Jo, som sagt, det blev så att jag skrev lite grand. Varför gjorde jag det? Kunde jag inte ha nöjt mig med att fundera ett spass (åld. vard. ung. “en liten stund”) på den där boken? Jo, visst kunde jag det. Men nu är det liksom så att jag är en sån som tycker att jag tänker bättre, eller klarare åtminstone, om jag också försöker skriva ner det jag tänker. Mot detta skrivande talar i och för sig den mentala slöhet och slapphet som ävenledes är ett utmärkande drag hos Eder bloggör… Men i det här fallet så vann viljan till formulering och viss tankeklarhet över den mentala lättjan. Och så blev det en text.
Men det blev en alldeles för lång text (5 och en halv sida) för att jag ens skulle kunna komma på tanken att ni skulle ha nån lust eller ork att läsa den. Det vore för mycket begärt. (Det hade jag med största sannolikhet inte gjort själv om jag hade varit i Er situation.) Så därför lade jag inte ut den här på bloggen.
Inte heller puttade jag in den (anglicism?) i avdelningen Debatt, även om den i vissas ögon möjligen är lite kontroversiell så där… Nej, eftersom jag inte tror att ni ids läsa den, så tror jag ju heller inte det blir nån debatt om den. Så därför smög jag in den under den supertråktorra rubriken Sakprosa. Borde naturligtvis inte ha publicerat den överhuvudtaget. Kunde ha stuvat undan den i den digitala byrålådan… Men nu blev det ju alltså inte så, vilket ni kan se om ni klickar på länken till avdelningen Sakprosa… Men känn Er inte tvingade att göra det, nej alls inte! Nej, ta en kopp kaffe eller ett glas vin (eller åtminstone en pris snus) och koppla av med en rolig eller spännande teve-serie i stället. Det är Er väl unt.
Kan väl bara lägga till ändå, ifall ifall, att texten som den här texten handlar om heter “Vit hegemoni i antirasistiska Sverige”. Impulsen att skriva den kom från läsningen av boken Vit melankoli. En analys av en nation i kris, av Catrin Lundström och Tobias Hübinette (2020).
Jag lägger in en rolig bild här, som belöning för att Ni ändå läste ända hit:
