Om religioner, yttrandefrihet och koranbränning

Om religion tycker jag inte. Särskilt inte när den vältrar sig i fanatism och intolerans. Och det gör den inte sällan. Fröet till dylikt finns där, i de flesta religioner som bygger på den grundläggande tankefiguren: Vi vet vad som är rätt och heligt och vi känner den enda sanna guden (gudarna). Alla andra människor, de otrogna, är vilseledda och har fel om allt. De borde ansluta sig till vår lära, annars är de dömda att brinna i helvetet när de dör.

Detta gäller judendomen, kristendomen och islam inte minst.

Den lilla lokalreligionen judendomen ser judarna (knappt 15 av 8.000.000.000 miljoner i världen) som guds utvalda folk. Alla andra folk kan dra åt h-e, eller är åtminstone jämförelsevis förtappade.

Kristendomen har (bland många andra vansinnigheter) en lång imperialistisk tradition av att försöka pracka på andra kulturer den enda rätta läran. Det brukar kallas mission.

Islam är kanske värst av alla. Den verkar oförenlig med demokrati, det finns inte ett enda land med fungerande demokrati, där islam är huvudreligion. I stället finns ideal som sharialagar och jihad, heligt krig. Det finns en tydlig koppling mellan islam och terrordåd av diverse slag, även om den absolut övervägande majoriteten av muslimer naturligtvis helt tar avstånd från slikt.

Alla tre, judendomen, kristendomen och islam är fyllda av fördomar och fördömanden av den ”syndiga kroppen”; den s.k. själen är allt. Alla tre är gravt kvinnoförtryckande.

Nej, gud har inte skapat människorna till en avbild av sig själv, det är vi som konstruerat religionerna och skapat gud(ar) som är som vi – och det är sannerligen inte bara på gott utan minst lika mycket på ont.

Jag skulle kunna säga mycket mycket mer om allt elände som följer med religionerna, men stoppar här. Jag har ju sagt en del redan – och det kan jag göra utan fruktan, eftersom jag lever i ett demokratiskt, icke religionsdominerat land, Sverige. Ett land som har yttrandefrihet, där var och en är fri att uttrycka sina åsikter.

Jag har rätt att kritisera religionerna. Men jag har ingen rätt att fördöma och trakassera religiösa människor. Det skulle lätt kunna betecknas som hets mot folkgrupp, vilket vi har lagar mot.

Och härav följer på intet sätt att jag skulle ha rätt att exempelvis bränna koraner! Yttrandefrihet innebär att man har rätt att yttra sig kritiskt om vad det vara månde; man har rätt att offentligt i ord framföra vilken åsikt som helst (som inte kan likställas med hets mot folkgrupp). Men hur man kan koppla koranbränning till yttrandefrihet, det övergår mitt förstånd. Det är inte ett yttrande, utan en handling med det enda syftet att förlöjliga och visa förakt för en viss folkgrupp, troende muslimer nämligen.

Alla böcker är ju strängt taget yttranden om olika ting, så även koranen. Skall då inte alla dessa yttranden, alla böcker, skyddas av yttrandefriheten, och inte brännas i yttrandefrihetens namn?!

Innebär yttrandefrihet kanske också att man rätt att bränna allt möjligt annat – bilar till exempel?

Nej, att bränna koraner offentligt är lika med hets mot folkgrupp, och har ingenting med yttrandefrihet att göra. Detta sagt med utgångspunkt från min ovan redovisade inställning till religioner, islam inte minst, vilket borde göra min åsikt än mer trovärdig.

Vi ska inte bränna toran, talmud eller bibeln heller. Vi ska inte bränna några böcker över huvud taget offentligt. Historiens bokbål förskräcker…

Mellansnack

Fick se den här sömniga figuren i samband med firandet av min systers 80-årsdag i lördags.

Tyckte hon (för det är väl en hon?) var särdeles söt och gullig. Kunde det vara nåt för min Sten-Åke, som jag misstänker känner sig lite ensam ibland? Typ Gift vid första ögonkastet (som jag tyvärr inte sett) kanske?

Men nej, nog ett alltför omaka par, vid närmare eftertanke. Hon så sömnig och passiv, han så energisk och aktiv (se tidigare inlägg). Går väl an att sammanföra dem så här på bloggen, men knappast i verkligheten. Nej det är nog inte värt.

P.S. Det här inlägget inlägget tillkom mer eller mindre som ett litet mysigt mellansnack. Efter förra ganska mastiga inlägget, Anteckningar från en rättssal, är jag nämligen redan på gång med ytterligare en kanske alltför lång och tråkig text (fast det tycker förstås inte jag) om koranbränning, som jag retat upp mig på. Vill ju inte slita ut mina läsare. D.S.

Anteckningar från en rättssal

Jag råkade läsa veckans krönika i nättidskriften Kvartal, och blev gravt förbannad. Den hade rubriken ”Anteckningar från en rättssal”, skriven av Rasmus Dahlberg, skådespelare och skribent, och därutöver vän till Fredrik Andersson, mördad på ett gym i Stockholm. Andersson, 54 år, gift och trebarnsfar, försökte hindra en vid tillfället 16-årig ung man att skjuta ihjäl en Bandidos-ledare, som också befann sig på gymmet. Det tilltänkta offret överlevde, men Fredrik Andersson träffades av ett av skotten, och dog.

Mördaren hade tre medhjälpare och handlade på order av en knarkboss, för närvarande bosatt i Turkiet.

Inom samma vecka hade mördaren också kastat in en exploderande handgranat på en restaurang i Stockholm.

Gärningsmannen, nu 17 år, dömdes till 2 år och 11 månaders sluten ungdomsvård på ett SIS-hem (Statens InstitutionsStyrelse) (varifrån han fritogs en månad senare, i samband med ett tandläkarbesök). Straffet utökades till fyra år i hovrätten (vilket innebär att han är ute efter tre år).

De två brotten, mordet och handgranaten, har ett straffvärde motsvarande 18 års fängelse för en ”vuxen”.

Efter mordet hade gärningsmannen åkt till Armenien. Under sin vistelse där blev han svensk medborgare, trots att han misstänktes för mord.

De tre medhjälparna frikändes helt, trots att DNA från en av dem hittades på skotthylsor på mordplatsen, samt på flyktbilen. Hans telefon hade också färdats med flyktbilen hela vägen till och från mordplatsen. Men det räckte inte som bevisning. Åklagaren hade yrkat på 10-12 års fängelse.

Den sammanlagda juridiska kostnaden för målet blev cirka tre miljoner kronor. Staten betalar. Mördarens advokat fick ett arvode på 523.000 kronor, en av medhjälparnas advokater fick 573.000, varav 147.000 för ”tidsspillan vid restid”. Allt exklusive moms.

Samtliga åtalade ”förnekar brott”. Det hör man i stort sett varje gång, från alla dessa gängkriminella mördare. Vafan betyder det? frågar jag mig. Hur kan man förneka brott när ens DNA finns på skjutvapnet och offrets blod på ens kläder? Ett sådant förnekandet kan väl inte ha nån som helst juridisk betydelse i alla fall?

Mördarens föräldrar hävdar att deras son inte begått något brott, och överklagar att de utdömts att betala skadestånd till offrets anhöriga.

Som sagt, mycket av det här gör mig faktiskt heligt förbannad. Jag får känslan att något måste vara väldigt fel, inte bara i huvet på dem som skjuter, utan också i det svenska rättssystemet.

Men jag orkar inte reda ut det mer än så här. Läs gärna krönikan i sin helhet själva (bara ett par sidor lång), så får ni se om ni delar min uppfattning och min vrede.

80 bast

Min syster Aina fyllde 80 i dagarna. Hon yttrade därvid följande kloka ord, som faktiskt gäller för oss alla:

Man får vara glad att man är som man är, när man nu inte är som man ska.

Här är syrran omgiven av tre barnbarnsungdomar:

Vete fan om Ers Undertecknad kommer att kunna haspla ur sig en så pass schysst one-liner, när han fyller 80 (om han ens är med vid det laget).

i aningskämpan

försöker förnimma musiken
den inre djupa musiken
vännernas sång i det inre
minnenas gång och rytmiken
rytmiken i världsrymdens runda
oskulden nära naturen
mänskans gemenskap med alltet
alltet och intet tillsammans
i stillnande stilla begrundan
i aningsfull mumlande
undran…

Sverige – paradis för dollarmiljonärer

Lyssnade på Andreas Cervenkas Sommar i P1 i natt. Det handlade om ekonomi, utgick till stor del från hans bok Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika, som kom förra året. Så här skriver Adlibris om boken:

Bostadspriser som rusar mest i västvärlden. Hundratusentals svenskar som kastar sig in på börsen. En före detta socialdemokratisk statsminister som blir god för 100 miljoner kronor efter politiken. Ett tidigare kommunalråd som tjänar åtta miljarder på fem år. Över 330 nya miljardärer inom loppet av 24 månader. Sverige var länge känt som ett av världens mest jämlika länder. Men de senaste decennierna har något skett. Klyftan mellan de superförmögna och resten av befolkningen har ökat snabbt. Andelen av ekonomin som ägs av den rikaste promillen är högre än i USA, och Sverige har fler dollarmiljardärer än Japan och Brasilien. Sverige är ett land där skatten på arbete tillhör jordens högsta, men där tillgångar beskattas betydligt lägre än i många andra länder. Det är ett land där det 2021 råder bostadsfeber, börsfeber och kryptofeber. Samtidigt. Där jakten på snabba pengar blivit en ny folkrörelse. 1996 fanns det 28 miljardärer i Sverige. Idag är de 542. Tillsammans har de blivit 30 gånger rikare på 25 år. Samtidigt är andelen svenska hushåll med låg ekonomisk standard den högsta någonsin. I sin nya bok berättar Andreas Cervenka om Sveriges osannolika resa från högskatteland till miljardärsparadis.Girig-Sverige är en rikt illustrerad “svensk ekonomi för dummies”, fullspäckad med grafer och tabeller. Med Andreas Cervenkas omisskännliga humor som ledsagare serveras läsaren ett försök till svar på frågan: vad är det som har hänt i Sverige?

Det har skett en systematisk och organiserad överföring av pengar från de fattiga till de rika i Sverige (liksom i andra jämförbara länder f.ö.; men mest extremt i Sverige) under de senaste decennierna. Vi har höga skatter på arbete, men oerhört låga skatter på tillgångar; ingen arvsskatt, ingen gåvoskatt, ingen fastighetsskatt, låg skatt på kapital via ISK-konton, etc. etc. Och vi är unika i världen genom att låta skattefinansierade friskolor generera miljardvinster för riskkapitalister.

Den absoluta majoriteten av de svenska politiska partierna är för denna utveckling – inklusive socialdemokraterna. De senare pratar möjligen fortfarande nån gång om gamla jämlikhetsideal, men i praktiken driver de politiken i motsatt riktning, mot ökande sociala klyftor, snabbare än i alla andra jämförbara länder. Cervenka nämner fem politiker som tydligt symboliserar denna utveckling, tre socialdemokrater och två moderater: Göran Persson, Per Nuder, Björn Rosengren, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Forskningen visar att stora sociala klyftor inte är bra för ett lands utveckling, det leder till oro och polarisering. I USA och Europa noterar vi framväxten av populistiska högerpartier, det är ingen slump. Dessa tycks dock främst upptagna av att bekämpa invandring t.ex.; de tycks vilja “hämnas” på invandrarna, i stället för att ge sig på den styrande medel- och överklassen.

Det moraliska argumentet däremot, att det skulle vara orättvist att ta från de fattiga och ge till de rika, det tycks inte många bry sig om nuförtiden.

Kollade lite på recensionerna av Cervenkas sommarprogram. Jo, Sanna Torén Björling säger sig bli en aning “förbannad” när hon hör Cervenkas beskrivning den ekonomiska utvecklingen i Sverige, men för övrigt ingen reaktion alls. Recensenterna skriver om formen för programmet, inte om innehållet.

Fascinerande och för jävligt…

Omaka par. Kan det föreställa Göran Persson och Fredrik Reinfeldt månntro?

Zzzzzz…

Skulle ut på min vanliga runda idag. Tänkte, ok, friskfräscht efter regnet, men annars antagligen inget speciellt. Men ack, vad jag bedrog mig! Kommen en bit uppför backen riktning Hulta, stannar jag plötsligt “Unter den Linden…” Ohwow vilket surr! I en lind mitt i blomningen befinner sig tusentaliga humlor som surrar som bara humlor kan.

Så här lät det:

Och så här såg det ut:

Under surrparaplyet…

Det är lustigt, människor vill jag helst inte umgås med fler än sisådär 4-5 stycken samtidigt, men humlor kan jag njuta av flera tusen på en gång…

Tankar kring en kôrv

Troligen var smaken icke tillfyllest… Och om inte sorgen och ledan häröver hade övermannat henne, kanske barnbarn Astrid hade utbrustit i ett fördömande: “Kôrven smakade apa!”

Eller kanske hade hon hört talas om den turk-grekiske gastronomiske innovatören Kôrchvmed Potatísmos, kreatör och uppfinnare av rätterna halv (en korv med bröd, plus potatismos) respektive hel special (två korvar i ett bröd, plus potatismos) . Och fylldes hon härvid måhända till brädden med besvikelse över att moset lyste med sin frånvaro…

Vem vet. Kanske insåg Astrid att det kända talesättet Livet är inte bara en fest. Det är en dans på rosor också! möjligtvis inte speglar alla aspekter av tillvaron.