I huvet på Jörgen T
förstelnade saurien jag
inspärrad lever
mumifierad terminerad jag
insluten lever
solen därute
dunklet härinne
ingenting tänker
ingenting gör
ingenting hör
ingenting ser
drömmer ej längre
längtar ej mer
ingenting hör
ingenting ser
kylan
i skuggorna
bland åren
tiden
som sopar
spåren
tiden
som slickar
såren
förstenade saurien jag
inspärrad lever
mumifierad terminerad jag
insluten lever
sinnesfri
sinneslös
vredesmod
saktmodigt tålamod
vemod
vankelmodigt klenmod
hjältemodigt ädelmodigt mannamod
vemod
svårmodigt missmodigt armod
jämnmodigt långmodigt levnadsmodigt livsmod
vemod
vemodigt vemod
Oj! Det var som….
Men när man tänker efter, så…
Äsch, låt oss glömma alltiohop. Vi lirar lite boll i stället…
Nu är den på gång, Sveriges vanligaste fågel: lövsångaren. Cirka 13 miljoner par häckar i landet. Så det finns långt fler lövsångare i Sverige än homo sapienssvenskar – på sommaren, vill säga. På vintern vistas Phylloscopus trochilus i Afrika.
Alla har inte anlänt än. Men snart nog nu hör man den lille gröngulgråes sång överallt ifrån. Ja, inte i granplantagerna och på kalhyggena förstås, men överallt där det finns löv, där hörs också lövsångarsången. Det rör sig om en ljuvlig, flöjtfallande liten melodi:
Som att i fullständig avslappning
luta sig tillbaka
Lojt, lättjefullt
låta knäna falla isär
Tillitsfullt
överlämna hela sin kropp
åt sin älskades kyssar och smek –
Sådan är lövsångarens
sommartövande sång
i lövsprickningen
Den här tavlan har jag ljusskrivit (foto=ljus, graferat=skrivit). Tillsatt lite färg också…
För ett par månader sen skrev jag om Fred Åkerström som sjöng Ruben Nilssons visor. Jag blev påmind om hur visgenren står mitt hjärta nära, och om vilken viktig roll visorna har spelat för min musikaliska utveckling.
Häromdagen sysslade jag bl.a. med dessa tre bilder:
Och kom naturligtvis genast att tänka på visan Titta titta / Så vänder vi på bladet och vad hittar vi där, av den eminente Owe Thörnqvist. Den spelades in på skiva redan 1956.
TITTA TITTA
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på haren, titta på haren, hur han hoppar på skaren! Jaa.
Men lilla räven, men lilla räven bara smyger i säven.
Varför det då?
För han har väl inget annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att han rör sej, kan man tänka.
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
att dom har ögon här och dom har öron där och även svansar hava de.
Och en liten mun att äta med, för se dom äter ej med sked,
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se.
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på dilen, på krokodilen, hur han badar i Nilen!
Men elefanten, men elefanten bara plaskar i kanten.
Varför det då?
För han törs väl bara tvätta bena, kan man tänka.
Huvudsaken är att dom blir rena, kan man tänka.
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
att dom har ögon här och dom har öron där och se en snabel har han med.
För varje söndagskväll klockan sju så går han snabelkrok med sin fru.
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se.
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på Göte, titta på Göte, lite grann bakom flöte! Ha,ha!
Men lilla Hugo, men lilla Hugo, han kan räkna till tjugo! Ha,ha!
För han har väl inget annat för sej, kan man tänka. Huvudsaken …….
TYST I KLASSEN!
Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i “krille”, ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!
Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu!
Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage’.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja’ och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka.
PANG!!
VEM VAR DET?
Det var Asta!
Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke’!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
och håll ett öga här och håll ett öga där så får ni se hur gott det är.
Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå,
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se,
och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Aha, snabelkrok alltså… Jag utgår från att jag måste ha tagit bilden en söndagkväll, långt där borta i Mana Pools, Zimbabwe.
Nu när jag blivit påmind om texten, inser jag att denna visa naturligtvis också är ett synnerligen relevant inlägg i den svenska skoldebatten. Det är väl i stort sett samma nu som då (fast värre)…
Owe Thörnqvist var en virtuos viskreatör, med en stor portion humor. Hans Albin och Pia uppträdde jag med redan som minderårig på kafferep i min födelseby Broaryd, i Småland, därtill uppmuntrad av min kära moder. Alptoppens ros har jag sjungit och joddlat otaliga gånger, kan den fortfarande stensäkert utantill.
Kommer förhoppningsvis att återkomma med mer om den svenska vistraditionen i framtida inlägg. Vad är det för speciellt med visor egentligen?
Nej, jag är faktiskt inte helt säker på vilka knoppar som ingick i knopptävlingen. Detta är ju synnerligen bedrövligt, från min sida. Gick alltså min vanliga runda häromsistens och fotade glatt alla optimistiska knoppar jag fick syn på. Först i efterhand kom jag på detta med att utlysa en tävling…
Nåväl, 4/6 är klara, det är egentligen bara knopparna 1 och 3 som är problematiska. Trodde själv, liksom många av de 1.000 först kontrollerade svarande, att åtminstone en av dessa två spetsiga långknoppar var bok, men så var det inte. Bokknopparna är inte gröna än, har det visat sig vid efterkontroll, och de har också ett annat växtsätt.
Kolla den här länken. Där visas alltså ett utdrag ur Den stora knoppboken, av Claes Lööw. (Den boken skulle jag väldigt gärna äga ett exemplar av. Den finns inte på biblioteket. Kostar tyvärr för många inflationerade kronor för en fattig (hm…) pensionär, tänker jag i nuläget. Kan bli att jag ändrar mig…)
Eventuellt visar både knopp 1 och 3 bilder på hägg… Vad tror ni?
För övrigt lyder de rätta svaren så här: knopp 2 ask, knopp 4 sälg, knopp 5 rönn och knopp 6 falsk fläder.
(eller bestämda formen kontra punkt punkt punkt…)
lilla bäcken
porlar friskt…
ljusgröna björkarna
musöronen…
fyrverkerierna mot
mörkgröna granskogen…
ljumluften
smeker kinden…
vitsippedoften
baddar själen…
ögonskimrande motljusknopparna
öronjublande fågelsången…
våren i norden…
Var ute och fotostrosade i skogen häromdan och fick syn på den här:
Då greps jag av en obetvinglig lust att ta mig igenom den där öppningen. Kände på mig, att lyckades jag bara med det, så skulle en ny värld möta mig på andra sidan.
Tän(k)t var det här! Jag kastade mig ner på marken i akt och mening att ålifiera mig genom hålet. Men, jävla helvetes förbannade skit, det gick inte. Jag kom inte igenom, utan fastnade snarare lite mitt i. Erinrade mig härvid osökt den gamla goda Bibelns ord i Markus-evangeliet: Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.
Kan det vara det att jag är för rik, som gör att jag inte kommer igenom? funderade jag. Nej, knappast. Visst, några bananrepubliksinflationerade kronor har jag väl sparat på mig, men det är ju ingenting jämfört med t.ex. Bill Gates! Han tjänar ju flera miljarder i sekunden. Där kan man snacka om å va rik! Jag ska ju bara inte komma å snacka om att va rik, inte!
Ok, men det skulle ju vara lättare för en kamel… Och tänker man efter kunde jag väl, med lite ond vilja, sägas vara något kamelliknande. Jo jag vet, puckeln sitter där fram och inte på ryggen, men ändå…
Fan också, det är säkert rena landet Narnia där på andra sidan… Hade Harry Potter varit här hade han bergis slunkit igenom och hittat plattform 9 o 3/4 på andra sidan. Och sen hade han hoppat på tåget till Hogwarts. Kanske står där en diligens och väntar på att ta mig med till balen på slottet, där det blir till att stuffa hela kvällen med Askungen. Och sen vet man ju, att när man minst anar det så går det som det går…
Men jag satt där jag satt, likt en Nalle Puh i kaninhålet:
(Kom att tänka på ett av mina favoritcitat från Milnes bok: ”Vilken dag är det idag? frågade Puh.”Idag är idag”, sa Nasse. ”Vad bra, det är min favoritdag”, sa Puh. Ett av de mest missanpassade citat man kan tänka sig, med tanke på den förfärliga situation jag befann mig i.)
Efter sju magra år i stubben hade jag magrat på ett betänkligt men lovande sätt. I samma veva råkade min gamle lumparkompis Einarsson från Söderhamn passera förbi. Han är något av en lumparromantiker, och bär alltid – av nostalgiska skäl – en burk av försvarets konsistensfett med sig i fickan vart han än går. Så även den här gången. Han smorde in min nuviddags magra lekamen med denna illaluktande, men synnerligen glidvänliga substans, varpå han med lätthet kunde dra ut mig ur stubbgreppet.
Vad kan vi då lära av denna historia?
(Erinrade mig sensmoralen i den där Ove Törnqvist-låten ni vet, Albin och Pia menar jag. (Som jag uppträdde med i tioårsåldern på kafferep i Broaryd.) ”Låt aldrig flickors väntan bli lång. Och strunta i om svärfarsan är vrång!” hette det där. Men den passar ju inte alls in här förstås.)
Nä, lärdomen att dra får bli nåt i stil med: Lägg en smula band på dina romantologiska fantasier. Och iaktta måttlighet vad gäller födointaget; håll puckelutvecklandet i schack.