I huvet på Jörgen T
Tukaner, pepparätare, är en familj inom ordningen hackspettartade fåglar med cirka 40 arter i Syd- och Centralamerika. Dessa fåglar har de största näbbarna i förhållande till sin kroppsstorlek, upp till en tredjedel av kroppen. (Wikipedia)
Vi såg två arter tukaner i Ecuador. Och nu är den stora frågan: Vilken är snyggast?
Är det den mångfärgade, bleknäbbade bergstukanen (plate billed mountain toucan):
Eller kanske den mer enhetligt färgade smaragdgröna tukanen (Emerald toucanette):
På kvällen den 16:e januari, efter mörkrets inbrott, gick vi en liten tur nära vår djungel-lodge, utrustade med fick- och pannlampor. Målet var att få syn på (och fota förstås) de små varelser (väsen?) som lever sina liv i skydd av mörkret. Alla fyller sina viktiga roller i det djungeliga ekosystemet. En fascinerande, okänd värld…
Min favoritfärg (en av dom) är orange (eller brandgul, som det hette när jag var liten). Jag har till och med köpt en orange bil, för att matcha min orangea keps. Tänk er då min salighet när jag fann mig omgiven av orangekindade papegojor! Detta hände mig i Ecuadors Amazoniska djungel. Våra guider hade kanottransporterat oss till en alldeles speciellt ställe där papegojorna samlas dagligen för att slicka i sig av mineralrikt vatten, som de behöver för matsmältningen.
Via motordriven kanot tog vi oss till rätt plats. Från ett litet “gömsle”, ett hus med tak men utan väggar, kunde vi se ner på en lerig slänt med droppsipprande vatten. Mörkt under regnskogens bladverk, regnet hängde i luften.
Och inga papegojor…
Jojo, de kommer, påstod vår guide. De avvaktar bara lite; tycker det verkar misstänkt med så många fotografer på plats i det lilla huset. Bortemot en halvtimme förflyter; inte så mycket som en enda orange kind syns till…
Men så, jo, uppe i lövverket sitter en skönhet och lurar…
Och så, en efter en, alltfler fåglar flyger ner och slickar girigt i sig av det hälsobringande vattnet. Det är svårt att få vettiga bilder; det är riktigt mörkt i den regntunga skogen:
Blir bättre bilder så småningom när det börjar regna och de färggranna arorna flyger upp och sätter sig i träden. De gillar inte regn nåt vidare, säger vår guide. Vänder ryggen till först, men behagar efter en stund vända den orangea kinden till…
De är ett under av starka, varma färger… (Påminner lite om mitt uppiggande, färggranna kök förresten, så långt från vitt man kan komma…)
Jag var mycket nöjd med den djungel vi mötte i Yasuni National Park, i Amazonas. Den såg ut som en djungel ska göra: tät och ogenomtränglig, grön grön grön till 99 procent, droppande fuktig, ormbunkar och gröna örter, enstaka skyskrapande jätteträd, mörker nere vid marken, ljus högt däruppe i lövverket. Ljud från mystiska fåglar, apor och andra djur som man aldrig får se.
Spännande. Fantasieggande. När som helst kan man bli beskjuten med en förgiftad blåsrörspil, uppäten av en jaguar eller strypt av en anaconda, tänker man sig…
Inget slikt hände emellertid oss. Vi hade ju också hela tiden våra förtroendeingivande quichua-guider med oss: Ramon och Eduardo med varsin machete i högsta hugg. De visste hur man skulle undvika farorna, men få syn på djungelns gömsliga skatter.
Mycket djungelgodis blev det… (högerklicka och välj “Öppna bild i ny flik” för att förstora):
Sköldpaddorna i förra inlägget försöker inte alls freda sig från de omsvärmande bina. Bina dricker av sköldpaddornas tårvätska, som innehåller salt, natrium, sällsynt och svåråtkomligt i Amazonas. På något sätt lär sköldpaddorna i sin tur ha nytta av detta, annars skulle de ju lätt kunna bli av med bina genom att hoppa i vattnet. Oklart dock, än så länge, på vilket sätt tårdrickandet gynnar sköldpaddorna.
Allt detta har jag läst i Gert Olssons utmärkta blogg. Gert O var också med på resan till Eccuador, som en av arrangörerna (Fokus Fotoresor).
Allt i naturens intrikata ekosystem (inklusive vi människor) drivs av de två sam- och motverkande krafterna samarbete och konkurrens.
Alltså (felaktig rubriksyftning, men det skiter jag i) bearbetningen av cirka 4200 bilder från Ecuador-resan. Det kommer att ta sin tid. Många, de flesta, bilderna kommer jag att kassera, slänga ut att för evigt försvinna i cyberrymden. Men godbitarna sparar jag förstås. Och jag ska låta er njuta av en hel del av dem, har jag tänkt. Det förtjänar ni, för att ni är så trogna läsare av denna stundom goda, men alltför ofta lite för snabbt hopkokade bloggsoppa.
Ett litet smakprov här. De första fem dagarna på resan tillbringade vi i Amazonas, vid Tiputini-flodens strand. Här driver quichua-folket en ekologiskt inriktad lodge i Yasuni national park. Fantastiskt ställe. Nås via 1,5 timmars körning på otillgänglig väg, plus 1,5 timmars snabb motorkanotfärd på floden. I den här hyddan bodde Lars Pettersson från Falköping och jag:
Bland det första vi stötte på vid vår första kanotutflykt var några sköldpaddor som sökte freda sig från bin och fjärilar:
Den stinkande (förmodligen) Ormhalsfågeln omgavs också av insekter:
Men för vår del var det egendomligt nog inga större problem med insekter. Man omgärdade sängen med mosquito-nät om natten, beströk sig med lite myggmedel under dagen – sen var det bara att njuta i fulla drag av den jungfruliga miljön. Bra mat var det också…
Efter 24 dagars Ecuador-resa är Eder bloggredaktör tillbaka i huvudhögkvarteret. Det känns bra. Efter en natts god sömn, en likaledes god och rejäl middagslur, är tröttheten, åtminstone den fysiska, som bortblåst. Jag tror inte jag kan ackumulera trötthet, utan får jag bara sova till det ordentligt är krôppastôllen i stort sett i ordning igen, hur utmattad den än tidigare varit.
Det är annorlunda vad det mentala anbelangar (“den mentala biten”). Där kan en tillfredsställande, aningen skönt utmattande fylla kännas av, bestående av ältandet och bearbetandet av mångfaldiga stora upplevelser.
Men, som sagt, tillbaka i huvudhögkvarteret återstår nu det mysputtriga efterarbetet, som bl.a. innefattar att bearbeta drygt 4.000 bilder från resan (så många som möjligt rensas ut, de bästa görs ännu bättre).
Det kvarter, som alltså härbärgerar även mitt huvud (förutom andra delar av kroppen) ligger högt (3:e våningen, med utsikt över staden) (därav benämningen huvudhögkvarter), och är specialdesignat för att uträtta storverk:
Delar av dessa storverk kommer med säkerhet Eder till del så småningom, kära bloggläsare.
Glädjoms!
På Schiphol i Amsterdam nu, efter 11 timmars flygtid från Guayaquil till Amsterdam. Klockan är 06.20 i Ecuador, här är den 14.20. Det frestar på, både själva flygresan och tidsomställningen. Har väl sovit nån halvtimme i natt, halvsovit ett par timmar till. Men det gick ändå ganska bra, den här gången. Fick korn på en bra holländsk film (flyger med KLM) med engelsk textning; då slipper jag försöka höra vad de säger i jetbruset. Kallt som fan var det i början (dubbla jackor, huva på), men blev bättre sen. Dessutom satt jag vid gången, och hade sån tur så det var två lediga platser till höger om mig.
Men det är osäkert om det blir någon mer sån här långflygning för min del. Det är ett inhumant sätt att resa.
Annars har denna resa till Ecuador varit utomordentligt givande: omväxlande, händelsediger och välarrangerad. Vi har varit i Amazonas, i de andinska höglandet och vid kusten; välfördelat ungefär en vecka per natur- och klimatzon. Och vi har haft mycket fin guidning; hela 12 lokala guider, plus Jan Smedmyr, huvudguide med oss hela tiden utom i Amazonas och Bella Vista Rainforest. Jag är glad att jag fått vara med om detta.
Några tusen bilder har det blivit också. Ska bli roligt att bearbeta dem under de närmaste veckorna. Resultatet lär delvis bli synligt på denna blogg förstås.
N-ordet får man ju inte använda. Annars är det onekligen inte utan att detta far in i skallen nånstans ifrån, när man ser resultatet av gyttjemassagen. Det är vår ledare, herr Olsson från Kinna, som poserar. Det krävdes pro primo soltork av gyttjan, pro secundo bad i gyttjevattendamm med olja på ytan för att lösa upp skiten, samt pro tertio en icke försumbar tidsperiod i duschen för att bli kvitt munderingen (alt. huderingen?).
post massagen
P.S. I morgon kväll, 4 feb, ämnas hemresan från Ecuador till Sverige på börjas. D.S.
Ja, det kan väl vara en lämplig avslutning på denna fantastiskt upplevelsedigra och omväxlande resa. Vi befinner oss vid San Vicente Thermal Pools, några mil från Guayaquil, varifrån hemfärden startar i morgon kväll. Vulkaniska källor att bada i, plus gyttjemassage för den som så önskar, i en mycket bedagad anläggning; ingen har gjort ett dyft för att underhålla den sen den byggdes för 40 år sen (ser ut som 80, eller som om nån gjorde ett misslyckat försök att riva den för 20 år sen). Påminner om en Roy Andersson-film. Massagerummen påminner om fylleceller, säger min rumskompis, med en galoninklädd säng mitt i en betongskrubb. Efter gyttjemassagen skall man bada i en gyttjepöl med olja på ytan, för att lösa upp gyttjan på kroppen. Annars är det ytterligt svårt att bli ren igen, sägs det. Fan vet hur detta skall sluta…