Water på svenska

Roade mig med att försöka översätta texten till min egen låt: Water. Så här blev det (jämför gärna med låttexten på engelska):

inget vatten
inget liv
– stryptorr
– grymdöd
utan vatten
inget liv

ta mig till floden
flytande uppströms
själsskälvande
drömmande
floddrömmar
i för evigt fred
i sakta drivande
ultrarapid
i ljus korallvåg
sjunkande

o drunkna mig
i oceanen…

tappar vi greppet?
livet på jorden
på spel
önskar
drömmer
dyker
– SOS –
darrar på kajen
återvänder
till slut och till sist
till vårt ursprung
i havet

kom!
låt oss gå ner
till porlande
bäckens
silvriga vatten
döpande i den
våra fötter
fuktande
läpparna
svala regnet
stillande törsten

smärtförlösta…

Höjdarkväll!

Jomenvisst, som norrlänningarna säger, det blev en höjdarkväll. Började lugnt och slutade lugnt, dessemellan mycket rock’n roll. (Ja, jag snackar om Sunkbinas spelning på Blue Velvet ikväll, alltså.)

Låtlistan:

Minnenrik
Cry Once More
Fearless
Tidigt om morgonen
Water
Fire
Earth
Air
Mirage
En gång skall stenen

Vilken/a var bäst? Mindre bra? Sämst?

Ja, inte vet jag. Jag var mitt upp i’et…

Men bautaroligt var det!

Soggy Bees på Blue Velvet igen!

Laddar för fullt för giget på Blue Velvet i morgon (Utbult & Borneby; utväxtrestaurangen på Kulturhuset). Generalrepet idag gick så bra att man kan bli orolig… Men ändå: Hjärtligt välkomna om ni har tid och lust. Alla bord är bokade, men det går alltid att slinka in för en öl och en häftig musikupplevelse! Här lite mer information:

J.T. & The Soggy Bees

Vilken sorts musik spelar J.T. & The Soggy Bees? Svårt att svara på, variationen är stor. Det finns inslag av blues och bluesrock, reggae, folkrock, ballader, m.m. Texterna kan handla om kärlek likaväl som miljöförstöring, de kan vara mörka och dystra eller extatiskt glada. J.T. skriver låtarna, tar dem till bandet, som bearbetar och stundtals gör om dem till något helt annat. Låtarna är känslobärare, vi vill göra intryck på publiken med vårt uttryck. Med spelglädje och engagemang kan även de bluesigaste låtar bli till lyckliga musikupplevelser.

Bandmedlemmar: Jörgen Larsson (J.T.), sång, gitarr
Hanna Maurin Söderholm, bas
Tobias Ruhtenberg, gitarr
Christer Theandersson, trummor

Nedan fyra länkar, som ni kan använda om ni vill (om man vill googla eller söka på Spotify är det enklast att göra det med “Soggy Bees”):

1) Till våra låtar på Spotify:


2) J.T. & The Soggy Bees hemsida på facebook:

3) Till livekonsert på Hemgården, The Hemgården Sessions.

4) Till bandets sida på min blogg/hemsida.

Ett par av våra trogna fans:

BORRRRRR!!!!!

Jag anser att det är en mänsklig rättighet av få ta sig en middagslur varje dag.

Detta förvägras mig av det JÄVLA HELVETES BETONGBORRHELVETESOVÄSEN som pågår i lägenheten under! Det ingår i en totalt onödig s.k. “renovering” som pågår där. Renovering är helt fel ord. Det är frågan om slit och släng på mycket hög nivå. En superfin nyrenoverad lägenhet slaktas fullständigt, slängs bort, allt görs om till något helt nytt, inte ett jävla piss bättre än vad det var förut.

Och det ska pågå i TVÅ TILL TRE MÅNADER!!!! Påbörjades för två veckor sen, inte färdigt förrän i slutet av januari.

Fy helvete!!! säger jag. Det är sånt som förstör vår värld. De pengarna kunde lagts på böcker, skivor, instrument, filmer, kameror, naturen, teatern, tavlor, skulpturer, resor – va fan som helst i stället för denna fullständigt onödiga terrorverksamhet!

SPELAS PÅ HÖGSTA VOLYM!!!

Cyniskt tillstånd

Frågan kvarstår: Vad är cynism? Vi känner alla igen den ifrån massmedierna: nyhetsuppläsarens obehindrade övergång från bombningarna av Aleppo [alt Ukraina] till det senaste idrottsresultatet. Morgon-tv:s mysinslag mellan nyhetssändningarnas larmrapporter. Ingenting är så förfärligt att det inte kan följas av en reklampaus. Detta är formeln för vår tids kombination av optimism och oro. Världen är full av katastrofer och lidande, men alltid medierat, aldrig bestående, alltid följt av något lättsammare. Lättsamheten innebär följaktligen aldrig någon verklig lättnad, den leder bara vidare till nästa katastrof enligt en förutbestämd rutin – i detta ligger optimismens falskhet. Det är en optimism som inte bär på något hopp om förändring, bara på ett löfte om evig förströelse. Och lidandet har alltid formen av katastrofer och ondska – sådant som inte har några uppenbara politiska eller ekonomiska orsaker, sådant som vi bara kan böja oss för, inte förebygga, inte undvika.

Ur Det cyniska tillståndet, av Sven Anders Johansson

Mycket tänkvärt citat, enligt min ringa mening. Någonstans härutur har koncipierats och framfötts mitt (aningen självironiska) själsliga credo:

Alldeles för svart svårt
Alldeles för tokhårt
Alldeles för jävla trevligt
jippokul idag
För en känslig liten rosarund
och gosig själ som jag

Dvs. lika med refrängen i den rysarriviga, kongolesiskt (?) svängiga låten Tidigt på morgonen. Kommer med största säkerhet att framföras live av Sunkbina (J.T. & The Soggy Bees) på Blue Velvet på lördag! SES DÄR!

Rosen Lotta aldrig fick

När jag skulle framkalla den här bilden:

…kom jag osökt att tänka på första avsnittet av Bröderna Cartwright i svensk teve, som hade titeln En ros till Lotta. Det sändes 26 december 1959, fick jag se på nätet. Blev smått förvånad, trodde ändå det var några år in på 60-talet. Var alltså blott 9 år ung när jag smög in till våra grannar i Broaryd för att beglo denna Vilda Västern.

Grannarna hade nämligen teve. Det hade inte vi. Deras teve stod alltid på, oberoende vad det var för program (ibland var det bara testbilden, med Stockholms stadshus). Inte sällan sällan satt herr och fru Hurtig, som grannarna hette, och sov framför teven. Så var fallet när En ros till Lotta sändes, minns jag. Så jag slank in, såg Pappa Ben med sönerna Adam, Hoss och Little Joe, och slank hem igen, utan att grannarna märkte nåt.

Minns att jag tyckte första avsnittet var så där. Inte så mycket pangpang, nämligen (det blev bättre i andra avsnittet: Pennfäktaren). Men visst, spännande ändå, absolut sevärt. Min favorit var Adam, han var tuffast och drog snabbast. Annars var ju Little Joe omåttligt populär, inte minst i Sverige. Han åkte runt i folkparkerna här senare och charmade alla flickorna.

Minns ni? Här en liten påminnare (reminder), signaturmelodin till Bonanza, som serien hette på amerikanska.

P.S. Har inget minne av “Special Guest Star: Everett Sloane”, som syns i videon. Men det var säkert boven; han ser väldigt bovaktig ut. D.S.

Undran

Tja, inte är det så vackert precis… kanske rentav lite misogynt…? Men dom måste ju inte ha slöja i varje fall. Vad jag undrar är om jag hade blivit arresterad om jag hade publicerat den här bilden i Iran?

Om Widding, Åkesson, Karlsson och klimatet

Jag gick och hetsade upp mig när jag gick min vanliga runda igår. Det är ovanligt. Eftersom jag är så urgammal har jag blivit luttrad och något uppgiven. Den stora världens 20 ödesfrågor har jag berört i ett tidigare inlägg.

Men nu kände jag mig plötsligt skitförbannad när jag tänkte på dessa helvetes klimatförnekande SD:are. Det är inte bara det cerebrala missfostret Elsa Widding, nädå, inte alls. Åkesson själv har beskrivit åsikten att vi skulle befinna oss i en klimatkris som en religion. Och nu, senast, ploppar SD:s landbygdspolitiske talesperson Mattias Karlsson upp som en jävla trädgårdstomte och beskriver FN:s kraftfulla klimatvarning som ”överdriven”. Denna varning ska vi ta med en nypa salt, säger han. Och det finns politiska intressen i frågan (och då menar han inte SD:s egna sådana med målet att vinna så många röster som möjligt på klimatförnekeriet), varnar han. Och det finns ekonomiska skäl att tvivla… (och han tänker inte då på de miljarder oljebolagen har satsat och satsar på att utså tvivel och tvekan i frågan; exakt samma taktik som tobaksbolagen använde under många år för övrigt, för att få fortsätta att tjäna pengar på att rökarna fortsatte att röka ihjäl sig utan att bry sig om cancerrisken).

Ja, och EU använder bara klimatfrågan för att skaffa sig mer makt och inflytande ”på bekostnad av nationalstaterna”, hävdar Karlsson. Varje land måste ju få bestämma över sitt eget klimat… Ack ja…

Någon har sagt att endast när man anar vidden av den mänskliga dumheten kan man få ett begrepp om universums oändlighet…

Finns den nån som helst jävla anledning att tro mer på vad trädgårdstomten Mattias Karlsson säger om klimatfrågan än på exempelvis professor Johan Rockström, som jobbat i åratal tillsammans med all tillgänglig klimatforskningsexpertis för att ta fram obestridliga fakta i målet?

För det är det det gäller: fakta. Inte åsikter. Det finns alltså ingen anledning för SVT eller SR att anordna några debatter om olika åsikter i klimatfrågan. Att vi befinner oss mitt i en klimatkris orsakad främst av koldioxid- och metanutsläpp från mänskliga aktiviteter är ingen åsikt, det är fakta. 99,99 procent av de naturvetenskapliga forskare som ägnar sig åt klimatforskning är överens om detta. De bygger det på siffror, mätningar med instrument, vetenskapligt grundade klimatmodeller. Det är komplicerat, javisst, men om själva grundfrågan finns ingen oenighet alls.

Vi kan möjligen ha olika åsikter om vad vi ska göra åt saken.

Om man är SD:are tycker man kanske att andra kan få betala för detta. Det finns en liten chans att Sverige blir något mindre drabbat än, säg ett torkhungerdrabbat Somalia. Och så kan vi kanske vinna röster om vi säger det en del gärna vill höra…

Att inse att vi befinner oss i en klimatkris är ingen religion, Jimmy Åkesson. Kan du hosta upp en religion som har stöd av tretusenniohundranittiosex naturvetenskapliga vetenskapsmän som alla har forskat fram att gud finns?

Och till Elsa Widding: Att påstå att det inte finns några vetenskapliga bevis för klimatkrisen det är likvärdigt med att påstå att det inte finns några vetenskapliga bevis för att jorden är rund. Det finns några pappskallar som lider av åsikten att jorden är platt. Men det finns för den skull ingen anledning för SVT att anordna några debatter i frågan, eller att ge lika stort utrymme för olika åsikter om jordens rundhet. (Jag vet inte vad Elsa anser om rundheten, men hon kan fråga mig om hon vill. Jag har nämligen färdats jorden runt, utan att flyga till och med. Jag stack iväg åt ett håll, och fortsatte sen envist åt samma håll i 177 dagar. Och vad hände? Jo, jag kom tillbaka hem, fast från andra hållet. Alltså Elsa, om du greppar…)

Missförstå mig nu för all del inte. Jag hyser ringa eller inget hopp alls om att mänskligheten skall lyckas vända detta och klara 1,5-gradersmålet. Så gott som ingenting tyder på det; utsläppen ökar ju fortfarande.

Det spelar därvid väldigt liten roll vad såna som Åkesson, Karlsson och Widding säger om saken. Men tillsammans med andra klimatförnekaridioter, som av politiska och/eller ekonomiska skäl utsår tvivel i frågan och förhalar vettiga motåtgärder, kan de säkerligen i någon mån påverka hastigheten med vilken det går åt helvete för vår art. (Inte fullständigt åt helvete om ni frågar mig, nota bene; några av oss kommer förmodligen att lyckas anpassa sig till de nya förhållandena. Några av oss, ja. Men att 8-10 miljarder människor skulle kunna leva ett drägligt, hållbart liv i livsviktigt ekologiskt samspel med andra arter i biosfären det ser jag som en ren utopi.)

Så jag borde väl inte ha hetsat upp mig så där… Jo, men varför inte ändå! Det retar mig att höra slika dumheter. Och det gläder mig att jag faktiskt fortfarande kan tända till, trots allt. Visst, gubben är gammal, men det finns ju barn och barnbarn att tänka på:

När man ser på hur barn´a växer upp och står i
Kan man undra om barn´a nånsin får det som vi?
Om det finns jobb, om det finns mat
Om det är drägligt där dom bor
Finns det får och kor och vatten och luft?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl

ur Öl av H. Alfredson

Soggy-gig!

Lördag 3 december står vi på scen igen! På Blue Velvet (Utbult & Borneby) närmare bestämt, den lilla restaurangutväxten på Kulturhuset. Fritt inträde, boka bord i god tid om ni vill äta, annars slink bara in och ta en öl. Och lyssna! För första gången kommer alla fyra delarna i mitt Elementverk att framföras: Air, Water, Earth och Fire. Ni hittar dem allihop under Låtar från hemmastudion, om än bara som provisoriska solo-demo-versioner. De låter självklart mycket häftigare med hela bandet! Texterna finns på Låttexter. Om ni lyssnar och kollar lite på texterna i förväg så får ni ut mer när ni hör dem live.

De fyra låtarna är väldigt olika sinsemellan. Fire är ett svängigt, inträngande autopsykologiskt porträtt. Water är dels ett rockigt inlägg i den globala miljödebatten, dels en lyrisk betraktelse över samspelet människa och vatten i hav, sjöar och floder. Textjaget i Air loopar omkring utan mål, tills det finner ett slags Nirvana tillsammans med vännerna högt i himlen. Earth slutligen är mörk, berättar en historia om en man och en kvinna på jägar- och samlartiden. Efter att kvinnan blivit dödad av en mammut (!) finner mannen inga skäl att leva längre: Bury me down, deep down in the ground! Where no one will ever find me.

Tips: På Soggy’s facebook-sida finns mer info. Sök på Soggy Bees på Spotify eller Youtube så kan ni digga de åtta låtar vi hittills (kommer mer!) spelat in och publicerat.