Författare: Jorge50

Funderar på det här med svenska eller engelska som låtspråk… Jag använder ju ibland det ena, ibland det andra när jag gör låtar. Vad vinns och förloras? Visst, svenskan är tydligare, klarare, mer avslöjande, mer detaljerat associationsrik för oss som har svenskan som modersmål. Men ibland är det ju inte klarhet och tydlighet precis man eftersträvar som låtskrivare – snarare magi; nåt obegripligt, mystiskt, häftigt… Och så har ju engelskan sitt rock- och blues-etos. Alltså, det låter rätt med engelska i den typen av musik. Vi är vana vid rock, blues, jazz, osv på engelska. Man får en hel del gratis genom att skriva på engelska, åtminstone för svenska lyssnare! Det klingar bra, är nästan en fördel att man inte begriper allt.

Har sysslat en del med min låt Children of a Wandering Star på sistone. Kanske ska vi spela den i bandet i en något annorlunda version. Störde mig lite på att de andra i bandet, som jag såg det, inte riktigt uppfattade alla finesser och anspelningar i den engelska texten. Där finns associationer till Homeros Odysséen, till Shakespeares Stormen, Big Dee Irvins låt Would you like to swing on a star, Lee Marvin i filmen Paint Your Wagon, m.m., m.m.

Och så fick jag för mig att översätta min egen text till svenska. Skitsvårt faktiskt! Men kul… Så nu finns låten både på engelska och svenska. På svenska heter den Stjärnljusbarn.

Tänker så här: Antagligen uppfattar ni som lyssnar inte så mycket av texten. I alla fall missar ni mycket, och missar förstås antagligen lite mer på engelska än på svenska. (Själv hör jag nästan aldrig vad nån sjunger numera.) Men målet med den här låten är att skapa en känsla av mystisk magi… Fan vet om det är nån fördel att begripa alltför mycket av texten…?

Ni får båda versionerna först utan text. Vore intressant att höra vilken ni finner mest magiskapande… Sen kan jag lägga ut texterna på respektive språk i nästa inlägg och se om det tillför något.

Children of a Wandering Star

Stjärnljusbarn

Det var en kônstig rubrik, hör jag att ni säger. Jomenvisst, det var för att göra er lite nyfikna på att läsa vidare (he he). AI står som bekant för artificiell intelligens, och NI, har jag hittat på, står för motsatsen: naturlig intelligens (vad nu det kan vara?).

Den här bilden är faktiskt ett hopkok av dessa bägge motsatser:

På nätet, på Dall-e, creating images from text, kan man ta hjälp av AI för att skapa bilder. Man beskriver på vanligt verbalt språk vad det är för bild man vill ha, och så trycker man enter… Och vips, så skapar algoritmerna en bild. I mitt fall ville jag ha en bild “av ett aggressivt virus med många taggar”, och fick ovanstående, exklusive ögonen.

Ögonen har jag lagt till med hjälp av min enorma NI, min naturliga intelligens… Jag har lyckats frilägga ett par lejonögon från en bild jag tog i Mana Pools, Zimbabwe. Sen har jag lagt ihop AI-bilden av viruset med NI-bilden av mina lejonögon på Photoshop och Lightroom.

Bra va!

P.S. Alltihop var en del av arbetet med att skapa ett snyggt och kongenialt albumomslag åt en av mina söner. Han spelar i ett rockband, och en av de nya låtarna i det nya albumet handlar om hotfulla (corona)-virus. Så därför så… D.S.

Sen inlägget Dagens fonologi-lektion, har jag hunnit höra ett radioprogram i serien Språket (finns på SR play) om just sj-ljudet. Intressant och bra. Men där användes inte termen fonem, vilket jag tyckte var lite synd. Kanske trodde programmakarna att det skulle krångla till det för lyssnarna om de använde denna term. Men jag tror tvärtom att det är fördjupande och klargörande. (Och dessutom vet jag ju att ni, kära läsare, håller betydligt högre intellektuell klass än Språkets kreti och pleti-lyssnare…).

Definitionen av fonem än en gång: språkets minsta betydelseskiljande ljudenhet.

Det spelar ingen roll för betydelsen om man uttalar sj-ljudet i t.ex. ordet skjuta med bakre (tungans position i munnen i förhållande till gommen), sydsvenskt ångloks-sje eller nordsvenskt främre sj-ljud (eller fint fruntimmers-sje för den delen). Det är fortfarande pangpang-verksamhet vi pratar om. Det finns olika uttalsvarianter av sj-ljudet (allofoner), men vilken sådan variant vi använder påverkar inte ordets betydelse.

Men om vi bara ändrar på ett fonem i skjuta, byter ut sj-ljudet mot ett tj-ljud i ordet, ja då “blir det andra rövar att tjuta i” (som en god väns mormor brukade uttrycka saken). Genom att byta sj-ljudet mot ett tj-ljud får vi ett helt nytt ord med en helt annan betydelse. Fonemen är ju betydelseskiljande, som sagt.

Några fler dylika minimala ordpar, som bevisar att sj-ljudet och tj-ljudet är olika fonem: chock – tjock, skela – kela, skinna – Kinna, skyla – kyla, stjärna – kärna, sköra – köra. Ännu fler exempel här.

Är det inte fenomenalt fantastiskt, att med hjälp av blott 36 (alt. 27) betydelselösa (de bär ju ingen betydelse i sig själva; /sj/ eller /tj/ betyder ingenting) men betydelseskiljande fonem i svenskan kan vi bilda i princip hur många betydelsebärande ord som helst!!! Alla människans verbala språk fungerar på samma sätt.

Samma sanslösa underverk gäller för övrigt för fonemens skriftliga motsvarigheter, bokstäverna. Det svenska alfabetet har 29 bokstäver, med vars hjälp vi kan skriva alla miljoners miljoners ord vi kan komma på. Alla alfabet bygger på samma grundprincip: en bokstav för varje fonem.

Jämför:

Det är svinsvårt att översätta poesi. Det vill säga, det går egentligen inte. Det bästa du kan hoppas på som översättare är att det blir en ny, visserligen annorlunda, men ändå bra dikt. Bra på ett annat vis. Du kanske kan komma ganska vågat vagt nära när det gäller innehållet, meningen, betydelsen… Men formen är svårare. Orden har inte bara en specifik, denotativ betydelse (lexikal, ordboksbetydelse), utan också vidsträckta moln av konnotativ, alltså associativ, betydelse. Referenser till det ena eller andra… Och, inte minst, orden ser ut om man läser tyst, de låter om man läser högt. De har ordaccent, de har betonade och obetonade stavelser, de har rytm. De ingår tillsammans med andra ord i fraser och versrader som ser ut och låter och har rytmisk potential.

Nu har jag krånglat till det ordentligt så ni verkligen skall inte förstå vad jag skriver, men däremot tveklöst skall begripa hur försvinnande svårt det är att översätta poesi…

Låten Both Sides Now av Joni Mitchell har alltid betytt mycket för mig, och vid något tillfälle för längesen gav jag mig i kast med den omöjliga uppgiften att översätta låttexten. Att översätta låttexter är om möjligt ännu svårare än att översätta vanliga dikter, för om man ska kunna sjunga låten med den översatta texten, på det nya språket, på samma melodi, ja då måste rytm och rim stämma perfekt. Kanske man då måste offra en del av innehållet på formens altare.

Översättningen av den första delen av Both Sides Now (Från båda håll), den som handlar om moln, blev ändå ganska bra, det tycker jag. Jag har publicerat den här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Med den andra delen, om kärlek, blev mindre lyckad. Ett helt pariserhjul (ferris wheel) bara försvann…

pariserhjulet-som-försvann

Utifall att någon som lyssnar till Your Driving Me Frantic, Atlantic! (förra inlägget här på bloggen alltså) händelsevis skulle vara intresserad av vad låten handlar om, så följer här texten, först på engelska, sen på hemsnickrad översättning till svenska. Måste erkänna, att jag är mäkta nöjd med huvudgreppet här, alltså att utforma texten som en dialog mellan mig och Atlanten – nej, inte dialog förresten, en monolog är det. Jag skäller helt enkelt ut Atlanten! Jag är förbannad för att den är så grå och tråkig, och inte har något speciellt att visa upp.

Det här är faktiskt en “based on a true story-historia”. 14:e-28:e mars 2017 tog jag mig över Atlanten med det franska lastfartyget Fort St Pierre. Det var tredje lastbåtsetappen på min resa Jorden runt utan att flyga. De två först hade varit ganska underbara, inte minst den första, från Hongkong till Auckland. Inte heller den över Stilla havet gick av för några som helst hackor. Därför var jag missnöjd, när Atlanten jämförelsevis bara bjöd på tråkigt kyligt gråväder och inget speciellt att se och förundras över. Och så tog jag mig alltså före att banna den väldiga oceanen i den här låten (lyssna gärna en gång till, med texten framför ögonen):

Your Driving Me Frantic, Atlantic!!!

You’re driving me frantic,
with your greyness, Atlantic!!!
Na na na na na na na…
No swell potion
ye great grand Ocean!
Na na na na na na na na na…

What’s the matter with you, Atlantic!
What of your powers!?
Don’t tell me you have nothing to offer
except grey waves, grey skies
and grey fucking rain showers!?
Where do you keep your whales, Atlantic?
your dolphins and your birds?
Where’s your enormous famous surging swell,
so joyful for us Ocean nerds!?
You must realize that you can’t just live on your mythical name!
Nothing but this dead cold surface?
Oh no no no…
Shiver and shame!

Ok, so you’ve got your vastness
and your showing it off
But let’s face it, my dear old friend,
it just ain’t good enough!
What can you do to turn me on?
You’ve got to show me now!
What else have you got to give?
You’ve got to blow me now!
And you must realize that you can’t just live on your mythical name!
Nothing but this dead cold surface?
Oh no no no…
Shiver and shame!

Vilket, fritt tolkat, på ärans och hjältarnas språk låter så här:

Du gör mig galen, Atlanten!!!

Du gör mig galen
med din gråhet, Atlanten!
Ingen dyningstrolldryck?
Du stora väldiga Ocean!

Vad är det med Dig, Atlanten!
Hur är det med Dina maktkrafter?
Säg inte, att Du inte har annat att erbjuda
än gråa vågor, grå skyar
och gråa jävla regnskurar!?
Vad har Du dina valar, Atlanten?
Dina delfiner och Dina fåglar?
Var är Dina berömda framrullande väldiga vågor,
så magiska för oss ocean-nördar?
Du måste inse att Du inte bara kan leva på Ditt mytiska namn!
Inget annat än denna döda, kalla yta?
Oh, nej nej nej…
Darra, rys och skäms!

Ok, Du har alltså din väldighet
och Du skryter med den!
Men låt oss inse, min kära gamla vän,
att det duger bara inte!
Vad kan Du göra för att få mig att tända till?
Du måste visa mig nu!
Vad annat har Du att erbjuda?
Du måste tokimpa mig nu!
Och Du måste inse att Du inte bara kan leva på Ditt mytiska namn!
Inget annat än denna döda, kalla yta?
Oh, nej nej nej…
Darra, rys och skäms!

Soggy spelar (You’re Driving Me) Frantic Atlantic på Glasets Hus, 24 feb 2023:

När man ser dom så här, när dom inte slåss och krigar och håller på, då kan även gubbar vara snudd på snygga, det tycker jag absolut. Dom här pysslar lite på en strand i Ecuador. Det är mest ecuadorianska gubbar, men några är svenska. Skarpögda som ni är, kan ni nog gissa vilka. Dom fiskar inte efter fisk, utan efter tjusiga bilder.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Fonologi är lika med “läran om språkets ljudsystem”. Ni som läser det här är med största sannolikhet ohotade mästare i att använda er av svenska språkets ljudsystem varje dag (En del av er nästan varje stund; j-a tjatmumrikar! Hur vore det att knipa käft en sekund och lyssna istället?). Men med lika stor sannolikhet vet ni inte ett dugg om vad ni håller på med. Möjligen tänker ni lite på det ni pratar om, men troligtvis väldigt lite på det ni pratar med (och då tänker jag inte så mycket på själva talapparaten, utan framför allt på språket i sig).

Ok, vi börjar med nåt grundläggande: Svenskan har 36 fonem, alltså betydelseskiljande ljud. En del räknar bara med 27, men jag föredrar att räkna med 18 vokalfonem, inte 9. Alla våra 9 vokaler: a, o, u, å, e, i, y, ä, ö, har nämligen en kort och en lång variant. Det är skillnad på vokalljuden i hat och hatt, eller hur? Bara genom att byta lång vokal mot kort kan vi få ett helt nytt ord. Alltså är de två a-fonemen betydelseskiljande (v.s.b.).

Till de 18 vokalfonemen kommer så 18 konsonantfonem, sammanlagt 36 således, varken mer eller mindre. (Observera att vi talar om fonem här, alltså betydelseskiljande ljudenheter. Det finns en h-s massa andra ljud i språket, men de är inte betydelseskiljande som fonemen.)

Det är helt nödvändigt (inte minst för lästanter som ska lära barnen att läsa, liksom för de läslärande barnen själva) att skilja på fonem och bokstav; fonem är ljudenheter, medan bokstäver är något man skriver ner dessa ljud på papper med. Bokstäver kan man se, fonem kan man bara höra.

Grundprincipen för ett alfabet (t.ex. vårt latinska) är: Varje fonem skall motsvaras av en bokstav. Detta stämmer ofta för svenskan, men långt ifrån alltid.

Det finns (onödiga) bokstäver, som inte motsvaras av något eget fonem, t.ex. c, z, w, q, x.

Och det finns fonem som inte har någon egen bokstav, exempelvis tje-, sje och ng-ljuden. Man får då ta till olika bokstavskombinationer för att teckna sådana fonem. Det finns de som hävdar att sje-ljudet kan stavas på 65 olika sätt. Själv brukar jag nöja mig med att ange 13 stavningsvarianter: sj (sjö); sk (sköta); stj (stjärna); skj (skjorta); g (garage); j (journal); si (division); ssi (diskussion); ti (konstruktion); ssj (hässja); ch (chans); gi (religiös); sch (schampo).

Nej, nu orkar jag inte sitta här och docera längre; och ni är måhända uttråkade sen länge. Låt oss avslutningsvis leka med tanken att flytta sje-ljudets dag från 2 juli (som jag angett i ett tidigare inlägg) till idag, 17 mars. Då kan vi fira denna högtidsdag genom att högläsa (viktigt! inte bara tystläsning!) en något reviderad version av min berömda dikt Huru sköna äro icke sje-ljuden!?

Huru-sköna-äro-icke-sje-ljuden