Författare: Jorge50

I MORSE RAKLÅNG I SÄNGEN STOP
HUVET PÅ KUDDEN STOP
I FEM MINUTER STOP
HOSTAR EJ STOP
STORT STOP
MYCKET STORT STOP
TRE VECKOR SEN SIST STOP

P.S. Den som fattar vad som åsyftas med rubriken kan ju kommentera… Inga priser, men ovansklig ära utlovas för den som svarar rätt. D.S.

Är det så verkligen? Är man dömd att alltid förbli den man alltid varit? Låter tråkigt. För min del t.ex., kan ju alla se hur mycket jag lärt mig av livet… När jag var yngre var jag naiv och dum, men nu har jag blivit så klok så klok. Kan det vara så att vissa män peakar i 72-årsåldern? (Kan det vara så att han är ironisk?)

Och zebrornas ränder är ju en gåta för sig. Vad är det för nån sorts skjebnens rådvillhet (citat Marve Flexnes, 1976) som har gett dem dessa psykedeliska mönster? Var evolutionen på lekhumör några miljoner år, eller?

Tja, kära läsare, jag lämnar åt er att söka svaren på dessa existentiella frågor. Själv går jag bet, trots all min klokskap.

Annars vet jag inte så noga. Det var som det var, det är som det är, och, inte minst, det blir som det blir. Så har det alltid varit, ärit och blivit. Och ränderna går ju, när allt kommer omkring, aldrig ur. Slikt kristallklart tänkande parat med så sylvassa slutsatser, vad kallas det? Jo, det kallas att lära av historien.

Ja, november är ingen favoritmånad precis. Om man inte vänder på det och säger att bara för att (åh, detta satans bafatt bafatt bafatt… (B. Borg)) man inte väntar sig ett j-a dugg i grå november så kan minsta lilla bli helt fantastiskt, typ.

Jag tror jag ska ta tillfället i akt och försöka komma till bukt med (Ha ha ha! Vet att det heter få bukt med och inget annat. Men alla (ungdomar?) vet inte det.) med de grågrusiga novemberkänslorna genom att återigenge min fina lilla “motsatsen till junidikt”:

November Dag

Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.

I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.

November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.

Kanske är det nåt fel på mig… i alla fall måste jag väl vara lite åt pervohållet, tänker jag. Hur ska man annars förklara att jag njutit så i två dagar av att framkalla (bearbeta) mina egna bilder från Moraviska Toscana? Sitter där timme efter timme och glömmer tillfälligtvis alla sorger och bedrövelser. Bara hundraprocentigt koncentrerad på form och färg…

Jag menar, det är ju “bara” landskapsbilder. Inga häftiga människor, inget liv och ingen rörelse, bara linjeformer, färgskiftningar, sol, molnskuggor…

Och det är väl strängt taget ingen mer än jag själv som bryr sig? Det finns ju såna mängder med vackra bilder överallt, sånt överflöd. Vi kan lätt bli blasé, bortskämda med skönhet, inte se. Ok, det finns ju i och för sig också en helvetes massa ful skit överallt också, det gör det. Att uppfatta och ta in det sköna bland allt detta, det kräver sin kvinna eller man, det kräver tid och koncentration.

Ja ja, strunt samma. Jag gläder mig ändå åt att jag är glad i de här bilderna.

När jag zoomade in de här gröna kullarna t.ex. (se nedan), så stönade jag nästan av välbehag när jag såg vad som fyllde sökaren. Igen och igen, bild efter bild knäppte jag, kunde inte sluta. Tänkte hela tiden på Hemingways novell Berg som vita elefanter, av någon anledning. Den handlar om ett ödsligt möte på en enslig station mitt i Spaniens torra inre högland. En lång dialog utspinner sig mellan en man och en kvinna, en avgörande dialog, fast Hemingways isbergsteknik gör att 90 procent av det viktiga utspelar sig under textens yta. Och i bakgrunden, långt bort mot horisonten, vilar de vita elefantbergen, orörliga, obevekliga, vackra…

Ändra färgen från vit till grön så har ni parallellen… I olika ljus, bearbetade på lite olika sätt (fler bilder från dessa ljuvligt böljande landskap på Flickr, Moravian Tuscany, Czecia 1 och dito 2) (P.S. inte fel att högerklicka och förstora…):

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vad sägs om en hornkorp till lunch? Eller en Southern Ground Hornbill, som den heter på engelska. Världens största hornbill, kan väga upp mot 4 kg.

• 

• 

Det är ståtliga fåglar; hanarna 1.20 från näbbspetsen till stjärtabjället. Lever mest på marken, men är skitsnygga när de någon gång flyger, med vita handpennor. Och så stämmer de ibland upp en synnerligen fantasieggande sång (vilket vi hade förmånen att lyssna till i samband med att bilderna ovan togs); klicka på den här länken, så får ni höra.

Under tre timmar i eftermiddag var jag intensivt och koncentrerat upptagen med att “framkalla” bilder; alltså bearbeta dem på datorn. Det var en så angenäm och engagerande sysselsättning att jag glömde tiden. Jag befann mig i det som ibland kallas ett flow. Glömde inte bara tiden, glömde också allehanda otrevligheter, alltifrån min 17 dagar gamla hosta (som höll sig lugn under den här stunden, egendomligt nog) till vetskapen om att vi alla ska dö en gång.

Det var en orgie i form och färg. Det handlade om landskapsbilder från Mähriska Toscana. Form och färg och, inte minst, ljuset… Se bara:

Vemodsfylld sorg över kriget i Ukraina och världens 20 ödesfrågor därtill:

Accepterande av det oundvikliga:

Ja, som inledningen på resten menar jag. Vad nu “resten” står för…? Ingen aning. Men det blev en snygg antonym till “avslutningsvis” i förra inlägget. Och så får jag anledning att påpeka användbarheten av det adverbbildande suffixet -vis; som i möjligtvis, troligtvis, givetvis, naturligtvis, etc. Jaha, “på så vis” muttrar ni kanske (som en god vän ofta brukar uttrycka saken). Här används naturligtvis “vis” som substantiv. Men sammantaget torde uttrycket “på så vis” fungera som adverb; som satsdel adverbial således.

Men det var inte detta jag skulle tala om. Inget annat heller egentligen. Jag bara drämmer till med ett par bilder på sydlig karminbiätare (karminröd så det räcker verkligen!).

Färggodis!

(Så egentligen borde rubriken på inlägget vara “Pics of the Day 11”.)

• 

• 

Avslutningsvis måste jag konstatera att jag numera förstår mindre än någonsin. Inte förrän nu har jag förstått hur fullständigt obegripligt allting egentligen är.

Barbro Lindgren; ur Även en ihålig nöt vill bli knäckt