Författare: Jorge50

Duggregnsdunkelfynd

Tänkte, jag går väl en runda (min vanliga, typ). Skiter väl jag i om det regnar. Känns gott att trotsa elementen, bara pang tjofs, rakt på, med duggregnet i ansiktet.

Och så blev det. Gick uppför backen i rask takt. Kameran var med, låg i ryggsäcken. Men inte trodde jag precis jag skulle hitta nåt att fotografera. Gråljus, blåst och duggregn…

Men ju tråktristare förhållanden, desto större utmaning. Om man verkligen kopplar på blicken så finns det nästan alltid nåt…

Plötsligt flöt en liten vattenvirvel i Kransån in i fokus. Många vanligtvis synliga stenar i ån var nu dränkta; ån stiger snabbt vid kraftigt regn. Så den där lilla virveln syntes knappt:

Men den var läcker, tyckte jag. Från en lite annan vinkel:

Och så kan man ju leka konstnär genom att fota på lite längre tid, så att det rinnande vattnet blir en aning suddigt…

Det är ögongodis, tycker jag. Om det uttrycker något, om det betyder något, vet jag inte. Det är nog bara läcker form och färg. Men det räcker ju långt, en sån här dyster duggregnsdunkeldag! När jag väl hade fått syn på den där vattenvirveln upptäckte jag snart fler motiv. Återkommer eventuellt senare på bloggen om dessa. Vill inte splittra mig nu. Ni får ytterligare tre vattenvirvelvarianter i stället:

Hur ska det gå med allting?

Krig, klimatkatastrof, AI som tar över… jo jo, det är nog gott och väl fullödiga eländesscenarior allt det där. Men nu oroar jag mig plötsligt för de här små bullgulliga alternativliven som flyger trots att de egentligen inte ska kunna göra det…

Ja, jag menar nu när det har börjat regna nåt så gutförbannat…! Nära där jag bor finns det en rabatt med lavendelblåblommor. Häromdagen när jag gick förbi i någorlunda soligt väder kryllade det av humlor där. På varenda blomma satt det minst en humla. Men i morse, i kyligt nästintillregnväder, var det bara några få kvar; och de satt still, helt still, som paralyserade av kyligheten.

Och jag som tjatade så om regn regn regn i maj-juni… Och så kommer det, och så kommer det givetvis alldeles för mycket, alldeles för ofta. Redan för flera år sen brukade jag säga: “Ja, se vädret det överdriver alltid nuförtiden.” Och så rätt jag hade. Hade inte en aning om då, att den människoinitierade växthusklimatkatastrofen hade sin näsa med i det blöta (ibland jävligt torra) spelet.

Ja, hur ska det gå med allting?

Men det är ju bra blogg (alt. bra tv, radio, media, etc.) i alla fall att spela på oro, fara, fruktan, skräck osv. Inget jävelskap som inte har nåt gottissskap med sig…

Favorit i repris

moln av moln som änglahår
vaniljglassluftslott så långt ögat når
bomulls-canyons läker sår
uppfyller varallaste himlavrår

Det är roligt med ord. Att leka med ord, att hitta på nya ord. “Varallaste” är nytt för dagen, har kanske aldrig skrivits eller utsagts tidigare. “Himlavrår” har jag heller inte sett förut. Varför inte “varendaste” då? Nej, för då hade jag måst skriva “himlavrå” i singular; “varendaste himlavrå” hade ju gått. Men jag ville ha “vrår” i flertal, det är mer överväldigande liksom. Och “alla”, det är ju så många som möjligt på en gång, och superlativ-formen, “-aste”, spär på mångmaxandet (en neologism till, he he) ännu mer. Gott så.

En gång skall stenen…

Skulle spela in med stora ljudkortet, men det lax inte, trots att jag gjort det förut. Så det fick bli att jag spelade in som röstmemo på telefonen, som vanligt. Inte bra; kass ljud. Men jag ville utnyttja det faktum att jag nu gett fan i astmamedicinen några dar, för att kunna sjunga någorlunda. (Att inhalera det där cortisonpulvret gör mig nämligen hes som en kråka.)

Valet av låt föll på En gång skall stenen…, som jag upptäckte inte fanns bland Låtar från hemmastudion på Min musik. Går så här:

En gång skall stenen du krälar under
lyftas från dina skuldror
och försvinna

En gång skall molnet som regnar småspik
som spön rakt över ditt huvud
förrinna

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

En gång skall zenitsolens strålar
som sveder axlar och ryggen
i havet förgås

En gång skall ledans bläckfiskarmar
som slingerstryper dig sakta
öppna sitt lås

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

Ja, det enda som hörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de krossas till grus
och förgörs
och förgörs

Den har en lång historia på sätt och vis, den där låten. För ganska exakt tjugo år sen fick jag, på resa i Australien, ett sms från min son Jakob. Han messade:

Once the stone
You’re crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that’s raining
Over your head disappears
The noise that you’ll hear
Is the crashing down of hollow years

Och jag blev orolig som fan, när jag läste den där texten. Nu måste han väl vara deppig och olycklig pojken, tänkte jag, och kände mig tvungen att ringa long distance. Men nädå, det var inget speciellt, sa han. Bara refrängen i en låt han tyckte mycket om: Hollow Years, med gruppen Dream Theater. Jäkligt bra låt, för övrigt:

Många år senare fick jag för mig att översätta den där refrängen, och så småningom också låta den ingå i en egen låt på svenska (som ni troligen nyss lyssnat på). En hel del negativismer i texten förstås, men slutsumman är ju glad och positiv. Så jag antar att ni också blivit uppiggade och glada av detta inlägg, eller?

Abecita Popkonst & Foto

Inte säker på att jag är helt förtjust i namnet, men det är ett bra ställe: Abecita. Har ni inte varit där förut, så rekommenderar jag definitivt ett besök. Skulle kunna vara det näst mest prestigeladdade fotokonstmuseet i Sverige, näst Fotografiska i Stockholm. Borås kan vara stolt! Men framför allt är det fint ordnat, finns mycket att se; sisådär fem utställningar samtidigt som byts var 3:e månad eller så.

Jag var där idag. Bland det mest framträdande var utställningen “Make Believe”, med bilder av den surrealistiske mästaren Erik Johansson. Se bara:

AI

Vad tror ni om AI, artificiell intelligens alltså? Jag har inte trott nånting om detta, fram tills för ett par nätter sen, då jag lyssnade på Max Tegmarks sommarprogram i P1. Nu har jag gått från att inte tro nånting, till att inte veta vad jag ska tro.

Det var ett underligt sommarprogram. Max Tegmark jobbar på MIT, Massachusetts Institute of Technology, forskar om AI bl.a. Han är “en av världens mest citerade kosmologer” (81.000 citeringar), enligt Wikipedia. I sitt Sommar-program berättar Tegmark, att han tror att mänskligheten dör ut ungefär samtidigt som han själv rimligen lär krepera, om sisådär 30-40 år. Och han säger det “med en mild, nästan sagostundsliknande röst som han behåller genom hela programmet” (cit. Jörn Spolander i DN). Det är fråga om en “undergångsorgie i munter berättarton” (Spolander igen).

Tegmark talar i ömsinta ordalag om sin son Leo, sin hustru, och sina nyligen bortgångna föräldrar – följt av den totala dystopin alltså: AI tar kål på oss, det mesta tyder på det, enligt Max T. Och han borde ju veta vad han talar om, eller? Ja, jag vet som sagt inte vad jag ska tro.

Lite kärnpunkter från MT:s Sommar-program: 1) intelligens definierar han som “konsten att effektivt lösa svåra problem” 2) artificiell intelligens är helt enkelt icke-biologisk intelligens 3) vi behöver inte förstå oss på hur den mänskliga hjärnan fungerar (vilket vi inte gör) för att konstruera AI som vida överträffar hjärnan – icke-biologiskt då. 4) vi behöver inte programmera AI att bli smartare än vi, AI lär sig själv. Vi förstår inte hur det går till, men det fungerar bevisligen (och det går blixtsnabbt).

Programmet innehåller förvisso också en del positiviteter om hur vi skulle kunna dra nytta av AI i stället för att låta den krossa oss. Men det mesta tyder på att en realistisk pessimism är befogad. Jag har antecknat en del, men orkar inte redogöra för mer. Ni får lyssna själva, om ni vill veta varför mänskligheten troligen inte har mer än 30-40 år kvar på jorden, eller om vad som eventuellt skulle kunna göras för att förlänga tidsfristen något (länk ovan).

Max Tegmark

Beckett-citat

Snubblade över ett upplyftande Samuel Beckett-citat idag:

When you’re in the shit up to your neck, all you can do is sing.

Det fick mig att tänka på historien om den icke-konformistiska sparven som ljöt en tragisk och ögonblicklig död, på grund av att den sjöng i skiten – se tidigare inlägg Schysst sensmoral?

Kan det finnas något samband månntro? Troligen inte, råden om vad man bör företa sig om man befinner sig i en skithög tycks ju motsäga varandra i hög grad. Å andra sidan vet man ju inte om Beckett var en aning suicid. I så fall lär han ha kunnat uppskatta om det hade gått för honom som för sparven, som ett resultat av det myckna sjungandet i skiten. Då är ju parallellen där, menar jag.

Samuel Beckett