Författare: Jorge50

Ja, helt plötsligt, poesifestval! Det lyster mig helt enkelt att på dessa famösa (betyder?) bloggsidor presentera några exempel på dikter i olika genrer. Jag hade prov på de här när jag var lärare på gymnasiet för många herrans år sen…

Inget prov för Er del, kära läsare. Men tycker ni om någon av dikterna? Varför, i så fall? Några andra kommentarer?

Diktexempel 1:

Råttan ryter på högan loft
Svinet stimmar i stians doft
Vågen risslar mot strandens stenar
Få förstår vad författaren menar
Flickan vickar på baken
Endast tomten är naken

Diktexempel 2:

Sardinen på tunnelbanan

Jag vill inte tvätta mig med den här tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den här tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettepapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

Diktexempel 3:

Strunt är strunt och snus är snus
Om än i gyllne dosor
Och rosor i ett sprucket krus
Är ändå alltid rosor

Diktexempel 4:

Havets hand
för så varsamt
de stormbrutna skeppen
till vikarnas ro.
Där ligger de lyckliga vrak
med småfisk i buken.
Lång.
Dyning.
Lullar dem.
Långsamt.
Till ro.

Diktexempel 5:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Diktexempel 6:

Det är den här envisa vinden
Den bara tilltar

Ett efter ett faller
de gamla träden
här i trädgården

innan frukterna hunnit mogna

Diktexempel 7:

Arioso

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Någonstans inom oss där benen har vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av tröst!
någonstans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.

En av de absolut största upplevelserna i Quito, Ecuadors huvudstad, var besöket på konstnärens Oswaldo Guayasamíns museum. Hans målningar gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag kan inte mycket om bildkonst, men har skaffat mig några få för mig betydelsefulla favoriter med åren. Den förste var nog Vincent van Gogh, expressionistisk bildstormare.

Färg och form betyder mycket för mig… Jag kan troligen inte måla (har aldrig prövat), men mitt fotograferande tillfredsställer i bästa fall något av samma behov, tror jag.

Guayasamín, 1919-1999, kan väl mäta sig med van G., enligt min mening.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I kväll spelar J.T. & The Soggy Bees på Glasets Hus i Limmared. Det handlar om en quiz-kväll. Vi inleder med en egen låt och spelar sen fem covers som ingår i quizet. När tävlingen är klar kör vi en egen konsert. Publiken i Limmared vet inte om det än, men är lyckligt lottad, som ni förstår…

Här en länk till The Hemgården Sessions 7 feb 2021, då vi spelade en pandemilivekonsert utan publik, så ni inte ska glömma bort hur bra vi egentligen är.

Ni har väl alla ett förhållande till Kalle Anka i teve på julafton? Den paradisiska idyllen i djungeln (finns den?) illustreras bl.a. av några barbershop-sjungande kolibrier, om ni minns? Lugnet störs förstås av den där kosackdansande hackspettsclownen liksom av Kalle A. själv, som vill fota de skönsjungande små liven. Det ville vi också, i Bella Vista molnregnskog i Ecuador. Men här uppstod knappast några störningar; kolibrierna brydde sig mycket mindre om oss, än vi om dem. Lite nyfikna bara…

• 

• 

Det kändes fint, tyckte vi. Vad de små fåglarna tyckte kan vi bara gissa. Det finns 320 arter kolibrier i världen (det kallar jag mångfald!), bland dem världens minsta fågel, bara 5 cm lång, väger 1,8 gram.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Fler kolibrier på Mina bilder.

Se så fin!!! Har fått för mig att det var den här lille gynnaren som sen satte sig på mitt 500 mm-objektiv och såg mig i ögonen. Och jag såg tillbaka och upplevde några epifaniska lyckosekunder… (se tidigare inlägg). Det var Ecuador-resans största ögonblick för min del.

• 

• 

Ungkarlsvisan fick mig att lyssna mer på Fred Å, närmare bestämt LP:n Fred Åkerström sjunger Ruben Nilson, från 1963. Oj oj oj, så bra den är…

Visor var en hjärtegenre för mig i min ungdom, vilken sammanföll med den svenska vis-renässansen på 60- och 70-talet – vilken i sin tur var samtida med något vi lite svepande slappt kunde kalla en internationell folk music wave; tänker då på den engelska innebörden av folk music, alltså singer song-writers, ofta ensamma kvinnor eller män med gitarr, herr sedermera nobelpristagaren B. Dylan väl det allra största namnet.

Men nu är det flera decennier sen jag lyssnade på visor ordentligt, känns det som. Dags för en revival! (Vad är egentligen en visa, förresten? Det kan vi återkomma till…)

“Frans Ruben Isendorf Nilson, född  7 februari 1893 i Katarina församling på Södermalm i Stockholm, död 11 juli 1971 i Sundbyberg, var en svensk målare, visdiktare och plåtslagare,” kan man läsa på Wikipedia. Och ingen sjunger Ruben Nilson som Fred Åkerström! På den ovannämnda LP:n återfinns mästerverk som Trubaduren, Åkare Lundgrens begravning, Den odödliga hästen, Amerikabrevet… Och, inte minst: Fimpen och tändstickan... Den rörde mig till tårar idag. Vilken outsägligt rörande kärlekshistoria…

Uti en rännsten på ett torg bland sopor skräp och spån
Där låg en liten fimp och grät och inte långt ifrån
Det låg en liten sticka ifrån Kreugers tändsticksstad
Två vilsekomna själar ur nattens maskerad

“Ursäkta sköna fimp” sa han “ett fattigt tändsticksbarn
Som ännu ej fått offra sej i livets grottekvarn
Jag föddes i en stor maskin i Kreugers stickfabrik
Han skapte oss av ingenting och därför blev han rik”

“Å kors så rysligt intressant” goddag sa fimpen milt
Jag är av gammal god familj av ätten Chesterfield
Det var ett misstag troligtvis att jag blev kastad bort
Man brinner i sin ungdomsvår och därför blir man kort”

“Nåväl min fröken även jag är utav gammal ätt
Tre stjärnor var det namn som stod på askens etikett
Och jag ha många bröder jag vi bor i alla land
Vi tänder eld vi sprider ljus vi sätter allt i brand

“Ack om du kunde tända eld på mej” sa fimpen vilt
Då skulle du få smaka på en äkta Chesterfield
Och fast jag ej är fullt så vit som uti unga da’r
Så har jag dock en utsökt smak aromen den fins kvar”

Men plötsligt tystna’ bägge två och såg med skräckfylld min
Ett högre väsen som for fram med stadens sopmaskin
Och i en sky av gatans damm de blevo skilda åt
Och ingen märkte stickans ve och fimpens bittra gråt

Men på en tipp vid Riddersvik där möttes hon och han
Där lågo de bland lump och skräp tätt tryckta mot varann
Och solen sken och tände eld på stickans huvudknopp
Och fimpen den gick upp i rök och tändstickan brann opp

Av för mig okänd anledning (åtminstone i dunklet fördold) kom jag idag att tänka på Ungkarlsvisan av Ruben Nilsson. Fred Åkerström sjunger den i ett lusteligt arrangemang på skivan Mera Ruben Nilsson, från 1971. Texten är så här:

Ungkarlsvisan.
text och musik: Ruben Nilsson

Ja en ungkarl ä lycklig å fri!
Ingen människa lägger sej i
om han går på visiter
å andra inviter.
Han köper sin liter
å ger blanka fasen i allt hyckleri.
Ja en ungkarl ä lycklig å fri!

De ä fridfullt å lugnt ve hans bord.
Aldrig hör han ett ovänligt ord.
Ingen fruga som pratar
å grälar å gnatar
å tjatar å tjatar
om mat å om pengar å himmel å jord!
Nej, en ungkarl har lugnt ve sitt bord.

Han kan ta sej en tår om han vill.
Ja, han kommer å går som han vill.
Å i flickornas skara
där blinkar han bara
till Lisa å Klara
å allt va dom heter så hajar dom till!
Ja, en ungkarl han får som han vill!

Tänk så lugnt han ska ha kring sin säng
när han gnolar sin sista refräng.
Inga tårar ska fällas
å droppas å drällas.
De ska bara kvällas.
Så tyst som när frosten tar blomman på äng
ska han somna så lugnt i sin säng.

Kanske far han till himlen! Jaha!
För där ska dom ju ha det så bra!
Men när portvakten ser´en
så motar han ner´en
från trappan å ber´en
att dra rakt åt fanders, för de ska han ha
bara för att han haft´et så bra.

(En rak höger [“när man minst anar det går det som det går”, som Ingo sa], pang tjoff i solarplexus på Par-Sverige…)

Bella Vista Forest Reserve, på cirka 2.500 m höjd är ett molninsvept, fuktigt paradis.

På Mina bilder finns ett galleri med foton från molnregnskogen.

… kom jag att tänka på Hasse & Tages gamla slagdänga Vad har du i fickan, Jan? Det finns ju förvisso ett antal två- eller flerstaviga ord i svenskan med betoning på slutstavelsens -an, exempelvis banan, m.fl., men alltför vanligt är det inte. Ja, och så detta att vår huvudguide och organisatör av resan i Ecuador hette just Jan (en av reskamraterna bar f.ö. också detta resoluta namn).

Jag googlade upp texten till den där låten som Gösta Ekman och Lena Nyman dansar och sjunger tillsammans. Refrängen lyder:

Vad har du i fickan, Jan?
Är det en jättebanan?
Är det en rullad affisch?
Eller kanske pain riche?
Eller Tarzans lian?
Vad har du i fickan, Jan?
Är det en kraftig tulpan?
Eller har du varit ute
Och fångat en levande svan?

Det slog mig då att slutraden om att “fånga en levande svan” ju måste ses som fullständigt orealistisk! Jag menar, även om Gösta Ekman mot förmodan skulle lyckas fånga ett exemplar av denna stora, tunga fågel (en hane kan väga 11-12 kilogram!), hur fan skulle han kunna få in den i byxan? För att inte tala om det overkliga i att den skulle hålla sig lugn i denna för en svan osunda miljö?! Hur skulle det gå till? frågar man sig.

En uppstoppad tukan, däremot… Inte är det helt otänkbart att en kavaljer med tillgång till en dylik relik, kombinerat med lite dåligt självförtroende, skulle kunna hugga näbben av fågeln och stoppa den i byxan, för att medelst dess storlek och hårdhet imponera på sin tangomoatjé… Då skulle vi i stället få följande avslutning på refrängen i visan:

Vad har du i fickan, Jan?
Är det en jättebanan?
Är det en rullad affisch?
Eller kanske pain riche?
Eller Tarzans lian?
Vad har du i fickan, Jan?
Är det en kraftig tulpan?
Eller den väldiga benhårda
näbben av en blek bergstukan?