Utlyser härmed en vårknopptävling. Den som först (till kvarn) gäller. Priser enligt följande:
1-2 knoppar rätt identifierade: Resa och vistelse en dag på valfri ö i Storsjön, Viskafors. 3-4 knoppar rätt identifierade: Resa och vistelse en vecka på Öland, Kalmar län. 5-6 knoppar rätt identifierade: Resa och vistelse en månad på Tristan da Cunha, Sydatlanten.
I samtliga fall med Ers Undertecknad som reseledare och guide.
Knopp 1
Knopp 2
Knopp 3
Knopp 4
Knopp 5
Knopp 6
LYCKA TILL!
P.S. Priskostnaderna bestrides av dem som inte lyckats identifiera nån knopp. D.S.
Det är tröttande, det är det verkligen, detta att vara småbarnsförälder. Att ha hand om tre illbattingar, det frestar på. Och farsan är borta och roar sig nånstans, givetvis…
I mitt sökande efter något att bloggelera om idag hampade det sig så att jag stötte på en “dikt” (citationstecknen betyder: “vete fan om det är nån dikt…”) på datorn. Den skrevs i januari 2017 ombord på Hammonia Galicia, det containerfartyg som tog mig över Stilla Havet, från Auckland Nya Zeeland till Cartagena i Colombia (jorden-runt-utan-att flyga, ni vet). Tog 18 dygn cirka, och den här dikten är skriven i slutet av den etappen, på tillfälligt strandhugg i Manzanillo, Panamá, verkar det som. Dvs. jag gick inte i land, utan trynade i min fina hytt.
Inte vet jag om den här s.k. dikten är bra på nåt vis, om den kan ha nåt å ge… Det får ni avgöra.
Vaknade
Jag vaknade av att jag snarkade till Int visste jag att jag höll på å sova! Jag tittade ut genom fönstret och upptäckte att jag befann mig i Manzanillo i Panamá Inte visste jag att jag var i Panamá! Hur har jag hamnat här? frågade jag mig Nja, det är en lång historia svarade mitt andra, mer medvetna jag Ska vi verkligen dra den här och nu? Mitt poetiska jag svarade inte, för Jag upptäckte att jag satt och drack en klunk rent rom i ett smutsigt glas fastän klockan bara var halv sju på morgonen Inte visste jag att jag var alkoholist! Nå, det är väl kanske inte riktigt klarlagt ännu Vi får se vad som händer när du kommer hem Hem, mumlade jag Är jag borta på något sätt? Jo, du är ute på en resa jorden runt utan att flyga Utan att flyga!? Har du druckit av nattpotten? som dansken säger Vad overkligt det låter! Jo, men så är det Och nu sitter du och skriver den här värdelösa dikten bara för att fördriva tiden tills frukosten serveras klockan sju Jaha ja, på det viset muttrade jag, och tömde mitt glas Nu har de gigantiska lyftkranarna utanför börjat röra på sig också noterade jag med visst intresse Hoppas nu de tar god tid på sig så jag inte kommer fram till Cartagena för tidigt jag har ju inte bokat mitt airbnb förrän den nittonde spekulerade mitt rationella jag Skit i det, replikerade mitt lite mer känsloinriktade jag Det sker som sker Qué sera, sera, alltså Det blir som det blir Eller som redan den gamle dynamitpatronspoeten Elmer D konstaterade: Allt blir och allt blir Och du blir, vad allt blir När det dör: En del av det hela Jaha, ja det låter ju uppmuntrande tänkte jag snusförnumstigt och skalade en jordnöt och stoppade in i munnen för att stå mig lite bättre i väntan på frukosten Men du, sa jag till den del av mig som alltid tror den vet Kan du inte ge mig en ledtråd till hur det kommer sig att jag har hamnat här i Manzanillo? Tja, svarade jag, strängt taget kan man säga att vad alltihop kokar ner till wenn alles umherkommt, så att säga, är nog att det det i grunden handlar om är mod och självrespekt När drömmarna tagit slut när man ger blanka fasen i vår tids njutningskrav så är det mod och självrespekt som blir kvar Man kan väl inte leva om man föraktar sig själv? Jo, det kan man nog i och för sig Men det är väl inget vidare liv?
Jag somnade om av att jag vände mig om och la mig till rätta
(Tur att jag ställt in telefonen på väckning klockan tjugo minuter över sju så att jag inte missar frukosten med den stora muggen svart kaffe som mässpojken från Filippinerna lagar till, hann jag nästan inte tänka innan jag slumrade in)
På förmiddan lärde vi (cirka 20 körsångare från olika körer; varav 4 från Vilda Röster i Borås) oss fem nya låtar under ledning av Richard Burgess från gruppen Doggerland. Richard pratade och sjöng och spelade stundom på sin concertina (engelsk variant av dragspel). Anders Ådin, också från Doggerland, kompade på Martin-gitarr och vevlira. Fyra av låtarna var sea shanties, sjömansarbetssånger (se förra inlägget). Den femte låten, The sun never shines on the poor (av Richard Thompson) lät så här:
Vi kom med i den pigga refrängen:
Tingeling, tingeling The Devil he leans on your door The future is black as before And the sun never shines The sun never shines on the poor
Sen åt vi helstekt rödspätta med tillbehör på det solstekta torget i Strömstad.
På eftermiddagspasset lärde vi oss fem låtar till. Vår lärare var Stina Klintbom, körpedagog, sångare och låtskrivare för gruppen Stinas visor. Vi sjöng t.ex. När jag får ett hus:
När jag får ett hus så ska det va ett gammalt trähus som ligger bra med burspråk och trädgård och stor altan och badkar och tvättstuga flera plan När jag får ett hus
När jag får ett hus då ska det ha en stor härlig trädgård där man vill va syrener och rosor förgätmigej och solstolar där man kan lata sig När jag får ett hus
När jag får ett hus då vill jag ha katt som sover hos mig varenda natt som ligger å spinner vill gosa jämt som alltid gör som den själv bestämt När jag får ett hus
När jag får ett hus, inte om eller hur, då vill jag ha nära till hav och natur och barnen ska bada varendaste dag och leka i skogen bland gröna blad När jag får ett hus
När jag får ett hus har min dröm blivit sann, med trädgård och katt och så barn och man ja, du är hos mig och älskar mig än min livskamrat och min bästa vän När jag får ett hus
Efter fikapaus repeterade vi alla tio låtarna. Sen var det bara att ladda för kvällens konsert, med början kl 19. Vid det här laget var man ganska mosig i hôvet, kan jag säga.
Första delen av konserten (fullsatt med entusiastisk publik!) lyssnade vi på Doggerland och Stinas visor, deltog inte själva. Men i andra delen, efter 20 min paus, sjöng vi de 10 låtarna vi lärt oss under dagen, tillsammans med de bägge professionella grupperna. Och till sist så det magiska extranumret Leave her, Johnny, som jag skrev om i förra inlägget.
Efter konserten var tröttheten som bortblåst. Nu voro vi blott lyckliga och glada i kropp som själ…
