktakött på de mentala benen.
Saxar lite mer från Wermeld Enström:
Vi kan åtminstone förundras över vår högst märkliga art, som besitter sådan kraft att skapa, sådan makt att förstöra.
Mänskligheten är utan tvivel ett hisnande fenomen. Och visst är det konstigt att vi delar arvsmassa med allt annat levande men att inga andra arter någonsin har yxat bilder i bergen och karvat tecken i klipporna.
Det är inte konstigt att ett samhälle som så systematiskt utrotar livets förutsättningar också förtränger döden, och att döendet här ses som något som ingen vanlig medborgare ska behöva förhålla sig till ”i onödan”.
Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet. Men framför allt är det också en enkel och äkta berättelse som sida för sida tunnas ut, likt planetens ekosystem som även det töms på liv inför de utslocknade stjärnorna och med oss själva som enda vittnen.
P.S. Inläggets rubrik är förstås ett citat från Astrid Lindgren, som alltid började sina telefonsamtal med sina systrar med att säga “döden döden”. Så var liksom det grundläggande ämnet avverkat. Sen kunde man prata om annat. D.S.
…tired of the US. “Land of the free!… ha! “Home of the brave”… ha ha! Men det gäller förstås för vartenda jävla land på globen. Men det är bara det att the US har haft såna jävla anspråk! Eller snarare: vi har haft såna jävla anspråk på Staterna… Vi är amerikaniserade… Efter ytterligare två veckor over there känner jag mig något lack på alltihop egentligen… Men vilket land egentligen, vilken kontinent! Utrymme, natur, tillgångar, allt! Fast folket som bor där… Som ni vet betecknar jag mig numera (alltid kanske…) som en atroposkeptiker. Och det gäller inte minst när det gäller amerikaner… Rasist! hör jag någon ropa. Jovisst, sån är jag, sån är ni, såna är vi allihopa…
Havets hand för så varsamt de stormbrutna skeppen till vikarnas ro. Där ligger de lyckliga vrak med småfisk i buken. Lång. Dyning. Lullar dem. Långsamt. Till ro.
Dikten har Elmer skrivit, bilden har jag tagit. Elmer och jag har haft ihop det i många år.
Ja, så heter en dokumentär på SVT play. Just sett den. Hemskt. Slutet för hundratals miljoner människor. Och vi har oss själva att skylla, ingen annan finns att skylla på.
Min antroposkeptiska livshållning förstärks alltmer.
No water, no life Make no mistake about it No water, no life There’s no doubt about it Strangling drought’s cruel death Where there’s no water There’s no life No water, no life
Besökte idag en utställning av den relativt okände fotokonstnären Nossral Negröj på galleri Söderljungsgatan. Temat var vatten och vågor. Här några smakprov (högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” för att förstora).
Ja ä de inte fasen va tia går, som urfôvelen (urmakaren) sa till kunden som väntat på att få sin klocka reparerad i ett helt år (har jag skrivit detta tidigare här? vet inte, seniliteten slår till). Kom hem i onsdags, och nu är det redan fredag kväll. Och vad har jag gjort sen jag kom hem? Har jag använt min utmätta tid här på jorden på ett meningsfullt sätt? Ja, därom tvista inte de lärde, det är nog bara jag som bryr mig.
(Fast jag vet inte… Det är så mycket prat om den där korta, utmätta livstiden. Så gott som aldrig hör man något om den prenatala eller den postmortala tiden. Hur tillbringar man dem? De lär ju trots allt vara så oändligt mycket mer långvariga än den korta tid vi vandrar (eller slöar i soffan) här på den blå planeten. Å andra sidan vete fan hur det är med sinnespåkopplingen före och efter livet. Man kan ju misstänka att det inte är så mycket smakande, luktande kännande, lyssnande eller seende på gång där… Och mitt valspråk har alltid varit: Behåll sinnena på! (Jag har fått det från den där historien som Dean Martin brukade dra om att Ingen fara, allt är lugnt. Ni kan röra er fritt i flygplanet. Men behåll säkerhetsbältena på!))
Alltnog, jag snor ihop det här vidvinklade inlägget med en bild från för några dar sen. Inte tänker den här spensliga figuren några futila tankar likt de mina ovan… Hen vet nog inte ens att hen är en insekt (men det vet jag, för hen har sex ben, inte åtta som spindlarna).
Nu har jag börjat packa för hemresan. Startar 15.30 från Green Bay Airport, mellanlandar i Chicago och Bryssel, landar i Göteborg 17.25 i morgon kväll. Om allt går som beräknat, vill säga. Det blir 26 timmar restid ungefär. Att dra ifrån: de 7 timmar jag vann på hitresan förlorar jag tillbaka nu. Återstår 19 timmar. Plus den tid det som går åt för att ta sig härifrån till flygplatsen (2 tim) och hem från Göteborg. Inget man ser fram emot precis. Betydligt finare och upplevelserikare att åka lastbåt över Atlanten, som jag gjorde 2017.
Det här ska jag skriva i minnesboken innan jag far, tänkte jag. Det är ett s.k. akrostikon, där första bokstäverna på raderna läses vertikalt som titeln på dikten, kan man säga.
To see summer give way to early fall Hearthealing hopes of the horizonous sky Epiphany voices of the soughing woods
Life is deep and simple here All you need is everywhere Keeping in touch with the starlit night Eating and drinking the sunwarmed day
Emerald leaves still, every one of them seriously taken Xylophones of migrating birds in the air Pockety picking of acorns and cedar cones Every scooting little squirrel joyfully doing its duty Roaring of the mighty Michigan waves Intimate whispering of the lilting wavelets Extracting all of nature’s tasty sounds and sights No man nor woman is an island here at the Cureton Cliffs where timeless life can be lead in the lee of Everlasting moment memories of what was, is, and once will be
P.S. Mina vänner, som jag bor hos, heter Cureton. D.S.
P.S.2 Kolla gärna in resultatet av vad jag ägnat mig åt mycket under mina dagar här, fotostrosning nämligen. Bland det bästa jag vet nuförtiden. Finns att se i albumet SummerFall in Door County, på Flickr. D.S.
Visst går det att översätta bilder till känslor, eller hur?
Sorg kallar jag den här:
Men den kan inte få stå oemotsagd. Jag är ju en gladlynt och optimistisk typ, som ni vet. Så här kommer lite hopp:
Å det kan ingen hjälpa, det får gå hur det vill, jag öser på med en dos skönhet också:
Skulle ni ha lust att se mer bilder av samma fotograf, så kan jag tipsa om mitt nya album SummerFall in Door County på Flickr; ett klick på den blå länken och ni är där.
