Han ville ha en hel karta, sa han. Vete fan vad han skulle ha så många pics till. Passfoto? Personligt ID? Kanske var han narcissist och gillade att kolla på sig själv i olika poser. Vad vet jag (inte mycket).
Jag trodde det var en ung rackare (i grodslukaråldern ungefär), eftersom hans hårkrans runt fejan var så föga utvuxen. Men dom andra sa att det tvärtemot var en gammal stöt, en ärrad kämpe som börjat tappa håret. Tja, vad vet jag (nästan ingenting när man tänker efter).
(Högerklicka och välj “Öppna bild i ny flik” för att förstora.”)
Från en liten rundvandring i tjeckiska staden Decin hämtar vi nedanstående pikturer.
1) Två intressanta butiker:
2) Skyltfönstret nedan tillhör en bar, inte en zoo-butik. Och observera: Hunden är levande! Den ligger ofta i skyltfönstret (i reklamsyfte, får man förmoda), men kan när som helst resa sig och gå in i baren för att få sig en pint (vatten alltså).
P.S. En stor stark i baren kostade cirkus 20 svenska riksdaler, om jag minns rätt. Hög livskvalitet, m.a.o. D.S.
3) Den välbeställde turisten möter den fattige lokalinvånaren:
I Mana Pools har vissa smarta elefantindivider, med god kroppskontroll, lärt sig att stå på två ben för att komma åt maten. En upprättstående elefant, inklusive snabeln, det innebär en rejält tilltagen räckvidd!
Att dessa individer är mäkta populära hos de mindre företagsamma (men hungriga!), som inte behärskar tvåbenskonsten, behöver väl knappast sägas…
Spreewald några mil söder om Berlin är en vattenvärld. Floden Spree (som sedan rinner genom Berlin) delar sig här i en mängd fåror. Här transporterar man sig bäst med båt. Så gjorde ock vi den 14:e oktober, en stakbåtsfärd på närmare sex timmar närmare bestämt, med avbrott för lunch (på en ö). Den ljudlösa glidande färden längs vattenvägarna fyllde oss med ro.
Vår stakman var lugn och trygg. Det var inte första gången han gjorde det här.
De fåtaliga husen längs vattenvägarna hade båtplats i stället för bilplats.
Är han inte fin? Vi har det gemensamt, han och jag, att vi ganska ofta sitter och funderar på saker och ting; någon gång kan det väl till och med slå över i filosoferande. Och han kan ju inte hjälpa att han säkerligen har en ganska ful babianröv (även om den inte syns på bilden). Det har inte jag. Men jag har å andra sidan en rätt anskrämlig liten utskjutande gubbamage. Det har inte han.
Bilden togs 2:e oktober i Mana Pools, Zimbabwe. Tänkte rubricera bilderna från Afrika “Pic Of The Day”; bilderna från Tyskland och Tjeckien får gå under namnet “Dagens bild”. Men de ingår alltså i samma serie. Jag väljer en eller ett par bilder för bloggen dag för dag, allteftersom jag framkallar/bildbehandlar dem i Lightroom.
Idag fick jag för mig att “framkalla” bilderna från den 13:e oktober på vår tågfotoresa, i stället för att gå vidare med de afrikanska bilderna. Efter nattåg till Berlin och litet lokaltåg till Lübbenau, samt en kortare taxifärd befann vi oss då på vårt lantfridslogi Spreewaldhotel Leipe. Vi gick en liten fotostrosrunda i tidiga kvällen. Inga bilar hördes; ljuvligt rofyllt.
Jag har alltid roats av att fota roliga skyltar. I ett tidigare inlägg har jag redovisat den språkligt (och även i.ö.) intressanta skylten Schiethus. Inte långt därifrån låg ett annat lokus av samma art. Här låg betoningen på att i stillhet kunna förrätta sitt tarv:
“Örtchen” lär vara bildat av “Ort” (ort, ställe, plats) med omljud, plus diminutivändelsen -chen; “stilles Örtchen”, en stilla liten plats…
Lägg märke till den föredömliga tydligheten (kanske lite väl tydlig, när man tänker efter?). WC, Toilette och Abort (intressant användning av detta ord; med innebörden att man “gör sig kvitt något”) betyder i stort sett samma sak: vattenklosett, på engelska, franska och tyska (även om bilden av “hjärterummet” till höger mer antyder TC). Pottan torde skola tolkas mer bildligt. Eller utgör den möjligen en gestaltning av Urinalen; att besökaren således tänkes “pissa i pottan”?
P.S. In zivilisierten Gesellschaften verrichtet man auch nicht überall seine Notdurf. Am besten geht man denn auf den Abort. D.S.
Där satt jag, 1 oktober, vid den långaste Manapoolen, för andra kvällen i väntan på häftiga flodhästgapusar, -stridsvrål och -gäspningar (de kom också, ännu mycket mer så än första kvällen; men det kan jag berätta om senare, blir för tjatigt med ännu mer hippos här och nu). Lite långsamt, tålamodigt och så där kändes det…
Plötsligt lockades min blick av något helt annat, något i det lilla formatet. Trollsländor gillar jag att fota hemma i Sverige, och nu dök en sådan upp i ögonvrån mitt i flodhästspaningen. Inte bara dök den upp, den behagade också slå sig ner på en liten pinne, inte långt från fotografen, mitt i det magiska aftonmotljuset:
Ger mig fan på att jag var den ende flodhästfotografen som såg sländan… Och definitivt den ende som bevärdigade den med några bilder…
30 september var den första heldagen i Mana Pools. Det var fullt av elefanter där, troligen över 1.000 inom området. De vilda djuren utklassade de fåtaliga människorna där i antal; fina förhållanden, med andra ord.
Elefanterna var nyfikna och obekymrade av den mänskliga närvaron. De strosade runt i lägret som de ville, nyfikna på det mesta:
Och mäktiga är de, elefanterna. Ger på något sätt intryck av djup och tung visdom:
Funderingar
Slutsats
Det gäller f.ö. för viltfotografen att vara på alerten, vara med när det händer:
