Jag läste en bok och så funderade jag en stund och så blev det så att jag skrev lite grand…

Jo, som sagt, det blev så att jag skrev lite grand. Varför gjorde jag det? Kunde jag inte ha nöjt mig med att fundera ett spass (åld. vard. ung. “en liten stund”) på den där boken? Jo, visst kunde jag det. Men nu är det liksom så att jag är en sån som tycker att jag tänker bättre, eller klarare åtminstone, om jag också försöker skriva ner det jag tänker. Mot detta skrivande talar i och för sig den mentala slöhet och slapphet som ävenledes är ett utmärkande drag hos Eder bloggör… Men i det här fallet så vann viljan till formulering och viss tankeklarhet över den mentala lättjan. Och så blev det en text.

Men det blev en alldeles för lång text (5 och en halv sida) för att jag ens skulle kunna komma på tanken att ni skulle ha nån lust eller ork att läsa den. Det vore för mycket begärt. (Det hade jag med största sannolikhet inte gjort själv om jag hade varit i Er situation.) Så därför lade jag inte ut den här på bloggen.

Inte heller puttade jag in den (anglicism?) i avdelningen Debatt, även om den i vissas ögon möjligen är lite kontroversiell så där… Nej, eftersom jag inte tror att ni ids läsa den, så tror jag ju heller inte det blir nån debatt om den. Så därför smög jag in den under den supertråktorra rubriken Sakprosa. Borde naturligtvis inte ha publicerat den överhuvudtaget. Kunde ha stuvat undan den i den digitala byrålådan… Men nu blev det ju alltså inte så, vilket ni kan se om ni klickar på länken till avdelningen Sakprosa… Men känn Er inte tvingade att göra det, nej alls inte! Nej, ta en kopp kaffe eller ett glas vin (eller åtminstone en pris snus) och koppla av med en rolig eller spännande teve-serie i stället. Det är Er väl unt.

Kan väl bara lägga till ändå, ifall ifall, att texten som den här texten handlar om heter “Vit hegemoni i antirasistiska Sverige”. Impulsen att skriva den kom från läsningen av boken Vit melankoli. En analys av en nation i kris, av Catrin Lundström och Tobias Hübinette (2020).

Jag lägger in en rolig bild här, som belöning för att Ni ändå läste ända hit:

Blåfotade parpiruetter

Vem definierar sig som hon respektive han här, tror ni?

(Eller är det kanske ett honhon-, hanhan-, eller rentav ett henhen-spel vi ser?)

P.S. Fåglarna på bilderna är blåfotade sulor, fotograferade på Isla de la Plata utanför Ecuadors kust (“Fattigmansgalapagos”). D.S.

“Boobies” är dubbeltydigt på engelska, som bekant.

pelikaner pelikaner pelikaner…

pelikaner pelikaner
överallt pelikaner
stolta som Djingis Kahner
som färggranna fasaner
ja, liksom indianerlikadaner
med små gula turbaner
kan det vara peruaner?
eller är det helt enkelt brunianerpelikaner?

ger mig fan på att dom inte är nåra vegetarianer precis
utan snarare fiskerihuliganer
inga spartaner det ser man
mer som livsnjutande, smått feta kurtisaner

oceanernas marsipaniska mohikaner! typ…

mars(vår)vinter

Alldeles nyss var det inte längesen mars månad ofta var en enda lång seg vårvinterväntan på den riktiga våren. Inte sällan fina dagar men… Lite dagsmeja med takdropp mitt på dagen, men många minusgrader på natten. På 50- och 60-talen brukade det vara så; jag minns det som det var igår.

Nu däremot, nu blir man ju nästan chockad när Kung Bore (som Pohlman brukade kalla honom) slår till så här i mitten av mars – när han luggit (eg. legat) å slaggat i skymundan nånstans från december tills nu. Gråväder, regn och blåst – se där, det nya normala vintervädret i dessa trakter.

Men nu har vi torr och fluffig snö och rejält med minusgrader, dag som natt. Och det verkar som det ska vara ett tag. Ja, jag vet inte jag… Jodå, vackert blir det ju förstås…

helt fel dikt

Ute på havet

Ute på havet känner man en vår eller en sommar bara som
ett vinddrag.
Den drivande Floridatången blommar ibland om sommaren,
och en vårkväll flyger en skedstork in mot Holland.

Harry Martinson, ur Nomad 1931

Skedstork, Ecuadors Stilla havskust

Helt fel dikt, eftersom vintern har slagit till idag, 7:e mars, nästan för första gången den här vintern… Snö och blåst, minusgrader. Inte en plusgrad i sikte förrän möjligtvis efter 19:e mars, enligt prognoserna.

En framtid bortom två grader

Jag höll egentligen på med annat. Ja, jag städade till exempel, för första gången på mycket länge. Och sen hade jag tänkt lustfyllt arbeta vidare med efterdyningarna från Ecuador-resan; kassera och bearbeta bilder, renskriva resedagonattboken, osv.

Men så råkade jag slå upp sista numret av Sveriges Natur som legat framme på köksbänken ett bra tag (nr 1.23). Och mitt intresse fångades av en artikel med rubriken “En framtid bortom 2 grader”, skriven av Emin Tengström, professor i humanekologi. Han presenterar där ett diagram med fyra framtida scenarier för människan på planeten Jorden:

Tengström kommenterar diagrammet översiktligt så här:

I de båda fälten till vänster antas människan inte lyckas få bukt med klimat- och miljöförändringarna. I de högra rutorna har det lyckats, men där möts efterfrågan på energi av ett utbud som endast i begränsad omfattning motsvarar efterfrågan.

I de båda fälten till höger har maktkampen i det övre fältet ersatts av samarbete om klimatet och i det nedre förlorat sin betydelse Medan de båda övre fälten beskriver alternativa framtider som kan realiseras i närtid, innehåller de båda nedre fälten alternativ som framstår som mer avlägsna i tid, den till vänster dystopisk, den till höger utopisk.

Det Tengström kallar “närtid”, gällande alternativen X och Z, är slutet av 2040-talet, början av 2050-talet. Det är inte långt dit… Det är inget direkt nytt det här, men det är svårt att orka leva ett “normalt liv”, med denna vetskap hela tiden aktuell. Man förtränger, sysslar med sina vardagsgöromål. Men nu tänkte jag plötsligt: Men herregud, hur kan jag hålla på med nåt så meningslöst oviktigt som att städa! Lägg åtminstone ut nåt på bloggen om det här! Och det har jag gjort nu. Läs gärna hela Tengströms artikel; jag har länkat till den ovan. Den är klart och sakligt formulerad, utan några känsloutgjutelser.

Får se vad som gäller i morgon för min del: återgång till förträngning igen, eller förlängda sanningen i vitögat-känslor…

Moln

Chimborazo, f.d. vulkan, Ecuadors högsta topp, 6.267 meter över havets yta… Vi hade kört upp till 4.800 meters höjd med bussen, och jag kunde knappt röra mig, åtminstone inte uppåt.

Men det var så fantastiskt vackert; både storslaget och lillslaget på en gång… Från den storslagna, snöbeklädda toppen…

… till den lilla lilla lillslagna kolibrin Estrella de Chimborazo (Chimborazos stjärna)…

Och inte minst så var det moln…

…moln…

…moln:

moln

Marknad i Simiatug

Den lilla andinska staden Simiatug i Ecuador ligger på 3.198 meters höjd. Vi blev varnade för ficktjuvar och annat av våra guider, när vi skulle besöka den lokala marknaden. Men vi märkte inget sådant. Däremot la vi märke till att många människor såg alldeles ovanligt glada och vänliga ut.

Många fler färgglada marknadsmänniskor på Mina Bilder.