I huvet på Jörgen T
Att vara förälder är ett stort och ansvarsfullt uppdrag, såväl hos de ringsvansade (14 ringar/svans) som överallt annars. Att de ändå lyckas med sitt uppdrag ibland visas väl av den ömma slickpuss som lill-lemuren ger sin mamma på bilden här (återkommer i ämnet i senare inlägg; måste sova nu):
Garanterat o-räliga…
Befolkningen här – det vi ser av den, vill säga – ser ofta glada ut. Finns inga stämningar av arga fattiga mot hatade rika. Många vinkar glatt när vi far förbi. Knappast några överviktiga finns, och inte heller några utmärglade magra. Barnen är i allmänhet oemotståndliga. Här några exempel från en fiskeby vi besökte:
Oj då, det verkar ju gå hur bra som helst att lägga ut bilder. Nätkontakten är tydligen mycket bättre utanför rummet.
hej, alla trogna läsare. astmaproblem och magproblem saboterar för närvarande min vistelse här på madagaskar. jag lyckades slarva ner min astmamedicin på flyget ner, vilket gör mig övermåttan anfådd vid minsta uppförslut. magen är ytterst osäker sen ett par dagar, och ingen bättring kan skönjas vid horisonten. Tillkommer att wifi:en där jag håller till nu är bedrövligt svag. kan inte lägga ut några bilder på bloggen.
det var ett mörkt meddelande, men så är tyvärr läget just nu. om jag inte orkar hålla bloggen vid liv, så hoppas jag i alla fall kunna hålla mig själv vid just detta liv, så vi kan ses efter 26 november, om inte annat.
En del kvinnor här i Madagaskar är gula i ansiktet. Det ser fint och spännande ut. Har frågat guiden om varför de ser ut på detta viset, och han sa att det dels skyddar huden och är en sorts make up, men framför allt sägs det vara bra för att få en vacker, mjuk hud – och kanske något ljusare… Det gula kommer från barken på ett träd.
De flesta människor här, såväl kvinnor som män, är för övrigt osedvanligt vackra, enligt min mening. Fetma tycks vara ett okänt begrepp, men de ser hellre inte undernärda ut. Och barnen, ja de är så gulliga så man kunde äta upp dom, fast förstås, jäkligt jobbiga när de anfaller på glad, bred front och vill sälja souvenirer.
Vi har nu nått Isalo nationalpark, på vår väg nordost-ut, från Toliara till Antananarivo. Vägarna är mestadels bedrövliga; vi höll 30 km/tim i genomsnitshastighet häromdagen…
Hoppas inte Kalle (Kolibri) blir sur på mig… Men jag har upptäckt att solfåglarna, Gamla världens svar på kolibrierna, också är utomordentligt vackra. Fast jag tror inte de kan helikoptra, hovra, som kolibrierna kan. Men, som sagt, utseendet har de för sig, titta bara på denna Green sunbird:
varmt, fota fåglar, en del lemurer och kameleonter. ikväll en skitbra madagaskisk kör. fick upp mig att dansa med (ovanligt!). uppkopplingen är så där. mer så småningom, får jag hoppas. helt slut nu pga intensivt och givande program…
Lyssnat på mycket god kör ikväll! Sjöng bra, rörde sig bra. Härligt afrikanskt sväng.
Jo, faktiskt, framme i Antananarivo. Resan hit var jobbig, men inte riktigt så jobbig som jag trodde den skulle bli.
Slarvat bort min astmainhalator dock… Men har en i reserv,..
Vi får se hur det går. Har jag wifi så hör jag av mig.
Angjort Arlanda, cirka fem timmar innan flyget skall avgå… Och detta trots att bussen från Borås tog så god tid på sig som möjligt; stannade vid ett flertal “mjölkabord”, som vi sa förr i tiden: Ulricehamn, Jönköping, Ödeshög, Linköping, Norrköping, Stockholms Central.
Det går inte att checka in än ens. Så vad gör man? Jo, man tar en öl och skriver lite dagonattbok på datorn, njuter av välfungerande gratis wifi, vilket får en att lägga ut detta tämligen meningslösa inlägg på bloggen.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
ur Eufori av Gunnar Ekelöf
