Författare: Jorge50

• 

• 

Håller på och bildar mig för fullt i eftermiddag. Inte illa, eller hur? Tänkte jag skulle skriva en drapa om krig som mänsklig företeelse. Det är ju ett ganska hett ämne, om man säger så. Men min personliga utgångspunkt är en förundran över hur så gott som alla (i min bekantskapskrets, i min del av världen), inklusive mig själv, plötsligt gick från att vara fromma fredsapostlar, pacifister i vissa fall, till att bli krigsförespråkare och krigsivrare: Ukraina måste få försvara sig! Vi måste hjälpa till, skicka så mycket vapen som någonsin möjligt. Jävla Putin! Jävla Ryssland! Så har det hetat och så heter det, och så känner jag det också.

Men är då inte fred alltid ett bättre alternativ än krig? Jovisst, tror jag att jag svarade på den frågan för 50 år sen. Men idag, nja…? Tänker på Mikael Wiehes låt Fred från 1971 (magiskgjord av Thåström och Imperiet på 80-talet). Där upprepas gång på gång frasen: Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Tål att tänka på…

Jag har funderat och skrivit. Men det är så stort, blir inte färdig, kommer inte dit jag vill komma med texten. Ska försöka fortsätta. Men idag kom jag av naturliga skäl in på ämnet mänskliga rättigheter, FN:s Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna från 10 december, 1948. Visst, dessa har man ju hört talas om och pratat om i alla tider. Men först idag har jag läst dem i sin helhet, inalles 30 artiklar.

Vilken grej, alltså! De mänskliga rättigheterna, översatta till 350 språk. Det är stort, mycket stort. En mycket tungt vägande byggsten på den goda sidan av människans på gott och ont. Kan behövas för min del, med stigande ålder inser jag mer och mer allt elände som vi ställer till med, så den onda sidan har liksom börjat väga över.

De är inte juridiskt bindande, dessa rättigheter. Och i vilket fall som helst finns det förstås ett antal skurkstater som ger fullständigt fan i dem. (De skrevs in i Rysslands konstitution 1993, läser jag på nätet…) Men ändå…

Ska skriva mer om detta, också om “Den humanitära rätten”, alternativt “Folkrätten”, alternativt “Krigets lagar”, men orkar inte just nu. Återkommer.

Vi står på scen från 20.00. Välkomna!

Låtlista:

Set 1: Minnenrik, X-Saurie, Cry Once More, Fearless, Tidigt på morgonen, Trust, Putin Shootin Blues (version Blues nr Covid 19)

Set 2: Albatross, version 2, version 3, med Únderfúnder, Into Harmonious Blues, på Spotify, Air, Earth, Fire, Water, En gång skall stenen

Inalles 14 original J.T.-låtar, Soggy-förmerade.

… stod en tät dimma över slagfältet vid Lützen”, stod att läsa i folkskolans historiebok. Å, vad glada vi voro, vi små förhoppningsfulla, välartade cisgossar och cisflickor (sådana funnos det fortfarande gott om vid denna tid, vid pass 1960) att vi äntligen kommit förbi den erbarmligt enformiga, långvariga stenåldern och annat tråktyg, och nu fingo läsa om lite ordentliga krig och krigarkonungar!

Dock, dimman var tät och det gick illa för konungen Gustav II Adolf, Lejonet från Norden kallad, där vid Lützen. Om detta berodde på dimman, eller på att konung Gustav med “tiden blev blev tämligen fet”, som historikern Clas Theodor Odhner noterat, ja därom tvista de lärde. (Han vägde redan vid förlossningen den 9 december 1594 12 marker och en femtedels svensk vikt. Drygt 4,5 kilo! Fetman kan ju ha lett till att han helt enkelt föll av hästen, och blev ett lätt byte för fienden.)

• 

• 

Nä, jag säger som tanten i Östra Hyggås: “Han kunne ju vart hemma o vart wiler…” Ungefärlig översättning: “Han kunde ju stannat hemma och tagit det lugnt.” (Tantens ord gällde förvisso inte Gustav II, utan fastmer hennes yngsta barnbarn, som var tävlingscyklist i Skeppshultsstallet, och var ute och slet på vägarna varje dag i idogt träningsnit.) De där svenska stormaktsambitionerna på 1600-talet ledde bara till elände i längden.

I april 2015 tillbringade jag en vecka på Mallorca. Håller med Frédéric Chopin, Mallorca är en mycket vacker ö. Chopin bodde där vintern 1838-39 tillsammans med den skandalomsusade författaren George Sand, i ett före detta kloster i Valdemosa. Men Chopin mådde dåligt. Hans tuberkulos plågade honom i den fuktiga klosterkylan.

Kallt var det inte när jag var där. Men jag mådde också dåligt; inte av tuberkulos, men av diverse andra skäl. Jag skrev om det också, både på prosa och fri vers. Nedan ett par deprimerade tidsdokument (ni kan ju fundera på vilken litterär grundform, prosa eller vers, som överför känslan bäst; som är mest estetiskt verksam m.a.o.):

mallorcan blues (prosa)

Nu är det riktigt illa igen. Klockan är 04.40, the wee wee hours again… Vart ska jag ta vägen, vad ska det bli av mig? Själsligt: en likgiltig, oro-obehagskänsla. Höll på att skriva katastrof, men det vore att ta i, så våldsamt, så häftigt är det inte. Det är smygande, liknöjt; ingenting når mig nu, och så, och så.

Den absolut tydligaste känslan i kroppen är den jag allra helst velat undvika: tydlig, kronisk, inflammatorisk småvärk i löparknäsenan, inuti höften, inuti låret, baksidan av knäet. Det beror på att jag gick förhållandevis mycket igår, inget extremt på något sätt, men det räcker tydligen gott för att hålla skadan vid liv, ja att göra den värre till och med.

Och så detta att vara ensam, att inte kunna sova ut ordentligt… Fast fan vet hur jag skulle ha tacklat detta ihop med nån…? Själva tanken är svårhanterlig.

Vad gör jag här? Vad gör jag hemma? Varför lever jag? Borde jag ta livet av mig egentligen? Nä, tror inte det. Det känns alldeles för extremt i förhållande till mina halvkänslor. Kanske borde jag stanna hemma, och inte resa ut ensam så här. Det blir värre då, helt klart. Att resa jorden runt på egen hand kommer troligen att bli min död. Att leva min dröm kommer att bli min död. Ha, vilken härlig ironi!

Det är inte tomhet. Jag är inte tom, jag är full. Till stor del full av skit kanske, men ändå. Tankar, framför allt tankar. Känslor också, om än inte så starka.

Tänk om jag kunde göra en grej av detta eländiga tillstånd? Tänk om jag kunde leva i nuet, ta in allting… Behåll sinnena på… Ingen fara, ni kan röra er fritt i flygplanet, men behåll sinnena på! Vad blir mindfulness på svenska? Sinnesfullhet?

Fast jag tänker nog alldeles för mycket, tänker o tänker o tänker. Aldrig stillas denna hjärtats oro… Vem skrev det? Ekelund?

mallorcan blues (fri vers)

aldrig mer?
nej, nej, nej:
alltid mer!
alltid mer
i all oändlighet

när? var? hur?
skall detta hjärtats
oro
stillas?

i döden?
fan tro’t
må ske i så fall
jag tog första set i alla fall!
även om jag kanske
möjligtvis
förlorade matchen
(vill inte riktigt erkänna det)

något
har jag väl ändå
nåja…
kanske inte vunnit
men ändå
funnit?

tveklöst ja

ur mitt perspektiv
inifrån mitt huvud
inifrån min själ
utifrån min kropp sett
så har mitt liv varit
stort
jävligt stort!
mycket har hänt
om ni frågar mej
otaliga äro de
tankar känslor stämningar
som visserligen runnit ut i sanden
men som ändå funnits där ett tag
jag, jörgen larsson
(smidig som ett kassaskåp)
fann dom
ja jädrar i min lilla låda
det gjorde jag!

men nu ligger jag här…
förstås
det är sant
det kan inte förnekas

och!?

Fler Mallorca-bilder på Flickr: Mallorca 1, Mallorca 2, Mallorca 3, Mallorca Runners, S’Albufera National Park, Mallorcan Longlegged Mating (mycket fin!)

I anslutning till lite random Youtube-snubblande förunnades mig hela nio lyckliga minuter igår kväll. Jag lyssnade på Crosby, Stills & Nash i en underbar live-version av Suite Judy Blue Eyes. Stämsången är formidabel, Stephen Stills alldeles magisk på sin Martin-gitarr, stämd i öppet D. Och vilken sång- och spelglädje!

Det här är musik med rötter i sent 60-tal, tidigt 70-tal. Då var jag 15-25 år, och som mest musikaliskt receptiv. Den musik man lyssnar på under de där unga åren brukar ligga ens hjärta nära resten av livet…

P.S. Det där med “i anslutning till…” har jag från min gymnastiklärare i realskolan Kalle Stropp. Han hade väldigt litet huvud, i vilket inte rymdes så mycket. Fanns bara plats för en liten liten hjärna. Kalle S var väldigt stolt över de få fina ord han hade lyckats lära sig. “Hämta slungbollarna i anslutning till min bil”, kunde han säga med överlägsen min. (Slungbollarna låg i bagageutrymmet i hans pseudo-sportiga gamla Ford Cortina.) D.S.

P.S.2 Lyssna gärna på låten som den låter på vinyl också, för att jämföra. Albumet heter Crosby, Stills & Nash, och är från 1969. D.S.

Färg och form, det är det mitt fotograferande handlar om. Om vi håller oss till det förstnämnda, så är det så att färg gör mig glad. När jag flyttade in i min numera något skamfilade lägenhet, dåmera ganska fin, fann jag ändå att något fattades. Köket var så där j-a tråkigt vitt som alla tycks vilja ha. Jag lät måla om alla mina köksluckor; varannan gul, varannan ljust gråblå:

Av detta blev jag glad! Fortfarande, i denna dag, mer än tio år senare, blir jag lätt lite muntrare när jag kliver in i mitt kök. Allt på grund av färgerna.

Orange (brandgul) är en av mina absoluta favoritfärger. Så jag köpte mig en orange keps:

Och när jag väl hade den där kepsen, föll det sig naturligt att också köpa en därtill passande orange bil:

En kompis till min svåger frågade en gång, om jag fått den där bilen extra billigt pga av färgen!? Det förlåter jag honom aldrig! Själv var han givetvis ägare till en av de överallt överflödande tråkgrå bilarna… Vita, svarta eller grå bilar vart man ser – jag blir bara så trött och uttråkad.

En bit upp i backen från mitt hus växer nån sorts japanska rönnar vid en lekplats. Så här på hösten kan man fira färgorgier genom att visualimumsa på de orangea bladen:

Och slutligen, för att travestera Hasse & Tages låt: Krig och våld gör mig ledsen, men färg och form gör mig glad, titta och njut av den här bilden:

Blomman lite till vänster om mitten (gyllne snittet), den ljuvligt varma orangea färgen som kontrasterar mot den lugna, mörka bakgrunden… Förunderligt…

Ja, så har det alltså blivit november igen. Den månaden har en speciell olyslyster i mitt hjärta. I grårisnovembers ångestskog… Egentligen har väl december ännu färre soltimmar. Men förr i tiden fanns ju ofta lite snö i december, och så kom ju julen, den strålande julen. Inget sådant i november, bara mörkret och minnet av de döda…

Fast visst finns det också ibland något mysigt ombonat med mörkret, något att krypa in i, rugguggla lite, läsa en bok, sitta i mjukdunklet och dimma sig bort…

Är säker på att jag publicerat min lilla novemberdikt förut. Men det kan inte hjälpas, tycker den är så ohemult bra (säkert mycket för att den utgår från mästaren Harry Martinsons junidikt, fast tvärtom):

November Dag

Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.

I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.

November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.

• 

• 

• 

• 

Kom ner till Öresund på min kvällspromenad precis i solnedgången. På en bunker vid stranden stod ett par och kramades och kysstes, vackert silhuetterade mot vattnet och den nedåtgående solen. Jag såg potentialen i motivet direkt och knäppte några bilder. Men avståndet var lite för långt, och tyvärr tycktes paret vara på väg att avsluta sin romantiska tête-à-tête och gå ner från bunkern. I det läget kunde jag inte låta bli att ropa: “Kan ni inte kramas lite till!”, och vifta med kameran lite grand. De förstod direkt och gjorde som jag bad dem om.

När jag hade knäppt färdigt pratade vi lite grand, och jag visade dem bilderna på kamerans display. De blev entusiastiska när de såg hur fina de blev, och bad mig skicka dem några bilder, vilket jag också gjort nu.

När sådant här inträffar frestas jag alltid att citera Hjalmar Gullbergs fina lilla dikt Människors möte:

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
Sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så.