Författare: Jorge50

Ord och också visor

För ett par månader sen skrev jag om Fred Åkerström som sjöng Ruben Nilssons visor. Jag blev påmind om hur visgenren står mitt hjärta nära, och om vilken viktig roll visorna har spelat för min musikaliska utveckling.

Häromdagen sysslade jag bl.a. med dessa tre bilder:

Och kom naturligtvis genast att tänka på visan Titta titta / Så vänder vi på bladet och vad hittar vi där, av den eminente Owe Thörnqvist. Den spelades in på skiva redan 1956.

TITTA TITTA

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på haren, titta på haren, hur han hoppar på skaren! Jaa.
Men lilla räven, men lilla räven bara smyger i säven.
Varför det då?
För han har väl inget annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att han rör sej, kan man tänka.
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
att dom har ögon här och dom har öron där och även svansar hava de.
Och en liten mun att äta med, för se dom äter ej med sked,
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på dilen, på krokodilen, hur han badar i Nilen!
Men elefanten, men elefanten bara plaskar i kanten.
Varför det då?
För han törs väl bara tvätta bena, kan man tänka.
Huvudsaken är att dom blir rena, kan man tänka.
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
att dom har ögon här och dom har öron där och se en snabel har han med.
För varje söndagskväll klockan sju så går han snabelkrok med sin fru.
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på Göte, titta på Göte, lite grann bakom flöte! Ha,ha!
Men lilla Hugo, men lilla Hugo, han kan räkna till tjugo! Ha,ha!
För han har väl inget annat för sej, kan man tänka. Huvudsaken …….
TYST I KLASSEN!
Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i “krille”, ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!
Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu!
Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage’.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja’ och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka.

PANG!!
VEM VAR DET?
Det var Asta!
Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke’!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
och håll ett öga här och håll ett öga där så får ni se hur gott det är.
Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå,
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se,
och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….

Aha, snabelkrok alltså… Jag utgår från att jag måste ha tagit bilden en söndagkväll, långt där borta i Mana Pools, Zimbabwe.

Nu när jag blivit påmind om texten, inser jag att denna visa naturligtvis också är ett synnerligen relevant inlägg i den svenska skoldebatten. Det är väl i stort sett samma nu som då (fast värre)…

Owe Thörnqvist var en virtuos viskreatör, med en stor portion humor. Hans Albin och Pia uppträdde jag med redan som minderårig på kafferep i min födelseby Broaryd, i Småland, därtill uppmuntrad av min kära moder. Alptoppens ros har jag sjungit och joddlat otaliga gånger, kan den fortfarande stensäkert utantill.

Kommer förhoppningsvis att återkomma med mer om den svenska vistraditionen i framtida inlägg. Vad är det för speciellt med visor egentligen?

Knoppfacitförsök

Nej, jag är faktiskt inte helt säker på vilka knoppar som ingick i knopptävlingen. Detta är ju synnerligen bedrövligt, från min sida. Gick alltså min vanliga runda häromsistens och fotade glatt alla optimistiska knoppar jag fick syn på. Först i efterhand kom jag på detta med att utlysa en tävling…

Nåväl, 4/6 är klara, det är egentligen bara knopparna 1 och 3 som är problematiska. Trodde själv, liksom många av de 1.000 först kontrollerade svarande, att åtminstone en av dessa två spetsiga långknoppar var bok, men så var det inte. Bokknopparna är inte gröna än, har det visat sig vid efterkontroll, och de har också ett annat växtsätt.

Kolla den här länken. Där visas alltså ett utdrag ur Den stora knoppboken, av Claes Lööw. (Den boken skulle jag väldigt gärna äga ett exemplar av. Den finns inte på biblioteket. Kostar tyvärr för många inflationerade kronor för en fattig (hm…) pensionär, tänker jag i nuläget. Kan bli att jag ändrar mig…)

Eventuellt visar både knopp 1 och 3 bilder på hägg… Vad tror ni?

För övrigt lyder de rätta svaren så här: knopp 2 ask, knopp 4 sälg, knopp 5 rönn och knopp 6 falsk fläder.

Lilla vårdikten…

(eller bestämda formen kontra punkt punkt punkt…)

lilla bäcken
porlar friskt…
ljusgröna björkarna
musöronen…
fyrverkerierna mot
mörkgröna granskogen…

ljumluften
smeker kinden…
vitsippedoften
baddar själen…
ögonskimrande motljusknopparna
öronjublande fågelsången…

våren i norden…

Halvvägs genom nålsögat

Var ute och fotostrosade i skogen häromdan och fick syn på den här:

Då greps jag av en obetvinglig lust att ta mig igenom den där öppningen. Kände på mig, att lyckades jag bara med det, så skulle en ny värld möta mig på andra sidan.

Tän(k)t var det här! Jag kastade mig ner på marken i akt och mening att ålifiera mig genom hålet. Men, jävla helvetes förbannade skit, det gick inte. Jag kom inte igenom, utan fastnade snarare lite mitt i. Erinrade mig härvid osökt den gamla goda Bibelns ord i Markus-evangeliet: Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Kan det vara det att jag är för rik, som gör att jag inte kommer igenom? funderade jag. Nej, knappast. Visst, några bananrepubliksinflationerade kronor har jag väl sparat på mig, men det är ju ingenting jämfört med t.ex. Bill Gates! Han tjänar ju flera miljarder i sekunden. Där kan man snacka om å va rik! Jag ska ju bara inte komma å snacka om att va rik, inte!

Ok, men det skulle ju vara lättare för en kamel… Och tänker man efter kunde jag väl, med lite ond vilja, sägas vara något kamelliknande. Jo jag vet, puckeln sitter där fram och inte på ryggen, men ändå…

Fan också, det är säkert rena landet Narnia där på andra sidan… Hade Harry Potter varit här hade han bergis slunkit igenom och hittat plattform 9 o 3/4 på andra sidan. Och sen hade han hoppat på tåget till Hogwarts. Kanske står där en diligens och väntar på att ta mig med till balen på slottet, där det blir till att stuffa hela kvällen med Askungen. Och sen vet man ju, att när man minst anar det så går det som det går…

Men jag satt där jag satt, likt en Nalle Puh i kaninhålet:

(Kom att tänka på ett av mina favoritcitat från Milnes bok: ”Vilken dag är det idag? frågade Puh.”Idag är idag”, sa Nasse. ”Vad bra, det är min favoritdag”, sa Puh. Ett av de mest missanpassade citat man kan tänka sig, med tanke på den förfärliga situation jag befann mig i.)

Efter sju magra år i stubben hade jag magrat på ett betänkligt men lovande sätt. I samma veva råkade min gamle lumparkompis Einarsson från Söderhamn passera förbi. Han är något av en lumparromantiker, och bär alltid – av nostalgiska skäl – en burk av försvarets konsistensfett med sig i fickan vart han än går. Så även den här gången. Han smorde in min nuviddags magra lekamen med denna illaluktande, men synnerligen glidvänliga substans, varpå han med lätthet kunde dra ut mig ur stubbgreppet.

Vad kan vi då lära av denna historia?

(Erinrade mig sensmoralen i den där Ove Törnqvist-låten ni vet, Albin och Pia menar jag. (Som jag uppträdde med i tioårsåldern på kafferep i Broaryd.) ”Låt aldrig flickors väntan bli lång. Och strunta i om svärfarsan är vrång!” hette det där. Men den passar ju inte alls in här förstås.)

Nä, lärdomen att dra får bli nåt i stil med: Lägg en smula band på dina romantologiska fantasier. Och iaktta måttlighet vad gäller födointaget; håll puckelutvecklandet i schack.

Knopptävling!

Utlyser härmed en vårknopptävling. Den som först (till kvarn) gäller. Priser enligt följande:

1-2 knoppar rätt identifierade: Resa och vistelse en dag på valfri ö i Storsjön, Viskafors.
3-4 knoppar rätt identifierade: Resa och vistelse en vecka på Öland, Kalmar län.
5-6 knoppar rätt identifierade: Resa och vistelse en månad på Tristan da Cunha, Sydatlanten.

I samtliga fall med Ers Undertecknad som reseledare och guide.

  • Knopp 1
  • Knopp 2
  • Knopp 3
  • Knopp 4
  • Knopp 5
  • Knopp 6

LYCKA TILL!

P.S. Priskostnaderna bestrides av dem som inte lyckats identifiera nån knopp. D.S.

Reflexion

I mitt sökande efter något att bloggelera om idag hampade det sig så att jag stötte på en “dikt” (citationstecknen betyder: “vete fan om det är nån dikt…”) på datorn. Den skrevs i januari 2017 ombord på Hammonia Galicia, det containerfartyg som tog mig över Stilla Havet, från Auckland Nya Zeeland till Cartagena i Colombia (jorden-runt-utan-att flyga, ni vet). Tog 18 dygn cirka, och den här dikten är skriven i slutet av den etappen, på tillfälligt strandhugg i Manzanillo, Panamá, verkar det som. Dvs. jag gick inte i land, utan trynade i min fina hytt.

Inte vet jag om den här s.k. dikten är bra på nåt vis, om den kan ha nåt å ge… Det får ni avgöra.

Vaknade

Jag vaknade av att jag snarkade till
Int visste jag att jag höll på å sova!
Jag tittade ut genom fönstret
och upptäckte att jag befann mig i Manzanillo i Panamá
Inte visste jag att jag var i Panamá!
Hur har jag hamnat här?
frågade jag mig
Nja, det är en lång historia
svarade mitt andra, mer medvetna jag
Ska vi verkligen dra den här och nu?
Mitt poetiska jag svarade inte, för
Jag upptäckte att jag satt och drack en klunk rent rom i ett smutsigt glas
fastän klockan bara var halv sju på morgonen
Inte visste jag att jag var alkoholist!
Nå, det är väl kanske inte riktigt klarlagt ännu
Vi får se vad som händer när du kommer hem
Hem, mumlade jag
Är jag borta på något sätt?
Jo, du är ute på en resa jorden runt
utan att flyga
Utan att flyga!?
Har du druckit av nattpotten? som dansken säger
Vad overkligt det låter!
Jo, men så är det
Och nu sitter du och skriver
den här värdelösa dikten
bara för att fördriva tiden
tills frukosten serveras klockan sju
Jaha ja, på det viset
muttrade jag, och tömde mitt glas
Nu har de gigantiska lyftkranarna utanför börjat röra på sig också
noterade jag med visst intresse
Hoppas nu de tar god tid på sig
så jag inte kommer fram till Cartagena för tidigt
jag har ju inte bokat mitt airbnb förrän den nittonde
spekulerade mitt rationella jag
Skit i det, replikerade mitt lite mer känsloinriktade jag
Det sker som sker
Qué sera, sera, alltså
Det blir som det blir
Eller som redan den gamle dynamitpatronspoeten Elmer D konstaterade:
Allt blir och allt blir
Och du blir, vad allt blir
När det dör:
En del av det hela
Jaha, ja det låter ju uppmuntrande
tänkte jag snusförnumstigt
och skalade en jordnöt
och stoppade in i munnen
för att stå mig lite bättre i väntan på frukosten
Men du, sa jag till den del av mig som alltid tror den vet
Kan du inte ge mig en ledtråd till
hur det kommer sig att jag har hamnat här i Manzanillo?
Tja, svarade jag, strängt taget kan man säga
att vad alltihop kokar ner till
wenn alles umherkommt, så att säga,
är nog att det det i grunden handlar om är mod
och självrespekt
När drömmarna tagit slut
när man ger blanka fasen i vår tids njutningskrav
så är det mod och självrespekt som blir kvar
Man kan väl inte leva
om man föraktar sig själv?
Jo, det kan man nog i och för sig
Men det är väl inget vidare liv?

Jag somnade om av att jag vände mig om
och la mig till rätta

(Tur att jag ställt in telefonen
på väckning klockan tjugo minuter över sju
så att jag inte missar frukosten
med den stora muggen svart kaffe
som mässpojken från Filippinerna lagar till,
hann jag nästan inte tänka
innan jag slumrade in)