Två av tre drömmar jag hade för länge länge sen har redan förverkligats: Jag har doktorerat (1999) och jag har tagit mig jorden runt utan att flyga (2016-17). Men den tredje är kvar: att publicera en bok, helst en skönlitterär (doktorsavhandlingen gills inte; min svåger sa att det bara var förordet som gick att läsa och begripa).
Har nog tänkt att den där boken den blir nog aldrig av… Emellertid, en av idéerna om hur en dylik publikation skulle kunna se ut har varit att skriva dikter till några egna bilder, alternativt göra bilder till några egna dikter.
Och så fick jag syn på mitt inlägg från 3 juli i år, och tänkte: Nä men fy fan vad bra! Faktiskt. Egentligen. Så kanske min bok ska se ut trots allt, om den nu blir av. Repriserar Horisonten från 3 juli, 2024:
Horisonten. Där smält tenn möter svart som beck.
Horisonten. Där grå vardag möter dröm om brandgula känslosamheter.
När jag på min vanliga runda idag passerade Kransåns bäckravin upplyftes mitt sinne vid ljudet av en rejäl lövblås. Åh, tänkte jag, äntligen nån som gör nåt åt dessa onödiga, irriterande, kringblåsande tingestar…! Röda, gula o gröna, ligger och skräpar överallt! Ok, visst, lövblåsen bullrar lite grand, det blir lite avgaser och utsläpp, men det måste ju ändå vägas mot de synnerliga olägenheter som dessa oredigt skräpiga löv orsakar!
Visserligen hade de inte fått bort precis alla löv medan jag passerade, och en del nya tycktes olyckligtvis tillkomma. Men TACK ändå kommunen, som lägger våra skattepengar på så nyttiga ting!
7:an heter Åke, och var bara dryga halvåret när de här bilderna togs. En gullegris utan dess like. Nu har han passerat sin första födelsedag med råge, och ska komma hem till sitt rätta moders- och fadersland i slutet av oktober, om allt går som det ska. Det ser jag verkligen fram emot. För tillfället framlever han sina dagar i Junaited Steits of Amörrrka. Bra att han tar familjen med sig och lämnar det stora landet i väster före det famösa presidentvalet 4:e november, tycker jag.
I mars 2018 besökte min goda vän Hilde och jag Prins Eugens Waldemarsudde. Vi såg bl.a. utställningen Resenären, med verk av Alexander Klingspor. Vi blev båda fascinerade. Ibland kunde jag ändå inte låta bli att tänka, att det här det är väl ändå lite lättköpt, spekulativt, populistiskt eller… Jag menar, vem blir inte fascinerad av sådana här starka bilder. Och rik har han blivit också på kuppen, Alexander K… Bor i New York i perioder… Jaa, jag vet inte…
Men det hjälps inte. Jag gillar de här bilderna, väldigt mycket. Hittade just ett litet tv-samtal samtal mellan Malou och Klingspor om utställningen Resenären för sex år sen. Klingspor gör ett ganska sympatiskt intryck, faktiskt. Finns att se här. Ytterligare lite fakta om utställningen hittar ni här.
Några bildexempel (glöm inte att högerklicka och välja “Öppna bild i ny flik” för att förstora). Mycket var extremt orgiastiskt:
Ett hopp från Ystadståget gjorde härom dagen en ko, då tåget befann sig i stark fart nära Örups gård. Vårdaren hoppade efter. Båda gjorde kullerbyttor, men reste sig ånyo och tågade i sällskap till närmaste station.
Ljusdals Tidning, torsdagen den 27 oktober 1896
ur Flygbyken och 83 andra lämningar (2019), av Peter Törnqvist
När jag var liten (mindre än nu iaf) gladde jag mig åt att svenskarna var väldigt lite nationalister. Nationalism tyckte jag väldigt illa om. Att tycka att det egna landet och kulturen var bättre än andra kunde leda till krig, hade jag insett. Dessutom passade min antiflaggviftarattityd väl in i 70-talets antiauktoritära vänstra inställning.
Med tiden insåg jag emellertid, att många svenskar (inklusive mig själv, tror jag faktiskt…) ändå, paradoxalt nog, tyckte Sverige var jäkligt bra, kanske rentav bäst i världen. Men denna nationalism var lite annorlunda vinklad än t.ex. Norges syttende mai-excesser.
I samband med läsningen av Den mjuka staten (se förra inlägget) fick jag lite förtydliganden av vad det här handlade om. Här citeras statsvetarna Barrling & Garmes bok Saknad: På spaning efter landet inom oss (2023). De skriver om den svenska kallelsenationalismen:
Denna form av nationalism utgår från att det egna folket har en ”mission” gentemot hela mänskligheten. Den egna nationen är en förmedlare av vissa universella värden och ska sträva efter att få andra länder att följa i spåren. […] Just den här idén om att ha en mission gentemot hela mänskligheten har präglat Sverige fram till i dag. Och den omfattar […] fred och demokrati, och i dag också mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö och klimat.
Enligt Barrling och Garme är det en del av den svenska självbilden att Sverige utgör ett föredöme på dessa områden, detta samtidigt som svensken, paradoxalt nog, normalt tar avstånd från nationalism:
Samtidigt som nationalismen fördöms, finns det en nationell självgodhet. Den berömda jantelagen gäller enbart på individnivå – på kollektiv nivå är det fritt fram att framhålla den egna föredömligheten i förhållande till andra länder. Det avspeglas i uttrycket att Sverige bör ta ”ledartröjan” på olika politikområden. […] Under senare år har kallelsenationalismen fått sitt kanske tydligaste uttryck genom Sveriges ambitioner som ”humanitär stormakt”, ett uttryck som både Fredrik Reinfeldt som statsminister och Margot Wallström som utrikesminister använt för att beskriva Sverige.
Det här går väl ihop med den moraliska kompasshypotesen (se förra inlägget). Samtidigt som det kastar lite ljus över vissa av min gröna ungdoms grubblerier. (Visst, jag fattar. Det här visste ni ju allihop sen länge. Det är bara jag som tagit några decennier på mig för att inse ett och annat.)
Vi är bäst, helt enkelt. Inte på det där ytliga, löjliga viset som norskarna, nej, vi är moraliskt överlägsna. Vi har skådat sanningen och ljuset. Vi har låtit vårt land präglas av de objektivt sett bästa värderingarna. Det är bara för alla de andra länderna att följa efter…
För oss svenskar ligger det nära till hands att tro att det faktum att vi blivit mjukare och snällare på en rad områden är ett tecken på att vi helt enkelt blivit bättre människor Tidigare tog polisen i med fasthet mot våldsverkare som vandaliserade bilar, tände eld på soptunnor och krossade glas. Numera inser vi att dessa individer är människor precis som vi och ofta kommer från mindre privilegierade miljöer, vilket gör att bör behandlas med vänlighet och god vilja. Vi förstår också, bättre än tidigare generationers svenskar, att tjänstemän ofta arbetar under pressade förhållande, vilket kan leda till felaktiga rättsliga bedömningar. Att ställa dem till svars för detta vore att lägga sten på börda eller till och med att, som en facklig ordförande uttryckte det, ”misstänkliggöra” dem. Och vi är numera medvetna om att en elev kan bli ledsen av att inte klara sig bra i skolan eller bli utpekad som orosstiftare. Denna medvetenhet gör att vi ställer lägre prestationskrav så att alla ska ha en chans att klara grundskolan och komma in på gymnasiet. Det har också lett till att vi fått en mer tolerant och välvillig syn på elever som stör ordningen. Det har i så fall skett en moralisk och etisk utveckling i det svenska samhället. Vi har blivit bättre på att ställa in vår moraliska kompass mot de objektivt rätta värderingarna. Andra länder, som i många fall bekämpar brott med kraft och ställer höga prestationskrav på tjänstemän och elever, har inte lyckats med detta och har därför inte hunnit lika långt som Sverige i sin moraliska progression. Låt oss kalla denna förklaringsmodell den moraliska kompasshypotesen.
ur Den mjuka staten (2024), av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson
Det här är barnbarnet Bertil Gunnar. Hans farfars far hette Gunnar Bertil. Det är nog ingen slump. Fast barnbarn Bertil kallas för Bertil, medan farfars far kallades för Gunnar. Man måste ju kunna skilja dem åt.
Bertil var ungefär tre när bilden togs. Nu närmar han sig fulla fem (år).
Jag strävar efter att vara hygglig. Inte vara elak i onödan.
Däremot blir jag snarast skeptisk, om jag märker att någon person jag möter anstränger sig för att vara trevlig. Trevlig är inget plusord i mina ögon. Det är så utslätat och allmänt, kan betyda nästan vad som helst. Det signalerar yta, inte djup. Påklistrat snarare än äkta.
Idag hjälpte jag ett bi (eller eventuellt en blomfluga; håller på att lära mig skillnaden) ut i friska luften. Jag fångade den i en burk vid takfönstret på toa, gick ut på balkongen och släppte ut den. Det kändes bra. Det var hyggligt gjort. (Inte fan var det speciellt trevligt gjort, eller hur?)
Denna min medresenär på rymdklotet Jorden surrade genast iväg till närmaste snöbollsbuske för en välförtjänt matrast (efter skräckupplevelsen på min toa och i den där fångstburken).
