Författare: Jorge50

Och vi ler och gråter

Ögonblick som
flisor i tiden
när lämna hemmet
är seger i striden

Ögon förblindas
av tårar snart
men hjärtat
ser klart:

Det är dags,
nu är dags
ett annat liv,
en annan galax

Ei-ya!
Solen vänder om
Ljuset kommer åter
Och vi ler och gråter
Och vi ler och gråter

Lån och översättningar… Men att dagen är 43 sekunder längre idag måste firas. Kanske kan det bli en låt så småningom. Älskar den där raden: Och vi ler och gråter… Det är Sanna Källman som hittat på den, i en svensk text till haitiska låten Feuilles oh…

Liten tidsvisa

Återigen en sån där dag då jag inte har en aning om vad jag skulle kunna lägga ut på bloggen. Nå, men skit i’t då, säger ni kanske. Lägg inte ut nånting! Jo, jag förstår vad ni menar, det är ett gott råd, visst är det…

Men samtidigt tycker jag det är lite synd att inte ändå… På sista tiden har det tillkommit många fler läsare av bloggen av någon anledning, enligt mitt statistikverktyg: 97 besökare och 221 besök hittills bara idag! Jag verkar vara på väg att svinga mig upp på ren influencernivå…! Ha ha, det där influenceriet tycker jag är bland det fjantigaste som finns (utan att veta ett dugg om saken egentligen).

Och det är ju definitivt inte heller så att tid saknas för min del att hitta på nåt. Efter det stora kalkon-tabberaset igår på Juldagen, med tio smaskande och stojande barn och barnbarn uppfyllande varenda en av alla mina 58,5 kvadratmeter lägenhetsyta med ett liv och ett kiv (var görskôj, bara så ni vet), så har det stora Annandagslugnet brett ut sig härstädes. Gott om tid till vad jag vill.

Okay, jag drar till med min lilla tidsvisa. Den sjungs till samma melodi som Nu är det jul igen, så det passar ju bra. Och den är genial, det tycker jag verkligen; har nåt slags djup i all sin enkelhet. Den handlar om att vi alla alltid lever i ett psykologiskt nu. Vi kan tänka på dået och senet i vårt nu, men kan egentligen inte lämna nuet. Och vi har svårt att hantera det pågående flödet av händelser och rörelser och därmed tid – jfr visans medan nedan! Vi vill väldigt gärna frysa ögonblicken för att få dem tydligare.

Nu är det nu igen
o nu är det nu igen
o nuet varar än till sedan ://:
Men det var inte sant
men det var inte sant
för däremellan kommer medan ://:

From All of Me to All of You!

Först ytterligare ett belägg (se föregående inlägg):

Min dotter hade teorin att den här trenden kunde bero på att det är så svårt att avbilda ögon på ett fint sätt. Någon tyckte kanske att det var praktiskt att slippa detta, genom att helt enkelt dra ner luvan framför ögonen. Inte otroligt…

Men först som sist, och allt däremellan:

En God Jul önskar jag Eder!

Gäller alla trogna (och otrogna) bloggläsare, och många därtill – men inte Puuutin och hans anhang…

Voffor gör di på detta viset?

Varför ser man så många tomtar nuförtiden som har dragit ner luvan så långt så dom rimligen inte ser ett dugg?

Kan det vara för att dom inte vill se allt elände i världen? Högst begripligt i så fall.

Men, säger ni, det där är inga riktiga tomtar, utan bara människotillverkade tomtar. Må så vara, men då undrar jag igen: Varför tillverkar människorna så många såna där tomtar? Kan det vara för att människorna vill bespara tomtarna allt elände i världen? Som människorna ställer till med, märk väl. Undanhålla den hemska sanningen, typ? Tja, där är jag överfrågad (jfr ty: Da bin ich überfragt).

Eller är det bara för att människorna tycker det är gulligt med såna där tomtar med luvan nerdragen framför ögona? Inte omöjligt det heller. Jag tycker själv att det är väldigt gulligt med såna där tomtar. Men banne mig om jag kan förklara varför! Högst konstigt, faktiskt.

Fast när man tänker efter är det nog inte bara tomtarna. Undras om inte många av oss också finner det utomordentligt gulligt med hundar med pälsen hängande ner i ansiktet… Jo, jag tror det.

Kanske gäller samma för människor med lång lugg?

Är det förresten nån som har sett en riktigt tomte med luvan i den här sjangdobla modesjangen? Hör av er i så fall.

Lionel Andrés Messi Cuccitini

Han har fyllt mig med varma lyckokänslor, insikten att magisk färdighetskonst faktiskt existerar. En den reptilkvicka rörelsens med boll estetik; blixtsnabba, intuitiva beslut, skruvade, curlade vänsterskott, exakt placerade, frisparkar med osviklig precision i högra krysset.

Han har givit mig extatiska ögonblick för att han avgjort matcher på egen hand. Otaliga gånger var det han som gjorde skillnaden mellan tråkiga 0-0 och seger för Barca.

Jag har retat mig på honom ibland för att han varit loj och ointresserad, lättjefullt passiv när det gällde presspelet på motståndarnas planhalva.

För tio år sen: ostoppbara dribblingsräder; antingen sparkade de ner honom, eller så blev det mål. Idag: spelsinne, magiskt genomskärande målgivande passningar med osviklig precision, otagbara frisparkar.

Vem jag talar om? 169 cm fotbollsmagiker Lionel ”Leo” Messi så klart, vem annars?

Att påstå att Cristiano Ronaldo kan konkurrera som världens bäste genom tiderna är smått löjligt. Ronaldo har en dimension: han gör mål. Messi är multidimensionell; gör allt det jag beskrivit ovan och mer därtill.

Då är Maradona en mer relevant jämförelse, särskilt när det gäller spelförståelse, passningsskicklighet och dribblingskonst. Men Maradona var en långt mindre produktiv målskytt än Messi; han gjorde cirka 250 mål i tre olika klubbar, Messi har gjort 634 mål för enbart Barcelona; Maradona 34 landslagsmål, La Pulga 55, osv. Fantastiska dribblingsrazzior följda av mål, som Maradonas mot England i VM 1986, har Messi gjort otaliga gånger, inte minst i El Clásico-matcher genom åren.

Och sen kommer ju sådant som ”Guds hand” in i bilden… Har svårt att bortse från dylikt. Messi har alltid varit en extremt reko lirare; filmar aldrig t.ex.

Leo Messi har i skrivande stund, december 2022, vunnit allt en fotbollsspelare kan vinna: Ballon d’Or 7 gånger, VM, Copa America, Champions League, La liga, Copa del Rey (spanska cupen), Spanska supercupen, VM för klubblag.

Han ledde sitt lag till VM-vinsten i Quatar. Han gjorde avgörande insatser där, som t.ex. första målet mot Mexiko och Australien, ett antal straffmål, när han gjorde bort den 15 år yngre Josko Gvardiol, vilket bäddade för 2-0 mot Kroatien, yttersidan som möjliggjorde kontringen inför 2-0 i finalen, osv. Han var verkligen pånyttfödd, som Nannskog uttryckte det i teve.

Men den viktigaste faktorn när det gäller hans roll i VM 2022, menar jag, var att han ingick i laget. Hans medspelare passade inte Messi i alla möjliga och omöjliga lägen (vanligt syndrom i landslaget tidigare, liksom i Barcas sämre stunder), utan de passade honom bara när det passade, så att säga. De väntade sig med andra ord inte att han skulle lösa alla problem och på egen hand vinna matchen åt dem. Nej, Argentina spelade verkligen som ett lag den här gången. Mentaliteten sviktade inte ens efter tre chockartade kvitteringar i sista minuten: en mot Nederländerna, två mot Frankrike i finalen. Ja, ok, de sista tio minuterna under ordinarie matchtid mot Frankrike var Los Albicelestes hårt pressade. Men de kämpade, Messi också. Inte bara Messi var obeveklig under straffläggningarna, hans lagkamrater också.

Och, viktigt att tillägga, även Messi spelade verkligen som en del av laget. Han tog inte på sig att göra omöjliga saker hela tiden, med påföljande oundvikliga bolltapp (vanligt i Barcelona i vissa matcher). Nej, han valde sina lägen rätt; gjorde enkla saker när så krävdes, svåra, ibland magiska aktioner, när möjligheter fanns. I finalen slog han knappast bort en enda passning, tappade bara bollen två gånger (även om ena gången tyvärr så småningom ledde till Frankrikes kvitteringsmål).

I sin förmodligen bästa match under VM, den mot Kroatien, gjorde han i princip allt rätt varenda gång han hade bollen; slog inte bort en enda passning, tappade inte boll. Presspelet på motståndarnas planhalva är inte hans starka sida; ändå var han betydligt aktivare även i denna del av spelet än man är van att se honom; lyste av vilja och energi, gav aldrig upp – liksom resten av laget.

Att hans medspelare lät Messi ingå i laget – som kapten och den stora stjärnan, visst, men ändå som en av dem – och att han själv verkligen på allvar intog denna roll… Just detta tror jag var den allra viktigaste faktorn bakom Argentinas VM-seger den här gången.

Tomas tvivlaren?

I morgon, 21 december, är det Tomas dag. Min namnsdag med andra ord; J.T. ni vet, Jörgen Tomas and all that. Nu finns en Jörgen-dag också i almanackan (9 juli), men så var det inte förr i tiden. Då var det Tomas-dagen som var min dag – om man nu bryr sig om sånt, vilket jag knappast gör, normalt sett. Men idag fick jag, om än långt ifrån någon lidnersk knäpp, så dock en liten ryckning i de små grå cellerna. Därav följande:

Tomas får ibland det från Bibeln härrörande epitetet tvivlaren. Är jag en sån Tomas tvivlare? Nja, aposteln Tomas var inte vilken tvivlare som helst, google-lärde jag mig just. Jag citerar ur Wikipedia: Tomas […] var en reflekterande och prövande ande som i sitt inre måste kämpa sig till visshet, men sedan också var orubblig i sin tro och beredd att dö för den. En sådan Tomas tvivlare vill jag gärna vara!

Nu har jag kämpat mig till visshet om att från och med i morgon, Tomas-dagen, vänder mörkerljuset-året mot mer och mer dag, mindre och mindre natt. Inte för att jag har något emot mörkret i och för sig; det finns en vila i mörkret, en möjlighet till kravlöst, mysigt kurande. Men förändringen, växlingen är härlig, inte sant? Tänk om det vore mörkt hela året – eller ljust! Trist. Årstidernas spel ger energi.

Idag gick solen ner 15.21 vid Borås horisont, i morgon 15.22. Soluppgången ligger lite efter solnedgången i växlingen, så det är först på fredag, 23 december, som dagen blir längre, närmare bestämt 4 sekunder längre.

Ei-ya!
Solen vänder om
Ljuset kommer åter
Och vi ler och gråter
Och vi ler och gråter

Hur ska det gå med allting?

Hade just sett på skidskytte, damernas masstart, från Annecy i Frankrike igår. Jag hade stängt av ljudet, för ibland blir jag så jäkla trött på dessa upptrissade sportkommentatorer. Ok, tävlingen över, gick så där för svenskorna; Elvira Öberg fyra tror jag.

Så vad gör jag nu? En timme kvar till VM-finalen i fotboll. Har absolut ingen lust att kolla in ”uppsnacket” inför matchen. Det är för viktigt för mig, den här gången. Min vän Leo spelar; jag vill så innerligt gärna att han får vinna matchen. Argentina bryr jag mig inte så mycket om; inte mer än något annat land i alla fall. Men att min vän Leo vinner… Vi har varit ihop sen 2005 ungefär, delat triumfer och nederlag.

Så jag zappar runt lite mellan vad som bjuds på nätet. Hamnar på SVT kortnyheter eller liknande. ”ÖB Micael Bydén delar Jens Stoltenbergs bedömning, att risken för ett storkrig mellan Ryssland och NATO är stor”, får jag plötsligt veta. Föranleds av att ett par explosioner ägt rum på ryska flygbaser, långt från den ukrainska gränsen; eventuellt, troligen kanske, orsakade av ukrainska drönare – såvida inte Putin-regimen hittar på alltihop för att få en anledning till att eskalera kriget!

Det har ju blivit så, att man inte tror på någonting som sägs av Putin och hans anhang. Ok, visst kan vi vara i någon mån förledda av västmedias vinkling av vad som händer i kriget. Men vi kan vara helt säkra på att Putin (och lögnhalsen Lavrov m.fl.) säger precis det som passar dem för tillfället. De blånekar och blåljuger det ryska folket och alla andra rakt upp i ansiktet, det är visat och bevisat många gånger. Bara benämningen på invasionskriget, masscivilamördarkriget: ”en speciell militär operation”. Fy fan, säger jag.

Vladimir Putin och hans mördarband beter sig som grottmänniskor!

De klär sig i kostym och slips ibland, ytligt sett kan de associeras till 2000-talet. Men skenet bedrar. Innanför skalet är de överblivna stenåldersrelikter av homo sapiens, styrda av reptilhjärnor.

Hur lång tid har förflutit sedan homo sapiens levde i grottor? Osäker på detta; några tiotusentals år så där. Och lik förbannat har vi här en nutida stat med 145 miljoner invånare, världens i särklass största land till ytan, som styrs av ett gäng grottmänniskor. Under enväldigt befäl av grottmänniskotyrannen själv, Vladimir Vladimirovitj Putin!

Det är, med förlov sagt, alldeles för jävligt.

Förresten, när jag tänker efter fanns det säkert en hel del grottmänniskor som var helt ok, rena hedersknyfflar kanske. Lite primitiva med våra mått mätt kanske, men ändå sjyssta, typ. Som Karl-Oskar sa i diskussion med sin idealistiske bror Robert, när de närmade sig Amerika på emigrantskeppet: ”Dä finns nog en å annan skitstövel här mä.” Tror han menade, att skitstövelkoefficienten är mer eller mindre konstant, vilken grupp människor vi än studerar. Och hedersknyfflarna bildar motvikt mot skitstövlarna, för balansens skull. Och så kan man bara hoppas, att resten, alltså medelmänniskorna, är kloka nog att utse någon eller några ur hedersknyffelgruppen till sina ledare.

För när skitstövlarna får oinskränkt makt över liv och land – då blir det livsfarligt…

P.S. Egentligen är jag lycklig och glad som en lärka idag. För det gick ju vägen till slut igår, för min polare Leo och hans polare, ni vet. Men texten om detta historiska event (händelse på svenska) är ännu inte färdig. Återkommer, jag lovar. D.S.