Jag har lärt mig mer om begreppet woke, genom att läsa en artikel av John McWhorter i The New York Times (20 feb, 2025).

Begreppet har anor sen 1930-talet i svart engelska. I exempelvis låten Scottsboro Boys av och med bluessångaren Huddie Ledbetter (populärt kallad Leadbelly) betydde frasen staying woke att vara medveten om att det finns krafter i samhället som befrämjar ojämlikhet och speciellt är ute efter att hålla nere fattiga och svarta. Woke var ungefär liktydigt med ”vänsterinriktad politisk medvetenhet”; för jämlikhet, mot rasism osv.

Någon gång på 2010-talet tog woke steget från svart engelska till att bli accepterat också i normalspråket.

Men mycket snabbt kom ordet då också att genomgå en ”pejoration”, eller ”negativering” (en inte ovanlig språklig process). Ordets betydelse gled från att syfta på dem som har en vänsterinriktad politisk medvetenhet, till att antyda att alla som saknar den ”rätta” politiska medvetenheten skulle straffas, undvikas eller förlöjligas.

Woke kom att likställas med det nedsättande politiskt korrekt (förkortat P.K.). De som åstadkom och stod för denna pejorativa/nedsättande laddning av begreppet woke var förstås den politiska högern.

(Frågan är ju, om det ligger något sakligt motiverat i denna negativering? För mig, som alltid sett mig som vänster, ter sig ett flertal woke-ståndpunkter goda och riktiga. Jag menar jag ser mig som antirasist, feminist (hm, nåja), för jämlikhet osv. Men jag vill ju verkligen inte skriva under på, att alla som inte exakt delar mina åsikter är moraliskt förkastliga människor, som ska fördömas och absolut inte bör inneha några viktiga positioner i samhället… )

Från cirka 2022 har emellertid woke genomgått också en tredje möjlig betydelseförkjutning, en “semantisk breddning”, om man så vill (heller inte någon ovanlig språklig process). Nu började man (åtminstone i den anglosaxiska världen) kunna tala om the woke right. Detta betecknar en inställning som säger att det finns en konspiration mot människor som vi, mot ”folket”, nämligen den djupa staten. Vi måste gruppera oss med likasinnade och utöva vår kollektiva makt mot den styrande eliten.

Dylik högerwoke orienteras mot ett drag som de illiberala (fundamentalistiska, absolutistiska) falangerna inom såväl vänstern som högern delar: detta att inte tillåta några avsteg från den rätta inställningen, det rätta åsiktspaketet. Om den renläriga vänster-wokeismen fokuserar på den toxiska maskuliniteten som roten till allt ont, så intar inom höger-wokeismen den djupa staten samma roll.

Det är således numera möjligt att inte bara vara politiskt korrekt vänster, man kan vara P.K. höger i stället.

Den som försöker tänka själv och inte ansluter sig till majoritetens inställning (den rätta läran) inom respektive åsiktsblock riskerar att bli förlöjligad, mobbad, cancellerad, utesluten…

Det slår mig, att dessa förhållanden – kraftfullt understödda av blixtsnabbt och ocensurerat verkande sociala digitala medier – måste vara en grundläggande faktor i vår tids förödande extrema polarisering av åsikter och samhällen. Wokehögern strider mot wokevänstern, ingendera falangen försöker förstå eller ens prata med den andra, bådadera tar heder och ära av varandra.

I ett tidigare blogginlägg (se även det här, och det här inlägget) listade jag ett antal vänsterwoke-ståndpunkter. Jag är sämre på högerwoke. Jag gör ett försök att komma på några typiska attityder och åsikter:

Själv leker jag att jag är en sån som försöker tänka själv…

… skulle ja tro.

• 

• 

…så i stället har jag fått lov å ta te med kameran:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Idag fick jag mitt 82 mm UV-filter. Det har väl tagit en månad så där, sen jag beställde det. Betalade 277 kr. Jag har sedan länge bestämt mig för att ha ett UV-filter för varje objektiv; det är en tunn glasskiva man skruvar på längst fram på linsen. Inte i mitt fall för att ha koll på den ultravioletta strålningen, som gett just dessa filter sitt namn. Nej, enda skälet för att jag använder UV-filter är att de skyddar själva linsen. Om man tappar kameran, eller repar eller råkar stöta i något med objektivet, ja då är det filtret som skadas, inte den svindyra linsen.

Men det är förstås viktigt att filtret släpper igenom maximalt med ljus; att det inte hindrar det superfina objektivets alla fina egenskaper att komma till sin rätt…

Eftersom jag i nuläget äger sju olika objektiv, så behöver jag sju UV-filter. Nästan alla objektiven har olika millimeterdiameter där fram, så det går inte att flytta ett filter från ett objektiv till ett annat.

Ett 82 mm UV-filter kan kosta nästan vad som helst mellan 39 kr och 1.769 kr på nätet. Frakten varierar från fri frakt till 180 kr. Så det kan bli rätt mycket pengar jag måste lägga ut för att spara pengar (så att inte en lins blir repad eller nåt).

Intressant va!!? Eller hur!

Men det jag skulle berätta är att jag nu (för 3:e gången blott) beställde från Kina, utan att jag begrep att jag beställde från Kina. Jag borde ha begripit det direkt: det var ju så billigt! Och så tog det ju så lång tid, visade det sig. Så då begrep jag. Men “fri frakt” från Kina till mitt postfack! Hur sjukt är inte det?

Den frakten är inte fri. Den kostar en j-a massa för miljön!

Plötsligt tänkte jag: Vore det inte bättre om vartenda land omgav sig med 50-procentiga Trump-tullar!? Så varje land fick producera själva, vad dom kunde. Eller avstå! Mina UV-filter är inte nödvändiga! Jag kan klara mig utan.

Men sen kom jag på att det går ju inte. En massa länder skulle inte kunna producera mat nog för sina invånare. Tänkte inte på det…

Suck. Jag slutar detta förvirrade inlägg här. Konstaterar bara, att hur man än vänder sig, så har man röva där bak…

Sen så långt tillbaka jag kan minnas har jag diggat låten Son of a Preacher Man. Den blev en hit med Dusty Springfield på 60-talet. Men nyligen digital-snubblade jag över en skithäftig version med Rainbow Girls, feat. Anna Moss:

Billy Ray was the preacher’s son
And when his daddy would visit he’d come along
When they gathered ’round and started talkin’
That’s when Billy would take me walkin’
Out through the back yard we’d go walkin’
Then he’d look into my eyes
Lord knows, to my surprise

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes, he was, he was, ooh, yes, he was

Being good isn’t always easy
No matter how hard I try
When he started sweet-talkin’ to me
He’d come and tell me “Everything is alright”
He’d kiss and tell me “Everything is alright”
Can I get away again tonight?

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes, he was, he was, ooh, Lord knows, he was (yes, he was)

How well I remember
The look that was in his eyes
Stealin’ kisses from me on the sly
Takin’ time to make time
Tellin’ me that he’s all mine
Learnin’ from each other’s knowin’
Lookin’ to see how much we’ve grown and

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes, he was, he was, oh, yes, he was

He was the sweet-talkin’ son of a preacher man
(The only boy who could ever teach me)
I kissed me the son of a preacher man
(The only one who could ever move me)
The sweet-lovin’ son of a preacher man
(The only one who could ever groove me)
(Was the son of a preacher man)
(The only one who could ever reach me)
(Was the son of a)

Här gör man sig förstås en massa tankar, t.ex. om förhållandet mellan predikanten (pastorn/prällen) och sonen. Rör det sig om en syndig revolt mot den stränge fadern från sonens sida? Protesterar han mot faderns och religionens stränga moraliska krav, genom att ge sig på första bästa lättlockade lantflicka med sina sexuella inviter?

Ja, jag vet inte. Men det är nåt med kombinationen religion och sexualitet… Kontrasten mellan dessa bägge motpoler gör att det liksom blir extra snuskigt och lockande. Vet inte så mycket om hur andra religioner ser på saken, men kristendomen är ju onekligen väldigt anti-kroppslig. Det är bara själen som är värt nåt; den syndiga jordiska kroppen kontra den ädla himmelska själen…

Och det vet man ju hur munkar och nunnor höll på när dom fick chansen…

Välkomna om ni skulle ha vägarna förbi!

Funderar på hur det var för fem år sen. Det är lätt gjort, bara att klicka på februari 2020 i listan på höger sida av skärmen. Inte fan var det bättre då, men ändå kan man med fog påstå att en hel del har blivit sju resor värre. Kolla får ni se. Inlägget Cybermanipulation finner jag synnerligen framsynt och vist t.ex.

Annars nöjer jag mig idag med att reprisera inlägget Meta. Av det där infallet att skriva något varje dag klockan nio (se nedan) blev förstås inte mycket. Kanske vore värt att pröva igen…

Meta

Detta är, rubriken till trots, icke en text om huruledes abborren luras att ta över maskens roll som grymt på kroken spetsad. Rubrikens ”meta” är lika med prefixet meta-, för ett ögonblick upphöjt till enskilt, självständigt ord. Meta- som i metatext, en text om texten. 

Jag fick infallet att se om jag kunde skriva något varje dag vid niotiden (klockan är 08.59 nu); något vad som helst, om än aldrig så lite. Tänkte det kunde vara intressant att se vad som i så fall, via fingrarnas tafsande på tangentbordet, skulle sippra ut ur huvet mitt…

Och eftersom jag inte direkt tyckte att jag hade något att skriva om idag, så fick det bli en metatext, en text om texten. Denna text är således ett exempel på brukat våld: en attack mot den städse närvarande mentala lättjan, en motamissil, riktad mot ständigt pågående motbottensjunkande.

Och slutligen tänkte jag… [Jäkla massa tänkande idag! Men så är det jämt: tankar och känslor far omkring som skottspolar i skallen på mig. Gör vad jag kan för att kosmosifiera kaoset – det går så där…] …att om det inte blir alltför dåligt eller alltför privat, det där jag värper ur mig klockan nio varje dag, så kan jag ju lägga ut det här på bloggen. Gör det för egen del, för att i någon mån få syn på vad som pågår på hjärnkontoret. Men skulle mot förmodan tillfälligtvis någon läsare ändå ha lite glädje av det skrivna, så blir jag förstås glad.

P.S. Fick en fråga förra gången om vad det innebär att “kosmofiera kaoset”. Jag svarade att man kan se på kosmos som motsatsen till kaos. Att kosmofiera kaos innebär i så fall att få lite ordning på rådande kaos. Det är egentligen sånt vi håller på med hela tiden, vi människor. Vi står inte ut med kaos. Vill ha ett någorlunda ordnat kosmos till varje pris. Kan vi inte fixa detta vad gäller de yttre, verifierbara omständigheterna, så ser vi till att ordna vårt inre, vår subjektiva verklighet, så gott det går. D.S.

Såg att J.D. Vance har kritiserat Europa – med särskild udd mot Sverige som nyss dömt “en kristen aktivist” för att han bränt koranen m.m. Ryssland, Putin och hans mördarpack, våldtäkten av Ukraina – inga problem, knappt värt att nämna. Nej, Europa hotas inifrån, sa Vance, vi respekterar inte demokratiska värderingar. Det gör däremot USA, under ledning av den kriminelle ego-aktivisten Donald Trump.

Kulturkrig råder i världen. Det är demokrati och mänskliga rättigheter versus makt är lika med rätt, i alla lägen…

Först blir man förbannad, sen suckar man. Bedrövelsernas bedrövelse… Tänkte lagt ut en sorgemättad bild här, men ändrade mig i sista ögonblicket. Man är ju trots allt känd som en positiv optimist i de flesta lägen… Därför denna bild i stället:

Det värsta som kan hända är väl att man dör. Och frågan är om det är så hemskt i alla lägen…?

Det var “fredagsintervjun” på Kvartal. Där intervjuades bl.a. Hansi Stafbom, som har ett säkerhetsföretag: “SSK Säkerhetsakademien”, som erbjuder säkerhetskurser och -övningar för skolor. Han har hållit på med det här sen början av 1990-talet, flera gånger varit i USA på studiebesök bl.a. Vad har han lärt sig där? Där är ju verkligen problemen med skolskjutningar enormt mycket större än här.

Vad är det för rutiner som får gör att vi får förebyggande effekter?

Jo, låsta dörrar är bra, spana på nätet är bra; polisen befinner sig på samma forum som ungdomarna. Om något hotfullt upptäcks så åker polisen direkt hem till den som har publicerat, och konfronterar vederbörande. Kan förhindra mycket i förtid. En tydlig reception på skolan är bra; där personer som vill in anmäler sig. Alla som inte har där att göra (gängmedlemmar…) avvisas.

Däremot har man i USA inte funnit att sådant som metalldetektorer, övervakningskameror, poliser i entrén etc. har haft någon större effekt.

Men tre grundläggande faktorer har visat sig ha god förebyggande effekt:

1) Extremt låg toleransnivå mot dåligt beteende; olämpligt, oartigt, uppstudsigt, dåligt beteende, det ska man begränsa och stoppa så tidigt som möjligt. 2) Man ska ställa väldigt höga krav på artighet och respekt. Alla ska bete sig riktigt trevligt mot varandra. 3) Man ska ställa höga krav på prestation, dvs. alla elever och lärare ska göra sitt bästa. Man ska göra sitt bästa, när man är i skolan.

Och varför påverkar de här tre sakerna riskerna för dödligt våld? Jo, för att de förebygger. Folk / elever upplever sig inte åsidosatta, felaktigt behandlade, åsidosatta etc. Många av skyttarna/mördarna kommer själva från skolan.

Ok, så då är det väl bara för svenska skolor att se och lära, ta efter? Jovisst… Det är bara det att hur fan ska det gå till givet den den brist på disciplin och uppförandekodex, det lågaffektiva bemötande av våld som rekommenderas, konflikträdsla, rektorer som knäcks och byts ut, lärare som hotas och utsätts för våld av elever och föräldrar (!); kort sagt det kaos som råder i många svenska skolor…

Avslutar med ett citat som gjort mig mer än lovligt förbannad. Det handlar om en rektors råd och rekommendation till en långvarigt och grovt mobbad elev:

Eleven skulle, sa rektorn, ”låtsas att hon var en lyktstolpe eller en ketchupflaska, för dom har inga känslor, och då kan man inte bli kränkt av dem som mobbar!”