Keeping a stiff upper lip

Svåra oroligheter i östra Sverige. Sachsarna hade utan förvarning eller krigsförklaring marscherat in i Livland. En kurir gav sig iväg i ilritt för att underrätta konungen (Kalle Dussin). Efter flera veckors hård ritt (rundade eventuellt Bottenviken) återfann kuriren till sist kungen, för tillfället sysselsatt med björnjakt, och framförde med uppbjudande av sina sista krafter de skickelsedigra tidenderna. Karl XII lade pannan i djupa veck, klubbade tankfullt ner ännu en björn, medan han övervägde vilka följder dessa underrättelser kunde ha för riket.

Att under dylika omständigheter klubba ännu en björn – medan man tänker på annat! Jag är full av beundran… (även om jag vet att Kalle Dussin ställde till med en massa elände för en massa människor genom sitt ständiga krigande). (Tämligen övertygad om att Ers Undertecknad hade darrat på manschetten i ett liknande läge.)

Krig

Från det ena till det andra, nedan följer en text om krig, ett nog så aktuellt ämne. Jag skrev om de allmänna mänskliga rättigheterna för ett tag sen, och lovade återkomma. Det gör jag nu.

Jo, egentligen har vi, enligt de mänskliga rättigheterna, rätt att slippa krig. Vi har nämligen ”rätt till liv”. Och denna livsrätt våldför man ju sig på å det grövsta i krig. I krig är det inte bara tillåtet att döda, det är i högsta grad tillrådligt att döda. Ja, det är vad kriget går ut på: att döda så många fiender som möjligt.

Så trots att det är förbjudet enligt de mänskliga rättigheterna så krigas det ändå. Det har människor säkerligen alltid gjort. Men den stora skillnaden idag, jämfört med jägar- och samlartiden, är att idag är fienden inte personliga ovänner som gjort en något ont, utan miljontals okända människor som tillhör en annan mental gruppering, en dom-grupp; t.ex. alla danskar, alla muslimer, alla kommunister, osv.

Dessutom har vi med teknikens hjälp oändligt mycket effektivare sätt att ta död på varandra idag än på stenåldern. Detta gör naturligtvis konsekvenserna av krig oerhört mycket mer omfattande idag. Ja, vi skulle lätt kunna ta död på hela den mänskliga ”civilisationen” på några sekunder genom att starta ett atomvapenkrig.

Nåväl, det är – åtminstone i vissa lägen (försvara sig mot Putin och hans mördaranhang t.ex.) – tillåtet och lagligt att kriga. Men hur som helst får man egentligen inte kriga (ja, verkligen egentligen, för att i stort sett alla gör som dom vill ändå). Vi har skapat något som kallas ”internationell humanitär rätt”, eller ”folkrätt”, eller i folkmun ”krigets lagar”. Det går väldigt bra att döda så många av fiendens soldater som möjligt, och man får bomba militära mål. Men det är enligt krigets lagar förbjudet att döda civila (icke-soldater), bomba civila mål, tortera och döda krigsfångar, m.m. All sjukvårdspersonal skall vara fredad. Kvinnor får inte våldtas. Barn skall skyddas. Inget gisslantagande får förekomma, etc.

Den internationella humanitära rätten, krigets lagar, bygger bl.a. på de fyra Genèvekonventionerna (1846, 1906, 1929 och 1949), om sårade och sjuka i krig, krigsfångar och civilbefolkningen.

Om allt detta har jag två saker att säga: 1) Det är smått patetiskt rörande, att människor visserligen har insett att vi absolut måste få slå ihjäl varandra i stor skala i vissa lägen, men att vi ändå vill lindra lidandet en aning, försöka inför nån sorts ”rimlig rättvisa” i krig genom dessa krigets lagar. 2) Det är för jävligt att i stort sett alla nationer, som har ett militärt ”försvar” att anfalla med, inte bara är beredda att kriga, utan även högaktningsfullt skiter totalt i krigets lagar i praktiken.

De två stora krigen som pågår just nu, Ukraina-kriget och Israel mot Hamas-kriget, är bra exempel på punkt 2 ovan. I Mellanöstern tycks det mig solklart att båda sidor utan hänsyn oavbrutet bryter mot krigets lagar. De ljuger och påstår något annat i sin propaganda, men likväl. Och Ryssland är ju själva paradexemplet på fullständig likgiltighet visavi krigets lagar. Civila eller soldater, det spelar ingen roll, alla ska dö. Ukraina har däremot något sämre möjligheter att våldföra sig på de humanitära reglerna, eftersom kriget utspelar sig i deras eget land. De kommer inte åt civila ryssar i någon större utsträckning.

När hatet blir tillräckligt stort blir fienden omänskliggjord, och allt blir tillåtet.

Det är viktigt att tillägga att det är män som står för så gott som allt krigande. Det är utan tvivel genetiskt betingat till stor del. Vi har inte förändrats så mycket genetiskt sen stenåldern. Men, märk väl, våldsbenägenheten gäller ursprungligen personliga fiender, eller åtminstone människor som har direkt påverkan på mig och min familj, inte en okänd massa människor som inte gjort mig nåt ont. För att få män att vilja riskera livet och slå ihjäl okända medmänniskor krävs maktgalna demagoger (män förstås), politiker eller religiösa fanatiker som hetsar upp känslorna. Nu för tiden har de ju också nätet och sociala medier att tillgå för sin desinformation och krigshetsande propaganda.

För mig får kvinnorna gärna ta över makten, om det vore möjligt. Vet inte om det skulle krigas mindre då, eller åtminstone på annat sätt, mindre grymt? Fan vet, men absolut värt att pröva. Personligen är jag helt ointresserad av makt. Ett av de sämsta dragen i läraryrket (som jag fuskat en hel del i) var för min del nödvändigheten att bestämma och utöva en viss makt; för ordningens skull, för kunskapernas och elevernas skull. Detta hade jag gärna sluppit, om jag fått välja.

Daybreak

På torsdag ska jag gå på konsert, lyssna på Ebba Forsberg & Ångmaskinen. Första gången jag hörde henne var i sången Daybreak, ledmotiv i filmen Om jag vänder mig om, i regi av Björn Runge. Filmens titel på engelska är för övrigt just Daybreak.

Tyckte det var en oerhört stark film, och den har också vunnit ett stort antal priser och utmärkelser, läser jag på Wikipedia. Den skildrar tre familjers öden under samma kväll och natt. Ett starkt minne är hur Anita, en äldre kvinna, spelad av Ann Petrén, binder fast och plågar sin ex-man och den betydligt yngre kvinna han lever med, efter att ha svikit och lämnat Anita. Tortyren sker med hjälp av en elpistol, som Anita bytt till sig av en knarkare. Det är en plågsam och utmattande scen såväl för filmens aktörer som för åskådarna. I gryningen, efter väl förrättat värv, lämnar Anita det bundna paret och går ut i den stilla, klara morgonen. Hon ser ut över vattnet, där ett antal måsar vilar på det spegelblanka vattnet; hämnden fullföljd, allt avklarnat…

I det läget spelas alltså låten Daybreak, på hög volym. Den kändes som en outsäglig lättnad, minns jag; skönt, läkande… Den ingår i Ebba Forsbergs album True Love, 2001. Hon har gjort alla låtarna där, som singer songwriter. Sen dess är hon kanske mest känd för sina svenska covers (ofta med låttexter översatta av Mikael Wiehe) av Bob Dylan, Tom Waits, Leonard Cohen. Många av dem väl värda att lyssna på.

Men ingen låt är så skön som Daybreak…https://open.spotify.com/track/1RgqrrzudufZfmxY5VF0mi?si=766694f22a49431f

Such a crazy night to be awake
And watch the sunrise make daybreak
You are everything and more
Pain in my heart
This bottomless sorrow
This is not for real
This cannot be happening
‘Cause you are all that I adore

Chorus:
What did you expect little darling
From this life of yours
Didn’t anybody tell you
Life’s just full of horrors
And when you leave me, darling
Cry your tears
‘Cause I have loved
And lost a love
Today

I told you, you’ll see
It will come, just watch me
And I threw my hands and
My feet in the air
And flew like I’ve never flown
That’s when you appeared
From somewhere
I don’t know from where
But I thought
This is happening
This is truly happening

There’s no start
There’s no beginning
There’s no start
Is no ending
You sighed and I cried and I cried
I don’t feel very heavy now
I don’t feel the weight on my
Shoulder, You said
Then turned your back on me
And your baby

Chorus

You might think…

You might think
I was shot at.
Which I was.
But the bullet proof
armour I tend to
walk around with
worked according
to plan.

Didn’t see anything.
Didn’t hear anything.
Smelled and
tasted
nothing.

But I felt it.
I fuckin’ felt it
in my god
damned
guts.

Well,
that’s what
it’s like
living on
the edge.

Om jag hade orkat…

…. så hade jag blivit så in i h-e förbannad. När jag tänker på den svenska skolan, alltså. Men jag är förbi detta stadium sen länge. Ändå har jag under stora delar av mina 40 yrkesverksamma år jobbat som lärare, och borde åtminstone brista ut i gråt. Har just läst en serie artiklar om skolan i Kvartal. Det var rubriker som: En skola för röstboskap i Södertälje, Från “Aldrig våld!” till “Bara lite våld!”?, Den svenska skolan som säkerhetsrisk, Brev till en lärarstudent och sist men inte minst (bäst) Därför är Finlands skolor bättre. Ur den sistnämnda, av Erik Cardelús, doktor i didaktik och forskare i pedagogik, saxar jag:

Varför betraktas läraryrket som ett misslyckat yrkesval i Sverige, medan de bästa 15 procenten i en finsk akademisk årskull väljer yrket? Till den finska lärarutbildningen kan följaktligen de allra bästa studenterna rekryteras och ytterst få av dem hoppar av, medan intagningspoängen i Sverige är nästintill obefintliga och avhoppen mycket höga.
Alla finska lärarutbildningsnivåer leder också till en magisterexamen (motsvarar en master i Sverige), vilket öppnar för att under yrkeslivet bedriva forskning. En tidigare kollega brukade anmärka att ”det hemmavid räcker med en fullgjord gymnasieutbildning och att kunna skriva sitt namn i ett formulär, för att kunna ansvara för dagens och morgondagens kunskapsutveckling hos trettio unga individer”.


Ännu mer framgångsrikt än Finland är numera Estland, vars elever presterade högst inom OECD i den senaste PISA-undersökningen 2018. I Europa har de estniska eleverna de högsta resultaten i såväl läsning, matematik och naturkunskap. Vad är det då som kan tänkas ligga bakom Estlands vinnarstatus inom skolområdet?
Även här återkommer några få saker. För det första att de estländska lärarna är högutbildade, har hög tilltro från omgivningens sida och att de lämnas till att göra det som de är experter på – att undervisa. För det andra är skillnaderna inom det estniska skolsystem små, andelen lågpresterande elever är färre än i något annat europeiskt land. Därtill är skolsystemet sammanhållet, samarbetsinriktat och det satsas mycket på de yngre åldrarna. Detta bäddar för att föräldrar skickar sina barn till närmaste skola, med tilltro till att de kompetenta lärarna där gör sitt jobb och att skolans elevunderlag inte är ett negativt segregerat sänke.
Tilltro framför toppstyrning, kollegialt samarbete snarare än kommersiell konkurrens, stabilitet i stället för snabbföränderlighet – kan det var så enkelt? Till detta ska läggas den allra viktigaste faktorn: ett system och ett samhällsklimat som på ett tydligare sätt värderar vår viktigaste samhällsbärande yrkeskår – lärarna.

Cardelús sätter lärarnas status och roll i centrum, samt hänvisar till vissa aspekter på rådande samhällskultur, när det gäller att förklara varför den svenska skolan är så mycket sämre än den finska och den estniska. Jag instämmer.

Jaaaa!!!

Jaaa, jag fick igång den! (Nä, inte bilen, den bara går och går (som en klocka) när jag då och då någon gång vevar igång den.) Nej, det är min nya läsplatta jag talar om.

Först var den tjurig och ville inte kännas vid min wi-fi här hemma i mitt lilla hem där jag bor här hemma, trots att jag skrev in alldeles rätt lösenord (salödkfpo43589aw8fhlaw). Men efter ett par försök kom den på bättre tankar.

Sen, när jag skrev in att jag ville ha kontakt med Borås Stadsbibliotek, så tog plattfan envist kontakt med Solna Stadsbibliotek istället av okänd anledning.

Men listig som ett lejon (modig som ett också) tog jag mig då före att kringgå direktkontaktsalternativet mellan platta och mitt hemmabibliotek. I stället laddade jag ner Minnet och rädslan, alltså Jesper Högströms nya biografi över Gunnar Ekelöf (vilken är själva orsaken till att jag köpt läsplattan; den fanns nämligen bara som e-bok på blibblubblan) på min lilla iknäetdator. Sen drog jag en kaubel mellan dautorn (kindsdialektalt uttal) och läsplattan, tryckte på nåra knappar, och vipselivips!!! Så var boken på rätt plattanplats, där den skulle vara. Här ser ni beviset:

Så nu är jag rustad för framtiden. Kan ta flera tusen sidors litteratur med mig på mina resor. Plattan väger ändå inte mer än ett litet äpple.

Känner mig stolt som en struts över att jag klarat ännu en digital vall (skitenkel iofs, men inte så lättväxlat ändå för en mental latmask…).

Klumpfot?

Kan det vara vidvinkelobjektivet som spelar spratt? Eller har han verkligen klumpfot, Pinnochio? Får mig i alla fall att tänka på några favoritrader av Ekelöf i dikten Epilog. Av A:lfr-d V:stl-nd (avslutar diktsamlingen Strountes från 1955):

Ty min den är, den sena uppbrottstimma!
Väl har jag klumpfot – men den är dock min!
Snart skall jag över horisonten simma
som en gång Byron simmade med sin!

“Gunnar Ekelöf var en återkommande medarbetare i Grönköpings Veckoblad under slutet av 1940-talet och det tidiga 1950-talet. I sina alster i tidningen – flertalet publicerade under signaturen A:lfr-d V:stl-nd – ger han uttryck åt en hittills okänd sida av författarskapet. […] Det står klart att det Ekelöf ägnar sig åt i Grönköpings Veckoblad pekar fram mot den nyskapande diktsamlingen Strountes (1955). I pekoralpastischen såg han bland annat en litteraturkritisk potential. Genom att skriva ”dåliga” dikter och antipoesi – dikter med avsiktliga dissonanser, absurda fraser och sarkastiska vändningar – kunde Ekelöf i veckobladet rikta kritik mot 40-talisterna och deras många epigoner.” (Daniel Möller: “Gunnar Ekelöfs dikter i Grönköpings Veckoblad”, litteraturvetenskap, Lunds Universitet, 2017)

Pekoralpastisch; jo, jag tackar jag…