I huvet på Jörgen T
Ja, jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla s.k. invasiva arter: Tack för att ni vill va med oss! Några andra blommor (o-invasiva) finns knappast att beglo på min vanliga, dagliga promenadrunda. Liknande det som gäller i djurvärlden är det i växtvärlden: Trivs och frodas gör bara de arter som klarar av att anpassa sig till och stå ut med den i särklass mest invasiva arten av alla – människan nämligen…
Det har varit mycket musik på bloggen på sistone. Här kommer lite till. Vaknade tidigt på morgonen för ett par dar sen, låg kvar i sängen, ville inte stiga upp. Reelade lite på facebook med telefonen – plötsligt fascinerad, mesmeriserad… Det var Jackson Browne som framförde en lugn och stillsam låt med sån där total autenticitet… så där på allvar, utan några som helst åthävor eller tricks, inget annat komp än hans egen akustiska gitarr, bara han själv på scen… inspelat 2022 såg jag. Då var han 74 år, precis som jag är nu. Sån ville jag vara…
Forskade lite om låten, Something Fine. Den var skriven redan i början på 70-talet, visade det sig; 50 år gammal låt alltså. Än sen? Bra musik åldras inte; fin konst åldras inte; ars longa, vita brevis.
I min tolkning av Something Fine lider låt-jaget troligen av någon allvarlig sjukdom, kanske är han dödsdömd. Han sjunger till någon han älskar, ser nostalgiskt tillbaka på vad de gjort tillsammans. Framför allt tänker han på hur fint de hade det i Marocko en gång. Han kommer nog inte att få uppleva något så fint igen. Men han ser tillbaka med tacksamhet; ångrar ingenting. Han har fått vara med om something fine…
Här är länken till låten i min morgonversion.
Something Fine
Jackson Browne
The papers lie there helplessly
In a pile outside the door
I’ve tried and tried, but I just can’t remember what they’re for
The world outside is tugging like a beggar at my sleeve
Oh, that’s much too old a story to believe
And you know that it’s taken its share of me
Even though you take such good care of me
Now you say “Morocco” and that makes me smile
I haven’t seen Morocco in a long, long while
The dreams are rolling down across the places in my mind
And I’ve just had a taste of something fine
The future hides and the past just slides
England lies between
Floating in a silver mist so cold and so clean
California’s shaking like an angry child will
Who has asked for love and is unanswered still
And you know that I’m looking back carefully
Cause I know that there’s still something there for me
But you said “Morocco” and you made me smile
And it hasn’t been that easy for a long, long while
And looking back into your eyes I saw them really shine
Giving me a taste of something fine
Something fine
Now if you see Morocco I know you’ll go in style
I may not see Morocco for a little while
But while you’re there I was hoping you might keep it in your mind
To save me just a taste of something fine
Min (ofullständiga) definition av fraktal är ungefär: “symmetrisk form som ständigt upprepar sig i alla skalor”. Vet inte ens om definitionen är korrekt. Jag har försökt läsa på på Wikipedia, men fattar inte riktigt…
Men vad jag vet är att jag tror (vet jag eller tror jag?) mig känna igen fraktala former och strukturer när jag ser dem i naturen.
Jag vet också att ormbunken är fraktalt utformad. Kanske är det därför jag tycker den är så snygg…
Språkkursen fortsätter. Jag har översatt en ganz schön feist-låt till. Låt er inte störas av att det förekommer ett s.k. runt ord i texten. Låt er i stället förtjusas av det mysiga faktum att det här är en man som klagar på sin sexfixerade kvinna, inte tvärtom. Det är härligt med kvinnor som tar för sig, tycker jag.
Under ett par år i början av 2000-talet jobbade jag som svensk lektor på Georg August-Universität i Göttingen, Tyskland. Det var spännande och givande år. (Har aldrig jobbat så lite och tjänat så mycket pengar som då.) När jag slutade fick jag bl.a. en cd-skiva av mina studenter: Gänseblümchen med gruppen ganz schön feist. Den kom jag verkligen att gilla. Ja, så mycket att jag till och med fick för mig att översätta ett par av låtarna.
Som ett led i uppfriskningskursen för er skoltyska kommer här en av låtarna, med både tysk originaltext och min svenska version. Den heter Zwerge / Trädgårdsdvärgar. Skulle vara intressant att veta vad ni tror den handlar om…
Jag lyssnade på podden Ola Wongs bokklubb på Kvartal häromnatten. Det handlade om Hans Nossacks roman Undergången, en ögonvittnesskildring av bombningen av Hamburg under 2:a världskriget. Från 24 juli till 3 augusti dog 44.600 människor här i en total eldstorm, och 900.000 blev hemlösa.
I podden samtalar Wong med Stefan Ring och Stina Oscarsson om denna dokumentärroman. Alla tre tycker det är en fantastisk bok, om än något uppgiven. Författaren står ett stycke utanför Hamburg och ser staden pulvriseras av de brittiska och amerikanska bombplanen.
Frågan är vilka slutsatser man ska dra, och vilka reaktioner som är motiverade när man läst en sådan här fruktansvärd krigsskildring. Här skiljer sig åsikterna åt mellan de tre i podden. Oscarsson är emot våld och motstånd mot våld, åtminstone i reguljär militär form. Det är meningslöst och kostar för mycket lidande och död att göra öppet militärt motstånd, menar hon.
Men Wong och Ring håller inte med. Bättre att om nödvändigt dö när man slåss mot en invaderande ockupationsmakt, än att plågas och kanske ändå dö när man sedan tvingas leva i en förtryckarstat.
Det faller sig naturligt att diskutera det här just nu, apropå hur Ukraina ska försvara sig mot Ryssland. Skall Ukraina kämpa vidare mot övermakten, till priset av en mängd soldaters liv, liksom civila som bombas av ryssarna? Eller är det bättre att ge sig och kanske göra motstånd i form av partisan- och gerillakrig?
Skulle Nossaks bok Undergången vara obligatorisk litteratur för alla skolbarn? frågar sig de tre i podden. Nej, den är för uppgiven och defaitistisk, anser de. Däremot, säger Stefan Ring plötsligt, borde den finländska författaren (estnisk mor och finsk far) Sofi Oksanens bok Utrensning läsas av alla.
Nu har jag läst Utrensning, och förstår vad han menar. En absolut fruktansvärd bok, kanske den mest fruktansvärda jag någonsin läst. Den är också fruktansvärt bra.
Den utspelar sig i Estland, bl.a. under den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna från 2:a världskrigets slut till murens fall 1989 och läsaren får en så totalt vidrig inblick i hur ett totalitärt förtryckarsamhälle kan te sig, att man blir alldeles matt. Hur de som lever i detta system med godtyckliga fängelsestraff, deporteringar, tortyr och angiveri drabbas, fysiskt bokstavligen, men också mentalt. Det senare gäller faktiskt båda sidor; även ryssarna blir så att säga hjärnskadade för livet.
Kvinnor och barn drabbas allra hårdast och Utrensning är en feministisk bok, två kvinnor står i centrum. Men Oksanen är mer än feminist. Huvudpersonen Aliides öde kan liknas vid ett tidlöst antikt grekiskt ödesdrama.
Det är plågsam men nödvändig läsning.
Jag vill påstå att jag var någon sorts pacifist som ung. Hade ungefär samma ståndpunkt som Stina Oscarsson ovan, bl.a. efter läsning av Remarques På västfronten intet nytt. Nåväl, jag gjorde fegt lumpen ändå, ville inte riskera fängelsestraff för vapenvägran.
Jag har förbryllats en del över att så många (nästan alla jag känner), även före detta pacifister som jag, utan vidare är för att skicka vapen till Ukraina och hjälpa dem att stå emot ryssarna på alla vis. Måste väl vara att vi känner oss hotade av Putin allihop. Ja, vi har ju t.o.m. gått med i Nato av samma skäl.
Efter läsningen av Sofi Oksanens Utrensning har jag stärkts i min åsikt att vi måste slåss mot det ryska auktoritära, fullständigt orättfärdiga systemet.
Men jag vet förstås inte om jag skulle våga vara med själv. Det är ju väldigt skönt att ukrainarna lider i vårt ställe…
Och egentligen tycker jag självklart att alla länder borde skrota alla vapen, inte minst kärnvapnen, och lägga ner all militär verksamhet. Men det liksom inte så världen ser ut…
Jag vill gå mellan rågen
som vaggar för vinden
med blytunga ax
jag vill ligga i gräset
och stirra mot himlen
som djupblå sig välver
med svalor som glida
jag vill luta mitt öra
mot solvarma jorden
och lyssna till röster
som viska ur mullen:
allt lever allt lever
allt blir och allt blir
och du blir vad allt blir
när det dör:
ett vaggande rågax
en glidande svala
en bit utav mullen
som suckar och viskar.
Och jag stirrar mot himlen
och svalor som glida
och känner jag redan är
vad jag skall bliva:
en del av det hela.
Elmer Diktonius i Taggiga lågor (1924)
… på SVT idag (den första är kanske ingen dokumentär, mer av ögonvittnesskildring från en sida): 1) Timmarna Hamas attackerade festivalen 2) Försvinn eller dö. Det är ett år sen Hamas attackerade och dödade 1.200 israeler och tog drygt 200 som gisslan den 7 okt 2023. Sen dess har Israel dödat cirka 41.000 palestinier i Gaza.
Dessa två filmiska dokument har fått mig att tänka så här: Låt dem döda varandra i fred. Ingen utomstående (typ USA eller Iran) skall lägga sig i.
Helt orealistiskt, med andra ord…
Det är människor som gör det här. Visst, människor uträttar fantastiskt fina ting, men detta beteende är också typiskt mänskligt beteende. Är det då läge att kalla sig humanist, dvs. en som sätter människan och det mänskliga främst?
There’s a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in
Leonard Cohen, in Anthem
Fråga mig inte vad det betyder, men det låter hoppfullt, tycker jag.
Hur ska det gå för den hära spindelen? Trådarna är ju i en enda hit o dit-röra, vad det verkar:
Men sen är ju förstås hösten inte bara orolig, den är jäkligt snygg också, som vanligt:
