Författare: Jorge50

Skulle spela in med stora ljudkortet, men det lax inte, trots att jag gjort det förut. Så det fick bli att jag spelade in som röstmemo på telefonen, som vanligt. Inte bra; kass ljud. Men jag ville utnyttja det faktum att jag nu gett fan i astmamedicinen några dar, för att kunna sjunga någorlunda. (Att inhalera det där cortisonpulvret gör mig nämligen hes som en kråka.)

Valet av låt föll på En gång skall stenen…, som jag upptäckte inte fanns bland Låtar från hemmastudion på Min musik. Går så här:

En gång skall stenen du krälar under
lyftas från dina skuldror
och försvinna

En gång skall molnet som regnar småspik
som spön rakt över ditt huvud
förrinna

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

En gång skall zenitsolens strålar
som sveder axlar och ryggen
i havet förgås

En gång skall ledans bläckfiskarmar
som slingerstryper dig sakta
öppna sitt lås

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

Ja, det enda som hörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de krossas till grus
och förgörs
och förgörs

Den har en lång historia på sätt och vis, den där låten. För ganska exakt tjugo år sen fick jag, på resa i Australien, ett sms från min son Jakob. Han messade:

Once the stone
You’re crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that’s raining
Over your head disappears
The noise that you’ll hear
Is the crashing down of hollow years

Och jag blev orolig som fan, när jag läste den där texten. Nu måste han väl vara deppig och olycklig pojken, tänkte jag, och kände mig tvungen att ringa long distance. Men nädå, det var inget speciellt, sa han. Bara refrängen i en låt han tyckte mycket om: Hollow Years, med gruppen Dream Theater. Jäkligt bra låt, för övrigt:

Många år senare fick jag för mig att översätta den där refrängen, och så småningom också låta den ingå i en egen låt på svenska (som ni troligen nyss lyssnat på). En hel del negativismer i texten förstås, men slutsumman är ju glad och positiv. Så jag antar att ni också blivit uppiggade och glada av detta inlägg, eller?

Inte säker på att jag är helt förtjust i namnet, men det är ett bra ställe: Abecita. Har ni inte varit där förut, så rekommenderar jag definitivt ett besök. Skulle kunna vara det näst mest prestigeladdade fotokonstmuseet i Sverige, näst Fotografiska i Stockholm. Borås kan vara stolt! Men framför allt är det fint ordnat, finns mycket att se; sisådär fem utställningar samtidigt som byts var 3:e månad eller så.

Jag var där idag. Bland det mest framträdande var utställningen “Make Believe”, med bilder av den surrealistiske mästaren Erik Johansson. Se bara:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vad tror ni om AI, artificiell intelligens alltså? Jag har inte trott nånting om detta, fram tills för ett par nätter sen, då jag lyssnade på Max Tegmarks sommarprogram i P1. Nu har jag gått från att inte tro nånting, till att inte veta vad jag ska tro.

Det var ett underligt sommarprogram. Max Tegmark jobbar på MIT, Massachusetts Institute of Technology, forskar om AI bl.a. Han är “en av världens mest citerade kosmologer” (81.000 citeringar), enligt Wikipedia. I sitt Sommar-program berättar Tegmark, att han tror att mänskligheten dör ut ungefär samtidigt som han själv rimligen lär krepera, om sisådär 30-40 år. Och han säger det “med en mild, nästan sagostundsliknande röst som han behåller genom hela programmet” (cit. Jörn Spolander i DN). Det är fråga om en “undergångsorgie i munter berättarton” (Spolander igen).

Tegmark talar i ömsinta ordalag om sin son Leo, sin hustru, och sina nyligen bortgångna föräldrar – följt av den totala dystopin alltså: AI tar kål på oss, det mesta tyder på det, enligt Max T. Och han borde ju veta vad han talar om, eller? Ja, jag vet som sagt inte vad jag ska tro.

Lite kärnpunkter från MT:s Sommar-program: 1) intelligens definierar han som “konsten att effektivt lösa svåra problem” 2) artificiell intelligens är helt enkelt icke-biologisk intelligens 3) vi behöver inte förstå oss på hur den mänskliga hjärnan fungerar (vilket vi inte gör) för att konstruera AI som vida överträffar hjärnan – icke-biologiskt då. 4) vi behöver inte programmera AI att bli smartare än vi, AI lär sig själv. Vi förstår inte hur det går till, men det fungerar bevisligen (och det går blixtsnabbt).

Programmet innehåller förvisso också en del positiviteter om hur vi skulle kunna dra nytta av AI i stället för att låta den krossa oss. Men det mesta tyder på att en realistisk pessimism är befogad. Jag har antecknat en del, men orkar inte redogöra för mer. Ni får lyssna själva, om ni vill veta varför mänskligheten troligen inte har mer än 30-40 år kvar på jorden, eller om vad som eventuellt skulle kunna göras för att förlänga tidsfristen något (länk ovan).

Snubblade över ett upplyftande Samuel Beckett-citat idag:

When you’re in the shit up to your neck, all you can do is sing.

Det fick mig att tänka på historien om den icke-konformistiska sparven som ljöt en tragisk och ögonblicklig död, på grund av att den sjöng i skiten – se tidigare inlägg Schysst sensmoral?

Kan det finnas något samband månntro? Troligen inte, råden om vad man bör företa sig om man befinner sig i en skithög tycks ju motsäga varandra i hög grad. Å andra sidan vet man ju inte om Beckett var en aning suicid. I så fall lär han ha kunnat uppskatta om det hade gått för honom som för sparven, som ett resultat av det myckna sjungandet i skiten. Då är ju parallellen där, menar jag.

På en resa till Afrika 2018 delade jag rum med Gunnar från Stockholm. Gunnar var bra; han snarkade exempelvis inte. Och så gav han mig idén att man borde göra en fotobok varje gång man har gjort en rejäl resa. Dels är det ett skapande nöje att göra en fotobok, dels minns man då resan bättre och kan påminna sig själv (och andra, om de skulle vara intresserade) om den för evärdeliga tider framöver. Jag tyckte det lät som en bra idé, och tänkte att jag minsann skulle göra likadant.

Och så blev det. Jag började med resan till Mexiko 2011. Då hade jag ganska nyss skaffat systemkamera och börjat fotografera på allvar så att säga. Sen dess har det blivit 26 resefotoböcker. De blir s.k. coffee table books; ligger och väntar på att bli tittade i, i vardagsrummet. Det är inte så många som vill titta i dem, inte ens jag själv särskilt ofta. Men när det tittas är det ändå nostalgitrippigt och givande. Och tänk sen när jag är död, så roligt barn och barnbarn och barnbarnsbarn (om det blir några) kommer att tycka det är, att bläddra i dessa minnen av vad gubben hade för sig när det begav sig.

För ett par dar sen fick jag se att Fotoklok i Skene, där jag gjort alla mina fotoböcker, erbjöd 35 procents sommarrabatt fram till 31 juli! Och så visste jag ju samtidigt att jag låg efter med fyra resor som inte fotobokiserats. Nu flög den lede snåljåpen i mig. Jag måste helt enkelt gör klart de där fyra felande böckerna innan rabattiden gick ut! Jag måste!

Att skapa fotoböcker på det sätt jag vill skapa dem på är superroligt. Men det tar tid! Så det blev det att jag var uppe till klockan 02.00 natten till igår, måndag, och jobbade med detta. Och igår, söndag, fortsatte jag bara. Kom in i ett slags flow, glömde tiden fullständigt. Satt framför datorn och funderade och klickade, funderade och klickade tills ögona stirr-rödnade långt bortom all ära och redlighet… Men vid sjutiden igår kväll var det klart, och jag kunde sända in filerna till Fotoklok. Vilken triumf! Och jag sparade nästan åttahundra spänn på rabatten! (Då kan ni ju räkna ut vad det ändå kôstade… Men det är superfina böcker med hårda pärmar, så det så.)

När jag får dessa fyra senaste bokliga, estetiska föreviganden, av resorna till Door County i USA, Zimbabwe i Afrika och tågfototrippen till Tyskland, Tjeckien och Slovakien i höstas, samt odyssén till Ecuador nu i januari-februari, så kommer antalet upp till trettio. Trettio resor och trettio fotoböcker sen 2011 (se förteckning på Mina resor). Nicht so schlecht von einem Holzpferd gepinkelt! (som tysken antagligen inte alls säger).

Som ett litet kuriosum kan nämnas, att jag idag upptäckte att jag glömt att fotoboka en resa; ölstudie-resan till Bamberg i Tyskland i maj förra året nämligen. Jag får vänta tills Fotoklok har rabatt nästa gång, så fixar jag den med…

Ja, ni har sett och läst större delen av texten till min sommarkrönika i ett tidigare inlägg, kära bloggister. Men något har texten förändrats (bl.a. med hjälp av sakkunnig B.T.-redaktör), så ni får den en gång till in extenso här, precis som den publicerades i dagens B.T.:

Vår svenska skog har utsatts för monokulturellt mord

I det skogsskövlande landet Sverige av idag finns riktig skog mest i naturreservat och nationalparker. Skog är nämligen en naturtyp med många träd (löv- och barrträd av olika arter i olika åldrar) eller icke-träd (gläntor). Alla träden i en sådan skog är inte nödvändigtvis bara till för människan, utan också för andra former av liv.

Den svenska skogen har tyvärr i profitens namn utsatts för monokulturellt mord i stor skala, och till största delen förvandlats till granplanteringar, alternativt kalhyggen.

Desto större blev därför min glädje, när jag vid ett besök i min småländska hembygd häromåret återfann min gamla skogsskolväg i nästintill ursprungligt skick, det vill säga den omgavs fortfarande av skog!

I första och andra klass gick jag till fots till skolan (rött hus med vita knutar) på en två kilometer lång skogsväg. Någon biltrafik förekom inte här, bonden som ägde skogen hade häst, inte traktor. Vid min skolväg fanns smörgåsstenen där man kunde äta upp medhavda skolmackor, medan man lyssnade till suset i trädtopparna. På ett speciellt ställe längs stigen skrämde jag allt som oftast upp någon tjäder med våldsamt uppflogsbrak (jag skrämde tjädern, tjädern skrämde mig). I min skolvägsskog fanns förvisso gott om granar, men också tallar blandat med lövskog, träd av olika storlek och ålder. Det fanns gläntor här och där, kärr och mossar.

Och nu blev jag alltså så där oresonligt lycklig när jag fann att min skolväg fortfarande vindlade sig fram genom riktig skog. Träden hade växt rejält förstås sen jag såg dem sist för 65 år sen. Smörgåsstenen däremot hade krympt lite grand jämfört med hur jag mindes den.

Ena änden av skolvägen hade visserligen snoppats av av en asfalterad riksväg, men merparten var helt intakt. Bonden som ägde skogen dåförtiden var lite alternativ så där, frisk och sund naturmänniska, typ. Kanske hans son, som ärvt skogen, blev likadan och därmed begriper att skog inte bara ska användas till att tjäna pengar på.

Så nu vet ni, strax utanför Broaryd i Småland, sisådär 10 mil från Borås, finns lite riktig skog kvar. En gång tänkte jag gå till Göteborg på Sjuhäradsleden, men ångrade mig efter blott en dagsetapp: det var för fult helt enkelt, med alla planteringar och kalhyggen. I framtiden ska jag åka ner till Småland och återuppleva min gamla skogsskolväg i stället.

Jörgen Larsson
Lärare och forskare (rytmdoktor), numera pensionär, med basläger på Trandared. Tycker om att resa, sjunga och spela musik (gör låtar under artistnamnet J.T., vilka framförs av bandet Soggy Bees), fotografera, skåda fågel, läsa och baka bröd, med mera.

Sommarminne: En vacker sommardag för länge sen fikade jag med min dotter Ylva, då 16 år gammal, på Great Blasket Island i sydvästra Irland. Vi satt på en solig läsluttning, havet bredde ut sig nedanför oss. Det absolut enda som hördes var en en humla som surrade och en svirrsjungande sånglärka över våra huvuden. Det var en ljuvlig stund, för alltid fäst i mitt minne.

Vissa saker sätter sig i skallen för alltid, som det tycks. Detta fenomen är er säkert välbekant. Jag mindes idag, när var ute i skogen en sväng och kastade ett öga på en eller annan svamp. Hade bara tillgång till två (ögon), så det blev inte så mycket kastat. Det fanns inte så många svampar heller, där jag var, så det gjorde inget. Nå, vad var det jag mindes då? Jo, jag mindes ett litet brottstycke ur ett radiokåseri med Torsten Ehrenmark som jag hörde för drygt 50 år sen. Det lät så här:

– Var har du vart? frågade jag.
– Plockat svamp, svarade han.
– Var har du svampen då? undrade jag.
– Hitta inga, svarade han.
– Hur vet du då att du plockat svamp? ville jag veta.

Är det inte ganska underligt att denna lilla dialog har fastnat i mitt minne? Jag tycker det. Men nån förklaring har jag inte. Tja, det är ju lite språkligt tyket och småfräckt så där… ordmärkning, typ. Gillade nog sånt redan i unga år faktiskt.

Alltnog, såg inte så många svampar idag, trots att jag vet att det finns gott om dom i skogen just nu. Nä, jag kom inte så långt, såg motiv hela tiden. Fotostrosade. Och dom svampar jag faktiskt såg lockade jag inte, jag tog bilder på dom i stället. Är det nån som vet vad det här är för en gynnare förresten:

Jo, jag vet att det är sommar och fjärran från vita flingor. Men det jag vill skriva om är min tendens att snöa in på vissa låtar (ibland t.o.m. på vissa toner eller ackord) och lyssna på dem gång på gång på gång på gång…

Ja, jag är inte ute efter att direkt kritisera detta drag hos mig själv, bara noterar det som ett intressant fenomen i detta väsen befolkat av blinda varelser i dunkelt uppror mot konungen jaget som härskar över dem (Ekelöf) som brukar benämnas jag (J.T. Larsson).

Just för tillfället är det låten Lips As Cold As Diamonds med rockgruppen Larkin Poe, om vilka man kan läsa följande på Wikipedia:

Larkin Poe is an American roots rock band originally from north Georgia, currently based in Nashville, Tennessee,^[1] and fronted by sisters Rebecca Lovell and Megan Lovell. Featuring strong southern harmonies, heavy electric guitar riffs, and slide guitar, they are often touted as “the little sisters of the Allman Brothers“.^[2] The band performed at the 2014 and 2016 Glastonbury Festival and were voted “Best Discovery of Glastonbury 2014” by the UK’s The Observer. The sisters have also toured as backing musicians for a variety of other bands, most notably Elvis Costello, Conor Oberst of Bright Eyes, Kristian Bush of Sugarland, and Keith Urban.

Alltid detta j-a United States of America, “Land of the free”… Ha! Jo jag tackar jag. Ett j-a skitland är det, i mångt och mycket. Ja, vill säga, naturen är fantastisk. Och skitstövelhalten bland folket är i stort densamma som här hos oss (vilket redan utvandrar-Karl-Oskar anade). Men vilket samhälle…! Vilket icke-samhälle… Får mig att tänka på Margret Thatchers berömda axiomatiska yttrande: There is no such thing as a “society”.

Lika väl har denna “American Roots Music” ett fast grepp om mitt hjärta. Varför vet jag inte riktigt. Ok, kan tänka mig flera tänkbara svar på frågan; förklarar en del, men inte allt. Så här låter i alla fall Lips As Cold As Diamond:

Lips As Cold As Diamond
Larkin Poe

Tonight I go to meet my maker
Dig a hole, dig a hole
Her sweet love will be my undertaker
Never cold, never cold
Never cold no more, never cold

Lay my heavy heart on the altar, good Lord
Such a weight, such a weight
I have paid with pain for my every dollar
Ever brave, ever brave
Ever brave no more, ever brave

She got lips as cold, as cold as diamond
Like a blade, like a blade
She is sparkling, Lord, she is shining
Full of faith, full of faith
Full of faith no more, full of faith

For tonight, I go to meet my maker
Dig a hole, dig a hole
Her sweet love will be my undertaker
Never cold, never cold
Never cold no more, never cold
Never cold no more, never cold

Går på repeat senaste timmen så där, här i min enkla boning… Dig a hole, dig a hole…

… enligt Max Gustafson och Ers Undertecknad: