Var ute och sländade lite idag, och stötte på några troll… (naturtroll alltså, inte nättroll). Ja, för som troll ser de ut. Bara en far eller en mor kunde tycka att dylika fysionomier hos sina barn är vackra. Men spännande och gåtfulla… Ja, definitivt.
Den ena den var svart…
Och den andra den var röd…
Och den tredje…?
Hade en gång 2-3 trollsländeböcker hemma från biblioteket. Men de är återlämnade. Vet så lite. Så många frågor: Hur ser dom med de där gigantiska facettögonen? Var är munnen? Näsan? Hör dom nåt? Vad äter dom? Var tillbringar dom vintern? Hur länge lever dom? Har trollsländor med garnsländor att göra på nåt vis? Vad lyssnar dom på för musik? Vad gör dom på fritiden? Vad tycker dom om sex? Var sover dom på natten? Tror dom på ett liv efter detta?
Tänkte börja en ny serie här på bloggen: Minnesvärda resor. Den utgår från bilder som ligger på Flickr, en bildvisningssajt på nätet, med vars hjälp jag har fin kronologisk ordning på mina resor sen tio år tillbaka. Bilderna är organiserade i album; börjar med den senaste resan (Ecuador i jan i år), och går sen bakåt i tiden.
Just i år, 2023, är det tio år sen Chrille, Tompa och jag for runt i sydvästra USA. Vi landade i, och flög hem från, Las Vegas. Därifrån gjorde vi en mäktig roundtrip via exempelvis Grand Canyon, Salt Lake City, San Francisco, Sequoia National Park. En vecka tillbringade dessutom de bägge ung-pojkarna på ett yoga-läger i New Mexicos öken. Eftersom jag alltid faller baklänges på rygg när jag försöker inta lotusställning yogade jag inte med dem, utan tillbringade den veckan i fina konststaden Santa Fe, gjorde också små utflykter därifrån. I Santa Fe finns förresten Georgia O’Keeffe Art Museum; hon är en av mina stora favoriter, både som konstnär och människa.
På Flickr finns 30 album (!) med bilder från den här resan; det första med some pics från den oförlikneliga, vackert avskyvärda staden Las Vegas.
Ett fantastiskt ställe vi besökte var också Antelope Canyon i Arizona. En guide ledde oss ner genom en smal springa i marken:
Det är strömmande vatten som en gång har format Antelope Canyon, och skapat förutsättningar för ett överjordiskt vackert ljusspel i form och färg:
Alla tre expeditionsdeltagarna hade nyinköpta kameror inför denna resa. Säger sig självt att vi fotade som galningar och försökte fånga all denna estetiska magi… Här är grabbarna som gjord’et:
Det är möjligt att man inte, men jag ska nog ändå… Skit samma, det får gå hur det vill. Jag ska fan i mig! Upp och iväg bara! Mot kanten, mot avgrunden, ut på havet, ryck upp dig, ta dig i kragen, slit tummen ur arslet! Vad kan hända egentligen?
Man kan dö…
Botaniserade på min dator, som jag brukar göra när jag inte vet vad jag ska lägga ut på bloggen. Hittade då mod-texten ovan, som jag har använt vid Poetry Slam-tävlingar för länge sen. Den ska egentligen läsas upp högt, med känsla och darr, det är en muntlig text. Men nu får ni den här ändå, lik förbannat. Ja, vill säga, ni har bara fått en liten inledande aptitretare. Vill ni läsa fortsättningen så får ni gå till avdelningen Mina texter, underavdelningen Skönlitterär prosa. Fick för mig att jag skulle slå ett slag för andra avdelningar på denna hemsida än just bloggen. Finns mycket bra där, även om jag tyvärr inte orkat förnya innehållet på länge.
Texten om mod verkar kanske övermåttan tramsig, och det är den förvisso. Men det finns en allvarligt menad innehållslig tes: Rädsla, feghet, brist på civilkurage är ett av mänsklighetens största problem (det tyckte Nietzsche också). Syns inte minst i Sverige, där konflikträdsla och fegt konsensus-sug (falsk eller äkta konsensus spelar ingen roll, bara vi för allt i världen är, eller låtsas vara, överens) är ett gissel.
no more merry no more mirth no more kissing ah ah ah ah what a dearth, miracle is missing no more kissing, ah ah ah ah… that’s refrainable? is that refrainable? is that refrainable?
but overwhelming lots of weariness and woe wherever we go my love lots of weariness and woe no more hoochie coochie smooching no no no but wherever we go my love lots of weariness and woe that’s sustainable? is that sustainable? is that sustainable?
while all the while in the trees time sweeps and weeps time sweeps and weeps and the wind whispers never sleeps, never sleeps it’s for keeps it’s for keeps…
no more talkin’ no more walkin’ in the rain you and me apart, my love it’s so insane it’s so refrainable it’s so refrainable it’s so refrainable!!!
no woman no woman it will make you moan and you will cry no never no nothing no lovin’ since you said goodbye me dead and gone me don’t know how to survive longin’ for you like the mountains long for the sky it’s not sustainable! it’s not sustainable!! it’s not sustainable!!!
and the wind whispers never sleeps, never sleeps it’s for keeps it’s for keeps…
Reggae-komp, lite för snabbt, men kan kanske användas som stämningsskapare…
P.S. Låten, för det är en låt, drar lite mot reggae, men associerar nog mest till J.J. Cales sugande sensuella Cocaine. Ni ska få musiken så småningom, när min röst och stämma återigen blir vad den en gång var. Vem vet, det kanske bara dröjer kort tills dess… (åh, va jobbigt! att du alltid ska va så j-a positiv…!). D.S.
”Låt mig kyssa ditt ansikte.” ”Nej.” ”Din hatt.” ”Nej, inte den heller.” ”Vad tror du om därbak på klänningsryggen då?” ”Aldrig i livet!” ”Ditt hjärta?” ”Ok då – du får kyssa mitt hjärta.”
Kalle Kolibri och jag ser varann i ögonen. Foto: Lars Pettersson.
kanske är jävig men du var så grön jag svär som ljuvaste svar på min bön åh, du var så skön
du kom till mig och vi såg på varann vi två tillsammans vi såg vår värld vi såg att den var sann
Åh, Kalle Kolibri du satt på min lins det blev ögonkontakt det va stort, åh jag minns jag sa hej hej hej det här är världens grej det är du och jag för alltid från idag vi flyger tillsammans i samma lag du och jag
du fundera på mig jag fundera på dig det va’ bara vi två allt annat försvann som bara annat kan
vi kommunicerade så mycket vi hann vi två vi spela som i samma band som från samma land
Åh, Kalle Kolibri du satt på min lins det blev ögonkontakt det va stort, åh jag minns jag sa hej hej hej det här är världens grej det är du och jag för alltid från idag vi flyger tillsammans i samma lag du och jag
P.S. Låten handlar om den största upplevelsen för mig (vad Kalle K tyckte vet jag inte) under min Ecuador-resa i januari i år. D.S.
Larssons lager är tomt för tillfället. Det drivs enligt On demand Manufactoring-principer. Få beställningar har inkommit på sistone, så de här bägge lagerarbetarna, prinsessan Zendeli och clownen Jac, är påfrestande sysslolösa (gott om tid att vara olyckliga m.a.o.). Dessutom tror jag de är mitt i en uppslitande kärlekshistoria. Jac lider av hjärtasmärtor och Zendeli är fast i sina eteriska ballerinaprinciper. Det är som det är.
För halvtres år sen satt jag på en bänk sippa på en vodka med läsk och i ett blänk var jag full som en alika för allra första gången kramade kamrater och lyssnade till sången av reptilhjärnan åsså från huvet o skrevet graverade grundspår på min hårddisk skrev det brevet till mig själv, om mitt öde i livet wonderbart och jävligheter mixat, givet!
Fröken! Kan jag få en Livet till, tack! Ridå? Ja, döden ingår väl eller? Tack, det är bra så.
Jollrar nu tillbaka på åren som har gått nåt har man väl gett, men mycket har jag fått till skänks utan att på nåt sätt ha förtjäna nåt utan att ha vetat mig mena nåt annat än å ha lite lajbans på tå inför insidans manande gå gå gå omedvetet hanbarndjur för det mesta oförarglig? visst, livet va å festa!
Fröken! Kan jag få en Livet till, tack! Ridå? Ja, döden ingår väl eller? Tack, det är bra så.
Visst, vemodsaningar fler än för de flesta men hur det än går, så måste jag testa blir det falla eller flyga om jag tappar greppet? tristan eller påskön, vart seglar skeppet? havanna-galenpanna-tiger dansar på månen eller felkalibererade halvdöa fånen? när man minst anar det går det som det går åsså står man där man står, efter alla dessa år!
Fröken! Fröken! Kan jag få en Livet till, tack! Ridå? Ja, döden ingår väl eller? Tack, det är bra så.
Ja, vad var det jag sa!? I april anade jag en ny låt vid horisonten i inlägget Ny låt? Ja, det har blivit mer än en sen dess, faktiskt. Men jag tänkte att jag får väl lägga ut den här som jag hintat om (usch! anglicism!) tidigare. Det är jag skyldig er, kära läsare. Ni har säkert undrat hur det har gått med den där refrängen som jag presenterade 11 april, eller hur? Ja, nu kan ni se. Låten säger en del, både om mitt liv som det varit och om nuläget, inför resten, typ. Finns musik till spektaklet också förstås, men den får ni vänta på lite till. Orkar inte spela in just nu, och förresten är jag hes som en kråka (no offence, crows).
Utvikning: Visste ni att “alika” är ett dialektalt ord för kaja, förresten? Jojomen. Därav fyllekaja, för det vet ju alla att kajorna super som fan. Kråkorna däremot dricker kanske för lite; kan ju vara därför som dom är så hesa.
Nedan en fjärranblickande kråka till vänster. Bilden till höger föreställer en alpkaja, med gul näbb och röda ben. De finns inte i Sverige. Men jag tyckte det vara roligare med en sån, än en bild på dom allerstädes närvarande, ytterst tjatiga kajor som flaxar omkring precis överallt här hemma nuförtiden. Huruvida alpkajornas alkoholvanor är lika extrema som de svenska alikornas är mig dock obekant.
