Tänkte lägga ut något individuellt, a-politiskt på bloggen idag, typ ”Minnesvärda resor” eller så. Men nej, det känns inte bra. Inte med allt pågående elände: Ukraina-kriget, Israel-Palestina-kriget, den mordiska gängkriminaliteten här hemma.
Läser lite här och där, försöker informera mig. Analysera analysera, hur ser jag på det eller detta, vad menar jag bör göras? Men orkar inte, vem är jag att… vad begriper jag egentligen… Har svårt att utse syndabockarna; vems är felet? Människans, att människor är som de är, kommer jag fram till. Typiskt akademiska å-ena-sidan-men-å-andra-sidan-resonemang… Hur roligt och givande är sådant på en skala? Men så blixtrar man till och blir förbannad! Men vänta nu, så enkelt är det väl inte! Osv. m.m. osv. m.m….
Jag landar i att jag har lust att skriva nåt väldigt simpelt personligt om konflikten Palestina (som ju inte existerar än) och Israel.
Då börjar jag med Förintelsen. Visst fan var det synd om judarna! Sex miljoner mördades av nazisterna. Och inte nog med det; alla dess pogromer, judeförföljelser överallt, antisemitismen. Så visst kan man förstå strävan att ge detta ”guds utvalda folk” (central dogm inom judendomen, och nog en av de grundläggande orsakerna till alla förföljelser, tror jag) ett land, någonstans att vara.
Så Israel bildas 1948, en gammal judisk, sionistiskt nationalistisk idé från 1800-talet. Detta var historiskt judarnas gamla land. Det var bara det att detta område befolkades nu av palestinier. Det som skulle ha blivit ett judiskt land, Israel, och ett arabiskt, Palestina, blev bara ett: Israel. Israel vann flera krig mot palestinierna/araberna, bl.a. sexdagarskriget 1967. Det senare inträffade samtidigt som jag tog realen. Två kompisar och jag for till Köpenhamn för att fira detta. Minns att vi diskuterade kriget: stackars lilla Israel, omgivet av alla dessa stora, mäktiga arabstater, sa vi. Efter kriget, som innebar en total seger för Israel, lät vi annorlunda. Israel ockuperade då de områden som skulle ha utgjort den palestinska staten. Ockupationen pågår än idag, konflikten och kriget likaså med oförminskad styrka.
Minns att jag fick låna boken Exodus av syrran. Den handlade om Israels tillblivelse och var skriven av den israeliske författaren Leon Uris. Fantastisk bok, tyckte jag. Att den var skriven av en som var part i målet, och såg allt från det judiska perspektivet, det tänkte jag inte så mycket på.
Från denna naiva, smått okunniga Israel-vänliga hållning har jag långsamt blivit alltmer kritisk mot staten Israel, och hur den behandlat palestinierna. På senare år har ju höger-regimer haft makten i Israel, och närmast utvecklat en sorts apartheidpolitik visavi palestinierna.
De har haft god hjälp i detta av ett (tror jag) ganska genomkorrumperat palestinskt styre under Yasir Arafat och efterföljare. Och ännu större hjälp av islamistiska terrororganisationer som Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza – ja, vad som är höna eller ägg här är inte lätt att säga; framväxten av dessa organisationer gynnades förstås av Israels stenhårda diskrimineringspolitik gentemot palestinierna – och omvänt: Islamisternas terror underblåste hatet hos israelerna.
Så vems är felet? Fan vet. Båda sidornas, förstås.
Och nu detta senaste: Hamas angrepp på södra Israel, det urskiljningslösa, besinningslösa mördandet av män, kvinnor och barn. Gisslantagandet; hotet att avrätta fler i gisslan för varje israeliskt bombanfall.
För att inte tala om Israels hämnd, som kommer att bli fruktansvärd och helt oproportionerlig, det är jag övertygad om. Till en början översteg ju antalet israeliska dödsoffer det palestinska, vilket väl aldrig tidigare hänt. Det brukar vara 100 döda palestinier för 10 döda israeler.
Finns det nåt mer avskyvärt än religiösa terror-organisationer som Hamas? Hamas för en oförsonlig kamp med målet att förinta Israel och bilda en palestinsk stat på religiös grund (sharia-lagar). För att uppnå detta mål är alla, absolut alla medel tillåtna, inklusive mord på civila, terrorattentat, gisslantagande osv. Och, vilket är viktigt, de struntar fullkomligt i sina egna landsmäns lidanden. Hamas politik är en fullständig katastrof för Gazas två miljoner civila invånare, det är lätt att se.
Det är alldeles för mycket religion i det här området: judendom, kristendom, islam. Jerusalem är en ”helig stad” för dessa tre religioner. Tre imperialistiska religioner på så liten yta – klart att det blir krig!
Den bästa, men helt orealistiskt utopiska lösningen på konflikten vore nog att bilda en enda stat för både judar och palestinier. I sann demokratisk anda bestämmer där majoriteten, men minoriteter tolereras och visas hänsyn. En sekulär stat, där religionerna har så litet som möjligt att säga till om. Ja, ni hör hur verklighetsfrämmande det låter…
Tappra, välmenande försök till en tvåstatslösning har ju gjorts under årens lopp. De har misslyckats av flera skäl: 1) extremister på båda sidor, religiösa fanatiker inte minst, har varit och är helt emot alla kompromisser, 2) den korrupta palestinska ledningen har varit oförmögen till statsbildning, 3) de israeliska högerregimernas rasistiska diskriminering av palestinierna, 4) stormaktsinblandning av skurkstater som Iran, Ryssland, Egypten, Saudiarabien etc.
Jaha, nu har jag alltså suttit här i två timmar på lördag eftermiddag och skrivit detta. Till vad nytta? Inte stor, skulle jag tro. Är väl tveksamt om mina bloggläsare orkar ta sig igenom denna långa, i grunden oinitierade text. Men ok, själv känner jag mig ändå nöjd med att jag gjort nåt vettigare än att glo på Permier League-fotboll i flera timmar (det är ju ett sånt där förbannat öken-tråkigt landslagsuppehåll i klubbfotbollen just nu, så jag hade inte kunna i vilket fall som helst).
Och ja, visst är det väl nåt visst med att få syn på sina tankar genom att skriva ner dem. Det är sånt man kan syssla med som ensam-levande pensionär. Hade jag haft nån att prata med hade det inte blivit en rad skriven, det är jag helt säker på.
