They call it stormy Monday but Tuesday’s just as bad They call it stormy Monday but Tuesday’s just as bad Wednesday is worse And Thursday’s also sad
The eagle flies on Friday Saturday I go out to play The eagle flies on Friday Saturday I go out to play Sunday I go to church That’s when I get down on my knees And I pray
I say, Lord have mercy Lord Lord Lord Lord have mercy on me Yeah Lord, Lord Lord Lord have mercy on me Don’t you know I’m just trying to find my baby Won’t somebody please Send him home to me
Läste just en artikel av författaren och filosofen Jonna Bornemark i Sveriges Natur (nr 3.23) med samma rubrik som ovanstående. Den inleds enligt följande:
Den serie av miljökriser* som vi befinner oss i har en lång idéhistoria bakom sig. Den västerländska människans relation till den omgivande naturen och andra arter sitter djupt: andra djur är dem vi har definierat oss i kontrast till och naturen är där för oss att besegra och använda. Ett sätt att berätta historien är att säga att vi vann, antropocen är här. Vi hämtar idag allt effektivare det vi tycker oss behöva ur jorden och har omvandlat grisar till produktionsenheter. Men vinsten visade sig var en pyrrhusseger: till vår stora förvåning upptäckte vi att vi var en del av den natur vi just besegrat.
Hur hanterar en kultur en sådan situation? En kultur som har sågat och sågat på den gren hon sitter på och sedan blir förvånad när hon börjar ana att hon kommer falla när hon lyckas. Slutar hon såga? Eller byter hon bara ut sågen mot en som är tillverkad med fossilfri el?
*(trippelkrisen: den globala uppvärmningen, förlusten av biologisk mångfald och spridningen av miljögifter; mitt tillägg)
Den här inledningen är en bra sammanfattning av läget i stort; den situation mänskligheten befinner sig i. Analysen av läget är korrekt. Den nödvändiga ”lösning” av problemet som beskrivs i artikeln är eventuellt också korrekt – i teorin. Men tyvärr i praktiken omöjlig.
Grunden till omöjligheten finns redan i rubriken, menar jag: ”Kan vi ändra vår kultur?”
För det första: Detta ständigt upprepade ”vi”. Vilka ”vi” är det som åsyftas? Bornemark ställer själv frågan i texten, dock utan att besvara den. Vi, är det Jonna Bornemark och Sveriges Naturs läsare? Är jag inkluderad, är ni som läser det jag skriver inkluderade? Håller ens dessa vi med om Jonna Bornemarks beskrivning av problemet och dess lösning?
Och resten då? De som inte läser Sveriges Natur? De som inte är skarptänkta nog att följa hennes intelligenta, teoretiska resonenmang? Alla de som kanske anar en del, men absolut inte vill avstå ett uns av de materialistiska njutningsmedel de har tillskansat sig? De som tjänar på att forsätta som tidigare tills vi störtar över kanten?
Bornemark är inne på att vi i väst måste förändra vår livsstil i första hand. Visst, det är alldeles riktigt. Men det räcker inte långt, eftersom de övriga miljarderna människor i låg- och medelinkomstländer strävar efter precis samma materiella välstånd som vi har. Enligt precis samma kapitalistiska tillväxtmodell som vi har följt för att nå vårt ”välstånd”.
Tyvärr är ”de” oändligt många fler än Bornemarks ”vi”.
Men ett ännu större problem som ställs på sin spets via artikelrubriken är ordet ”kultur”. Det borde stått: ”Kan vi ändra vår natur?” Att använda ordet kultur betyder att stanna kvar i det som orsakat alltihop: tanken att vi människor är annorlunda och separerade från allt annat levande. Vi är kultur, resten är natur.
Men nej, vi är också primärt natur. Vi är en djurart bland andra. Och vi följer samma evolutionära grundprinciper som allt levande: Vi strävar efter att förmera oss i första hand. Vi bryr oss på allvar om andra arter bara om det kan gynna oss själva. Och så kommer vi att fortsätta bete oss, tills evolutionen själv sätter stopp för oss. Ju mångtaligare och mer dominerande en art blir, desto sårbarare blir den. Upprätthållen biologisk mångfald gör ekosystemen flexibla och anpassningsbara, medan biologisk enfald, monokultur, gör ekosystemet sårbart. Minsta störning får enorma effekter: matbrist, vattenbrist, pandemier, krig och konflikter…
Homo sapiens har varit enormt evolutionärt framgångsrik. Vi uppfyller jorden. Men denna ”framgångssaga” har haft och har ett mycket högt pris.
Vi är inte den första art – och säkert inte den sista heller – som sågat av den gren vi sitter på…
Efter dessa deprimerande utläggningar krävs några mysiga blombilder för att lätta upp stämningen, känner jag…
Jo, det är det här med låttexter på svenska och/eller engelska. Finner det fascinerande att fundera över vad som vinns eller förloras på respektive språk. I tidigare inlägg har jag gett exempel på en översättning från svenska till engelska; från Children of a Wandering Star till Stjärnljusbarn.
Nu har jag fått för mig att översätta åt andra hållet, från svenska till engelska; från finnas till till love and play. Låten finns att lyssna på i en något tidigare version på Hemmamusikvideor. Här kommer texterna:
Texten har inspirerats av min vistelse hos mina amerikanska vänner, långt upp i Wisconsin, Door County. Där har de ett sommarhus alldeles vid stranden av den väldiga Lake Michigan. Senast jag var där, i september 2022, hade jag fått för mig att gå ner till sjökanten varje morgon i soluppgången. Det var då jag tyckte vågorna talade till mig… (p.s. The Big Dipper är lika med Karlavagnen.)
så skönt så infernaliskt skönt att ligga och dra sig draaaaaaaaa sig… halvt vaken halvt fortfarande middagsslumrande i junihettan
bara ligga och draaaaaaaa mig hundrafemtioprocentigt avslappad i varje lem skönt naket utslagen utsträckt i sängen
barnröster utanför genom vidöppet fönster människoaktiviteter bryr mig inte pågår utan mig för jag ligger bara här och duger precis som jag inte är särskilt ofta
vet ingenting om nånting av allting
osäkert om jag nånsin kommer att kliva upp ur sängen nåt mer
Till alla er som, liksom jag, undrat vad tusan mor “smuttar på” i Finn Zetterholms Myran (se inlägg Imse-möte). Det är svårt att uppfatta vad han sjunger där:
I sin länstol sitter far med nåt starkt och gott Bredvid honom smuttar mor på en halv Fagott Lillasyster sitter snällt tuggar på sitt hår Men hon gömmer en butelj mellan sina lår
Men jag har svaret! Jo, “Fagott” var på 60-talet namnet på en lättöl producerad av St Eriks bryggeri. Det är ju typiskt att far får dricka nåt “starkt och gott”, medan mor får nöja sig med att smutta på “en halv Fagott”… Min far, som var ölutkörare, hade ett annat namn på lättöl; han brukade kalla det för “lushunnabier” (antagligen uttytt ung: “öl för en lusig hund”).
Jo, har funderat lite mer på det jag sa att jag inte visste så noga i förra inlägget. Handlar om en av mina två “arga” låtar i Uddebo igår: Kajorna umgås. Så jag har tänkt efter en stund, och skrivit för att komma på vad jag kommit fram till. Men det blev alldeles för långt! Kan inte begära att alla ni upptagna, friska och fina människor mitt i livet ska ha tid med sånt! Det handlar ju mest om vad jag är för filur (gynnare / rackare). Och vem fan har tid med sånt i dessa tider…? (Ok, det jag skrev står att läsa på Sakprosa, ifall ifall ni i alla fall trots allt ändå… Men LÄS DET INTE! det är för långt!)
Jag tycker ni kan nöja er med att kolla på dom här fyra bilderna; säger ju det viktigaste om vem jag är (om nu det mot förmodan skulle vara av intresse).
Framförde tre låtar med svensk text ingående i ett visarrangemang i Uddebo-festivalen; en kärlekslåt och två arga låtar, påstod jag. Det gick väl hyfsat, trots en 14-dagig envis förkylning, med tillhörande hosta och heshet. Det handlade om kompositionerna Minnenrik, Så går det till och Kajorna umgås (finns på Låtar från hemmastudion och Låttexter).
Frågan är emellertid om någon i publiken uppfattade vad jag är arg på. Det är knappt jag vet det själv… Men nåt är det.
Den här Imsen vimsade runt på mitt skrivbord idag:
Först klättrade han upp på en blompinne i en blomkruka, och lät mig få denna bild i ganska goda ljusförhållanden. Men sen kröp han ner och ut på skrivbordet, tycktes vara på väg att vimsa in i min dator. Men då schasade jag vänligt bort honom och sa att nä, nu får du väl lugna ner dig lite. Kom att tänka på Finn Zetterholms visa Myran, från 60-talet:
Tänk vad vi ändå gått framåt i milt hänsynstagande till dessa våra allra minsta medresenärer på jordklotet! Jämför bara min toleranta och vänliga spindlighet med:
Vad i jävlars helvete har ni sett en myra ska man tolerera sånt med en sån hög hyra akta så han inte sätter skit på teverutan hämta ddt-sprejen så ska vi bespruta’n
Och sen slutar det ju sorgligt inte bara för myran själv (som man får förmoda brinner opp i samband med kortslutningen i teven), utan också för familjen Blom, som inte kan se på Hylands hörna mer den kvällen. Jag och Imse däremot, vi skiljdes som vänner.
Nu tror ni att det här inlägget ska handla om kvarnstenar, förstås. Men nej (och ja) så är det inte. Det ska än en gång handla om det för mig hjärtenära ämnet albatross.
Lyssnade för åttioelfte gången idag på den ikoniska låten Albatross med Peter Green och Fleetwood Mac. Tog reda på att det faktiskt var Peter Green som gjort den. Hade P. Green någonsin sett en albatross? funderade jag. Ytterst osäkert. Det finns i princip inga albatrosser på norra halvklotet, bara på södra. Och Green höll ju mest till på norra…
Så läste jag under rubriken “The Story behind Fleetwood Mac song ‘Albatross'” att “The title derives from the English expression “an albatross around your neck”, a term that can be traced back to the sailors who regarded the bird as a sign of bad luck.”
Och det eng-sv leikonet säger mig att albatross på engelska kan betyda kvarnsten! Ofattbart! För mig är det en magiskt vacker och elegant fågel, med näst intill metafysiska egenskaper. Jag är mäkta stolt över tredje versen i min egen låt Albatross:
Only the one who has understood to make life into beautiful art can soar with no effort head on to the headwind Can heal the holes of your heart can heal the holes of your heart
Men Peter Green skulle alltså ha utgått från att en albatross är som en kvarnsten… Hur i h-e är det då möjligt att han gjort en låt som så perfekt formmässigt speglar albatrossens majestätiska, lättjefulla flykt…?
Kan det vara så att det är Peter Green och J.T. Larsson som gjort de bästa albatross-låtarna…?
