Författare: Jorge50

… gick jag ut och fotostrosade en stund i de närmaste omgivningarna. Fanns vid första anblicken inte mycket att se; inte något jag inte sett förut i alla fall. Då är det en liten utmaning att koppla på blicken och se nånting ändå. Hittade det här:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Dags för den årliga bandcampen i Stavsnäs, Värmdö. Tobias, vår eminente lead-guitarist har en stuga där. Så där samlas alla Soggies, inklusive sköna skönsångerskan Eva Svedberg, under några dagar för att umgås, dricka en öl eller två, grilla gott, osv. Och framför allt ägnar vi oss åt diverse inspelningar, jamsessions, och även åt ett par offentliga spelningar. Den ena är på trätrall bland berghällarna utanför stugan på lördag, den andra, på fredag, är den här:

Det står att det blir en “sommarkonsert med bluesrock”. Nåväl, enstaka sådana inslag kan det väl bli, Putin Shootin’ Blues t.ex. (samma melodi som Blues nr Covid 19). Men mest blir det annat, mång-genrigt och genreöverskridande.

Är man sugen på bluesrock kan man med fördel välja att lyssna på exempelvis Danielle Nicole Band; den kvinnan har en pipa av guds nåde! Hela bandet är skitbra. Se och hör bara: Save me (sv: Rädde mig, den som kan):

P.S. Osäker på hur det är med uppkopplingen i den Stavsnäska vildmarken. Om intet nytt dyker upp på dessa sidor de närmaste dagarna, så botanisera gärna bland all suverän skåpmat i förfluten bloggtid. Eller varför inte kolla in de andra avdelningarna på Mina Sidor: Mina texter, Mina bilder, Min musik, Mina resor eller Mina föredrag. D.S.

Allan: Det där är en riktigt underbar Jackson Pollock, eller hur?
Kvinna på museet: Ja, det är det.
Allan: Vad säger den dig?
Kvinna på museet: Den återger universums negativitet. Existensens ohyggliga ensamma tomhet. Intighet. Människans predikament, tvingad att leva i en steril, gudlös evighet som en ynklig liten flamma, fladdrande i en enorm tomhet bara bestående av avskräde, fasa och förnedring, som tar formen av en meningslös ödslig tvångströja i ett svart, absurt kosmos.
Allan: Vad gör du på lördag kväll?
Kvinna på museet: Begår självmord.
Allan: Jamen fredag kväll då?

Ur filmen En gång till, Sam, av och med Woody Allen.

P.S. Mellan skål och vägg så här, säg det inte till nån för all del, men jag är sjuk nog att tycka det är rätt roligt…

Jag vann krockettävlingen i Halmstad! Trots sömnbrist och stekande solhetta, spel i 10 timmar. Slog klubbkompisen Ivar i finalen i två hårda set: 7-6, 7-6. Inga franska nerver där inte.

Klockan är 04.40. Väckarklockan var ställd på 04.45, men jag är vaken sen länge. Sovit skitdåligt. Tillkommer att jag började lyssna på Ina Lundströms sommarprogram på efternatten. Det visade sig vara så galet bra – åtminstone galet – att det gjorde mig pigg i stället för sömnig. Herregud vilken människa! Hon var så speedad, pratade så fort (inkl en massa slang och obegripliga upprabblade låttitlar m.m.) att gamlingen hade svårt att hänga med. Tog mig mer än halva programmet att inse att det var samma Ina som jag sett första programmet i serien Ina <3 Bruce på SVT Play med. Lite halvknasigt så där, tyckte jag då. Men i ljuset av den helknasighet jag lyssnat på i natt måste jag definitivt se de två följande delarna.

Nån mer skruvad as-entusiastisk superlevande skitgo och skitjobbig människa har jag nog aldrig stött på. Ja, ni får kolla själva, om ni har lust.

Nå, men den där omöjliga uppgiften i rubriken då? Vad går den ut på? Jo, det ska jag berätta. Idag ska jag spela golfkrocket på hög nivå på Halmstads fina krocketbanor nära Haverdal i sisådär 8-10 timmar i sträck. I den heta solen. Superkoncentrarad hela tiden. Det jobbar upp sig till en omöjlig uppgift efter en sån här natt. Fan vet hur det ska gå med allting…

Måste iväg snart. Återkommer.

Långsamt

Nej,
inte stanna
men långsamt
långsamt, långsamt
oändligt långsamt
[…]
den siste som såg honom
var en snigel
som kröp om
honom
när
han
var
på
väg
till
brev-
lådan
för
att
häm-
ta
t
i
d
n
i
n
g

e

n

P.S. Idag hade jag återigen ingen aning om vad jag skulle lägga ut på bloggen. Fick ögonen på en liten dikt jag skrev för 20 år sen, om långsamhet (se ovan). Jag har alltid tänkt, att tillåter man sig att vara tillräckligt långsam, så hinner man lägga märke till saker, sinnena hinner med – ja, själen hinner med rentav. Ni har kanske hört om de där indianerna som flög för första gången i sitt liv. När de kom fram satte de sig ner på en bänk i 30 minuter. Varför det? Jo, för att invänta sina själar. Själv har jag farit Jorden runt och undvikit att flyga, av samma skäl. Annars är denna min strävan efter långsamhet i och för sig rätt mycket just en strävan. Målet når jag sällan, är ofta alltför rastlös och stressad för det. D.S.

P.S.2 Kom på att jag skrivit om långsamhet en gång förut här på bloggen; därav II:an i rubriken ovan. Den första Långsamhetens lov lades ut 24 januari, 2021. Sen dess har jag långsamt strävat vidare. D.S.

P.S.3 Förutom det fantastiska innehållet i dikten ovan, demonstrerar den ju även med all tänkbar tydlighet de formmässiga möjligheter och estetiska verkningsmedel som ligger i den fria radbrytningen i vers, inte sant? D.S.

Var först tveksam till att berätta det här; tänkte att det knappast har allmänintresse. Men så tänkte jag att ni, liksom jag, mår väl av ett exempel på hur livet då och då kan bjuda på rejält överraskande positiviteter. Så här var det:

I slutet av april satte jag in en annons på Blocket; jag ville sälja min ihopfällbara (och uppfällbara) kanot. Ok, jag skrev några rader och bifogade bild:

Så där ser den ut i uppfällt skick. Nedmonterad ryms den i en låda som man kan transportera i bilen. Den väger bara 20 kg, och är lätt att hantera även om man är ensam. Ihopsatt en gång, använd två gånger; som ny, verkligen. Norsk kvalitetskanot från företaget Bergans. En sån kostar idag 19.000 ny; jag begärde 9.000 (jag gav 13.000 för två år sen).

Jag väntade och väntade och väntade, men ingen sugen spickulant hörde av sig. Egendomligt, tyckte jag. Men vad gör man? Efter två månader togs annonsen bort utan att jag fått ett enda svar på den.

Men så igår gick jag in på Blocket i ett annat ärende, och fick se att jag hade cirkus 25 meddelanden där. Va?!, tänkte jag, vad är detta? Jo, det visade sig vara en massa hugade köpare av kanoten. Jag hade ju trott, att svaren automatiskt skulle komma på min mejl, men så hade alltså inte skett.

I det läget fick jag för mig att tota ihop några rader och förklara varför det blitt som det blitt. Kanoten finns kvar, skrev jag. Ring mig, om ni fortfarande är intresserade. Jag kopierade, och skickade till alla 25.

Efter 10 min ringde det. “Hej, vi är från Östersund, men på tillfälligt besök i Borås. Vi är på Knalleland just nu,” sa en trygg norrländsk stämma. “Är du hemma? Får vi komma och titta på kanoten?” “Självklart”, sa jag. “Kom ni bara.”

Efter en halvtimme kom dom, och efter ytterligare 10 min hade dom köpt kanoten. En paddel och en flytväst hängde med. Glada var dom, och glad var jag.

Så skojsamt kan det vara i den här jämmerdalen ibland minsann!

Återkommer till vattenmolekylen, 2 väte- och 1 syreatom. Världens (så som vi känner den) viktigaste molekyl, utan tvekan. Har just sett det andra avsnittet av tre på SVT play om vatten; rekommenderas! Finns under rubriken Vetenskapens värld. Upptäckte till min förvåning att jag sett samma serie i januari 2021; och till och med skrivit om den på bloggen (Vatten)! Det hade jag glömt…

Gladde mig i alla fall åt att se att jag förverkligat planer jag hade då, i januari 2021. Som ni, kära bloggläsare, säkert redan känner till existerar nu mitt under lång tid framvärkta element-verk, fyra låtar om: Earth, Air, Fire och – Water. Samtliga finns i primitiva hemmastudio-versioner på bloggsidan Låtar från hemmastudion. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer de också att läggas ut på Spotify, i Soggy Bees-tappning.

Tills vidare får jag nöja mig med att hänvisa till min besjälade version av vattnets kretslopp på Jorden: Little Drop of Rain. Även den ligger på Låtar från hemmastudion. Den handlar om en liten vattendroppes vådliga reseäventyr, bort från oceanen och tillbaka till oceanen:

Little Drop of Rain

I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

Once upon a long time ago
from clouds so slow and low
into the great wide ocean I fell
for eons in the salty sea – I did dwell
But hot sunshine lifted me up again
into the endless blue sky, and then
the wind came at the break of day
hurricaned me far, blew my breath away

I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

Showered down, into a mountainous stream
surging, cascading, living my dream
Stilled at last, part of a gorgeous lake
feeling cool and real – no fraudulent fake
Dribbled down the earth for a long long spell
seeped into a deep dark well
Tumbled in a glass of cool clear water
swallowed down by a young farmer’s daughter

I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

But the lassie was sad and cried and cried
her loved one had betrayed and lied
oh, the pride I felt, for years and years
cause I was one little part – of her bitter tears
Salty teardrop felt at home then when
into the great wide ocean I fell again
just a little drop of rain, just a tiny token
of world’s water cycle to be for ever unbroken

I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

Som allting annat så har allt vatten alltid funnits, och kommer alltid att finnas; om än i olika former. Delar av det cirkulerar ständigt runt i vattnets kretslopp på Jorden. Det är oerhört gott om vatten på vår blå planet; 70 procent av Jordens yta täcks av vatten. Men 96.5 procent är saltvatten, bara 3,5 procent är sötvatten, varav 92 procent går åt till odling. Vi måste vara sparsamma med vattnet och bruka det rätt annars kommer det inte att räcka till Tellus alla alldelesförmångamänniskor och deras i många stycken vansinniga aktiviteter…

smidig som ett kassaskåp
stel som en gummiman
jag

tung som en fjärilsvinge
lätt som en supertanker
jag

mager som en sumobrottare
tjock som ett benrangel
jag

snabb som en snigel
långsam som en rymdraket
jag

jag!

Metainlägg, lika med inlägg om inläggen alltså. Kommer inte på nåt bättre just nu.

Igår hade jag 146 “besökare” på bloggen, idag 116 hittills (kl 18.11); dessutom 359 “besök” igår, 391 idag, enligt mitt statistik-verktyg. Tror att kategorin besökare är människor av kött och blod – antar att ni känner er som sådana, ni som läser detta? Vad som ryms under kategorin besök är jag mer osäker på. Kan nog innehålla en del robotar och nättroll och annat skräp, tänker jag.

Både antalet besökare och besök är något fler än de brukar vara. Ska jag tolka det som att utredande texter om t.ex. koranbränning är det ni helst vill ha? Ok, jag publicerade också det lilla opretentiösa inlägget “Mellansnack” igår förstås. Kan det vara det som drar?

Eller var det bara det att jag flaggade för båda gårdagsinläggen på Facebook? Själv får jag sällan ut något av Facebook, tycker mina Facebook-vänners inlägg mestadels drunknar i en massa reklam och annan skit. (Ursäkta ordvalet, men jag ser all reklam riktad mot mig som en personlig förolämpning. All reklam borde ju för fan förbjudas, eller hur?!! Drar resurser från en massa viktiga saker…)

Vid det här laget är ni nog smått uppretade (ni besökare alltså, hur det är med besöken har jag inte en aaaaning om), irriterade över den låga kvalitén och den höga meningslöshetskoefficienten på det här inlägget. Jag hoppas ni blir mildare till sinnes om jag låter Alma bjuda er på en kanelbulle: