I huvet på Jörgen T
”Jag känner mig fruktansvärt sorgsen, och har aldrig någon lust att stiga upp om morgnarna. Jag finner ingen mening med livet.”
Doktorn funderade en stund.
”Då vet jag vad ni behöver”, sa han sedan. ”Gå och se den nya pantomimen på Covent Garden-teatern. Den är något av det roligaste jag har sett och clownen Grimaldi kommer definitivt att muntra upp er.”
Patienten suckade.
”Det är jag som är clownen Grimaldi.”
Vissa kvällar gick djungeltelegrafen genom byn: fotboll på Ljungavallen ikväll. Hur det gick till är mig en gåta. Men inom kort visste alla inblandade – ja, det var ju killarna då förstås, inga tjejer lirade boll på den tiden – att det var läge att dra sig mot fotbollsplanen när det började kvällas. Nåja, att kalla det fotbollsplan var att ta i. Ljungavallen var inte särskilt plan för det första, dessutom, som namnet antyder, bevuxen med nästan halvmeterhög ljung på alla delar av ”planen” som inte besprangs alltför flitigt av fotbollsspelarna; i ytterkanterna helt enkelt. Målen bestod av plankfyrkanter utan nät; när någon sköt i mål gick bollen rakt ut och in i skogen, där den i bästa fall återfanns inom relativt kort…
Men visst var det fascinerande att vi bara samlades där – från småkillar i tioårsåldern (som jag) till 40-åriga ungkarlar – delade upp oss i två lag, och utövade det ”gröna fältets schack” (he he…). Ingen idrottsförening fanns, allt skedde helt spontant och oorganiserat. Men nutidsmått mätt – helt orimligt.
Det var också så, att vi hade en ganska stor och ganska fin gräsmatta hemma vid vårt hus, där i Broaryd. Och det bästa jag visste, var när det utbröt fotbollsspel på den där gräsmattan i samband med någon ansamling av annars ganska ointressanta släktingar. Minns att farbror Rolf från Halmstad, gift med kusin Irma, rökte dessutom pipa och var snygg som satan tror jag, han var en riktig lirare, beundrad av småknatten mig.
Några år senare följde min debut i Skeppshults BK. Skeppshult låg 4-5 km från Broaryd, och hade, under över alla under (det samhället var inte mycket större än Broaryd, 200 invånare så där) ett lag i division IV. Jag började i pojklaget. Det var lite jobbigt att cykla de där kilometerna till träningar och matcher, men va fan… Så småningom fick jag ju moped också, och då var det ju inga problem. Problematiskt var däremot att vi hade svårt att få ihop tillräckligt med folk till pojklagsmatcherna ibland. Lite jobbigt var också att vi förlorade de flesta matcherna, ibland med stora siffror. En undantagsgång gjorde jag mål, och ställningen var 1-1, när vi fick straff. Jag gick självsäkert fram och slog straffen; en svag strumprullare en halvmeter utanför…
Avancerade med tiden till B-laget i Skeppshult (slitvarg på mittfältet). Men då bodde jag inackorderad i Gislaved, där jag gick i gymnasiet. Fick lifta med några äldre spelare till träningar och matcher. Det blev jobbigt i längden, och rann så småningom ut i sanden. Så där tog min aktiva fotbollskarriär slut.
Sen gick det många år. Jag följde naturligtvis med stort engagemang det svenska landslaget. Oförglömligt minne: kompis Sven och jag som blåser på bollen i teverutan när vi såg den avgörande VM-kvalmatchen mellan Sverige och Österrike; den där snömatchen i Gelsenkirchen, ni minns. Roland Sandberg sköt ett mål med smalbenet, och sen avgjorde den rälige Bosse Larsson från Malmö Iff Iff på straff, om jag minns rätt.
VM i USA 1994 är givetvis också ett oförgätligt minne. Sverige bronsmedaljör… Minns hur man gick ut på verandan i gryningen efter Sveriges segermatcher, och bara satte sig där och njöt av segerns sötma i kombination med den osedvanligt varmljuvliga sommaren.
Fotbollen spelade ändå en relativt undanskymd roll i mitt liv länge. Men det blev ändring på detta någon gång i slutet av 00-talet. Upptäckte då via televisionen en liten lirare vid namn Lionel Messi. Han spelade i Barcelona, och jag märkte direkt att det här skulle komma att bli något alldeles extra. Följde så åren 2009-2012 cirka, då Barca utan tvekan var världens bästa fotbollslag, alla kategorier; kanske världens bästa någonsin. Det var inte bara Messi, utan exempelvis mittfältare som Iniesta och Xavi; den förstnämnde nog den mest tekniske fotbollsspelare jag någonsin sett. Jag förälskade mig djupt och innerligt i FCB, Futbol Club Barcelona…
Barca vann allt som gick att vinna, och det var ju bra. Men det var mer än så. Det var spelet, det vackra spelet; el juego bonito, jag njöt av. Och engagemanget var stort. En gång blev jag så förbannad när Barca förlorade ett El Clasico mot Real Madrid, att jag drog knytnäven stenhårt i toalettdörren hemma. Märkena syns där ännu…
Spelet, det vackra spelet, vad är det egentligen…? Vet inte riktigt, men för mig är det en stor njutning att se hur riktigt tekniska spelare behandlar bollen, hur de kan slå en exakt genomskärande, målgivande passning, eller skjuta en kanon upp i krysset. Att se hur ett lag håller bollen, och sen plötsligt bryter mönstret och tar sig igenom motståndarnas försvar och gör mål… underbart. (Kan säga att jag numera inte orkar se Barcelona spela, eftersom de spelar så dåligt. Håller på dem så där, kollar resultatet i efterhand, men titta på eländet – nej tack.) Tror det där började när jag såg Real Madrid på 60-talet; de vann Europacupen fem år i rad då. De var som från en annan värld, fotbollstekniskt sett. Samma gällde för Brasiliens VM-lag i Mexiko 1970; helt sagolikt.
För att avsluta det här: Just i dagarna är jag nyförälskad. Föremålet för min låga är Premier League-laget Brighton. De har oändligt mycket mindre ekonomiska muskler än jättar som Machester City, Machester United, Chelsea osv. Men så bra de spelar…! Fantastico. De fick orättvist (blev bortdömda) stryk av Tottenham på bortaplan förra helgen, men idag, alldeles nyss, slog de Chelsea, likaledes på bortaplan, på Stamford Bridge. Njöt i fulla drag…
2016 tog jag mig till Barcelona och köpte biljett (svindyr, flera tusen spänn) till Él Clásico, alltså match mellan Spaniens två största, sen urminnes tider rivaliserande lag: Barcelona och Real (Skit-)Madrid. Barca förlorade med 1-2, men det var en stor upplevelse ändå; närmare 100.000 åskådare på Camp Nou, en av dem var jag…
Varenda en känner väl första versen på den gamla tyska slagdängan “Guter Mond Du gehst so stille”. Ja, bort genom Abendswolknerna å så vidare… Jag kan andrastämman till den låten, förresten, vilket gjorde mig mäkta stolt och nöjd en gång i förra seklet. Men ikväll snubblade jag över tredje versen i samma låt. Och si, den sorgsna sanningen månelyste mig rakt i ögonen. Går så här:
Guter Mond, dir will ich’s sagen, was mein banges Herze kränkt
Und an wen mit bittern Klagen die betrübte Seele denkt
Guter Mond, du sollst es wissen, weil du so verschwiegen bist
Warum meine Tränen fließen und mein Herz so traurig ist
Är ni bra på tyska, kära läsare? Inte? Nåja, för den som så gitter klicka, här en länk till en purfärsk svensk översättning, von meiner Wenigkeit erstellt…
Ligger å lurpassar på en ny låt… Refrängen skulle kunna bli nåt sånt här:
Fröken!
Kan jag få en Livet till, tack!
Ridå?
Ja, Döden ingår väl, eller?
Tack.
Det är bra så.
Existentiella vibbar… skulle kunna bli nåt. Ingen vet var gäddan har sin gång, dock. Låt oss icke ropa HEJ (!) förrän smöret är sålt och björnen skjuten.
Nja, inte riktigt än kanske. Dom rör på sig i alla fall, det kunde jag se idag i “Filips damm” vid en tidig morgonpromenad. Hördes inga qwaak dock. Men kanten på dammen, vänd mot solen, överkryllade med grodägg! Kallas också grodrom, har jag just lärt mig. Titta bara:
Och enstaka upphovsmakare (grodmän/-kvinnor) till äggrommen siktades även:
Lärde mig just det här på nätet:
Grodägg kallas också för grodrom. Grodägg är små svarta prickar med ett mjukt skal som liknar gelé. Honan lägger sina ägg i pölar och vattendrag där fisk inte får tag på dem. En groda lägger omkring 1000–3000 grodägg men bara omkring 5 av dem utvecklas till vuxna grodor.
Hade bara vidvinkeln med mig, mindre lustigt nog, så det blev inga vidare närbilder på “di räliga greöudorna”. Men väl andra typer av bilder. De här mystiska (helt orealistiska – det såg inte alls ut så) motljusbilderna av Filips damm gillas av den mörka sidan hos mig:
Eftersom vi befinner oss mitt i påsken intresserar jag mig för allt som har med påsk att göra. Idag kom jag att tänka på Påskön, Easter Island. Den heter så därför att den holländske upptäcktsresanden Jacob Roggeveen och hans besättning “upptäckte” ön på påskdagen 5 april 1722. Då hade den emellertid varit bebodd i flera hundra år, troligen av en blandning av polynesier från västra Stilla havet och människor från Sydamerika. Det är en av jordens mest ensliga platser. Närmaste bebodda ö ligger 200 mil bort.
Jag besökte Rapa Nui, som invånarna föredrar att kalla ön, 2019, och fascinerades naturligtvis av de unika, jättelika stenstoderna, moai. Det finns drygt 1.000 sådana på ön.
Stenstatyerna är huggna i ett stycke (troligen på 1200-talet) och väger tiotals ton. Det är en gåta hur de har transporterats från stenbrottet där de huggits ut ur klippan och satts på plats på olika ställen på ön (kan det ha gått till så här?). Och om möjligt än märkligare: Hur har de krukliknande mössorna (pukao), som cirka 10 procent av jättarna bär, kommit på plats (14/1500-talet)?
En teori är att man använt sig av s.k. parbuckling:
För egen del grubblar jag mest över den eventuella kopplingen mellan dessa pukao och de snarlika huvudprydnader som av outgrundlig anledning blev omåttligt populära vid folkskolan i Broaryd på tidigt 1960-tal. 9 av 13 gossar i min klass 5 förslavades av modet och bar dylika upponervänt blomkrukeliknande huvudbonader! Blott Ruben, Torkel, Lars-Erik och Ers Undertecknad riskerade mobbning genom att modigt och självständigt bära andra typer av mössor:
Min kamera är jäkligt snabb, den kan ta 20 bilder i sekunden. Men den kan inte hoppa, än mindre flyga. Men det kan FLYGANDE FRODE!!!
Nån gång i slutet på 50-talet eller början av 60-talet gav jag min mor en “påsklilja” (?) i julklapp. Den såg ut så här:
Varje år gick besåg vi julskyltningen i det lilla småländska samhälle where I was born and raised (Broaryd, ca 200 inv). Det var tradition. Förvånansvärt många affärer i byn på den tiden faktiskt. Traditionen bjöd också, enligt min jobbiga åsikt i en viss ålder, att mina föräldrar skulle önska sig något som kunde ses i skyltfönstren i julklapp. Ett år fick jag alltså syn på den här “skulpturen” i Bards kemikalieaffär, och jag blev förtjust. “Titta på den där mamma, är den inte snygg!”, gapade jag och pekade. “Visst vill du ha den i julklapp, eller hur?” “Ja, jo”, svarade den snälla modern förstås.
Och så blev det. Här har morsan just fått upp den ur det ambitiöst träullade paketet, och utbrustit: “Just precis vad jag alltid önskat!”…
Min goda moder gick bort redan 1988, och sen dess förvarar jag den vackra Påskliljan i mitt hem. I rätt ljus kan den se riktigt vacker ut:
