Riktigt så här snyggt (använder det något opassande adjektivet “snyggt” här till minne av Ouä-Bertil (till skillnad från Natur-Bertil), som en gång uttryckte att Route 66 med Rolling Stones var en “jävla snygg låt”. När han hade slagit fast denna oomkullrunkeliga sanning drog han ett djupt halsbloss på sin korta Commerce utan filter och blåste ut röken (snyggt) samtidigt som han utstötte sitt välkända ouäää… Troligen var han uttråkad, enär han fått för dåliga kort i den skitgubbe vi troligen höll på att spela.)… Alltså, jag tar om: Riktigt så här snyggt var det kanske inte i Tiveden (trixfoto…), men det skiter jag i. Inte i den yttre verkligheten kanske, men väl i min inre dito. Så det så. Där fick ni så ni teg rakt i solar plexus, eller hur? Ja, så går det när man mopsar sig mot dom som har makten och bestämmer här på bloggen (och i världen)…
Nåväl, här i alla fall ett realistiskt bilddokument som visar när jag badade flytande, vedeldad bastu med kläderna på och kameran i näven:
Jo, alltså att ni inte har övergivit den här bloggen bara för att jag inte hade nätkontakt ett par dar, och inte kunde lägga ut några nya inlägg (432 besökare igår, 9.168 besök, trots dessa kalamiteter!). Två och en halv dags uppehåll; det längsta sen starten i november 2019, tror jag.
Nåväl, nu är jag hemma igen, efter mycket givande dagar i nationalparksskogen (absolut inte trevliga, men väl givande, fruktbara, fantasieggande, sociala (män umgås med män…), njutbara, avkopplande, osv osv osv) i Tiveden. Återkommer med fler rapporter givetvis, just nu nöjer jag mig med dessa korta rader. Viss trötthet har infunnit sig idag efter hemfärden.
Här får ni tills vidare en bild från Stenkälla, Tiveden; en klarvattenkälla om-, över- och undergiven av gigantiska klippblock. Alltihop antagligen utformat av inlandsisen (gäller så gott som allt i topografin fick vi upprepligen veta i skolan en gång. Undras om dom pratar om inlandsisen i skolan idag…? Den är ju så forntida och ickedigital…)
Idag ska jag bege mig iväg till Tivedens nationalpark. Har aldrig varit där tidigare, så det blir spännande. Det är frågan om 2,5 dygns umgänge med män. Ännu mer spännande. Sånt är man ju inte bortskämd med nu för tiden. Umgås mest med kvinnor, som ju breder ut sig och sysslar med allsköns intressanta saker, medan männen mestadels verkar sitta hemma och dricka öl framför teven. Äsch, inte vet jag förresten. Jag ser bara inte till så många av dem i vardan.
Men nu är vi fem gubbar från Borås Fotoklubb som ska ta språnget. Två dagar och två övernattningar vid Ösjönäs, vid sydänden av sjön St. Trehörningen i Tiveden. Självhushåll gäller, vi måste ha med oss all mat och tillaga den själva (bara en sån sak, således inga erfarna kalaskokerskor på plats…).
Det lär bli många bilder. Dock har jag ingen aning om ifall det finns något wifi-nät där ute i vildmarksstugan. Så om ni inte hör av mig förrän på onsdag, så vet ni vad det beror på (kan ju iofs också bero på att jag blivit uppäten av en varg, fått ett stenblock i huvet, eller liknande kalamiteter).
Jag har kommit på det. Hur vi ska lösa ett antal svåra problem alltså. Eller utmaningar, som politikerna tycker om att kalla dom.
Lösningen är att ta bort problemen genom att slå fast att dom inte finns.
Pro primo: Ta det här med rasismen t.ex. Enkelt ordnat. Det finns helt enkelt inga raser; vi tar bort dom. Det är ju en ståndpunkt som delar av den svenska s.k. vänstern saluför. Säger vi det bara tillräckligt många gånger, så blir det som vi säger. Alternativa fakta har blivit till alternativ sanning.
När det inte finns några raser, så kan det ju inte finnas någon rasism, eller hur? Så var det fixat.
Pro secundo: Vi kan titta på det här med kvinnor och män. Det är ju mycket problem med detta, männen bär sig illa åt, kvinnorna förtrycks, osv. Okej, vi löser det genom att ta bort de biologiska könen. Det finns inga biologiska kvinnor eller män. Det finns bara människor som upplever sig som det ena eller andra. Det finns cis-personer, och framför allt finns det hbtqi-personer. Alla kokas i samma missionärsgryta. Simsalabim, ingen är kränkt, alla är lika normala.
Och därmed kan ingen förtrycka biologiska kvinnor längre, eftersom dom ju inte finns. Skulle nån vara missnöjd med sitt upplevda genus är det bara att uppleva sig och definiera sig som ett annat.
Pro tertio: Invandringen till Sverige tycker en del är ett problem (utmaning). Vad då invandring, vad då invandrare? Vi har väl alla vandrat in (eller ut) hit en gång, eller hur? Nä, det är ingen skillnad på olika sorters invandrare, det är ingen skillnad på invandrarna och oss. Det finns inga invandrare, helt enkelt. Det är rasism att påstå nåt annat (aj då, visst fan, rasismen fanns ju inte… jaja).
Och om det ändå finns några enstaka invandrare, så är dom precis likadana som vi, både inuti och utanpå. Och är dom inte likadana som vi än, så blir dom det snart. Det är bara en tidsfråga innan alla människor på jorden blir som vi svenskar. Det tar ett tag bara innan dom inser att det är vi som vet hur det är och hur det ska va. Vi får ta det lilla lugna och inte hetsa dom.
Pro quarto: Vi befinner oss mitt i den sjätte massutrotningen av arter på jorden, säger en del och rynkar bekymrat på pannan. Nä nä, så är det inte alls! Det finns inga arter nämligen. Det finns bara lite olika sorters djur. Alla är lika fina.
Och vips har vi löst problemet med den hotade biologiska mångfalden! Eftersom det inte finns nån mångfald kan den ju inte heller vara hotad. Om det till slut (strax innan slutet) bara finns människodjur kvar så är det väl jättebra! Inga bekymmer med dom andra sorterna. Vi kan satsa helt och fullt på att bli ännu fler och verkligen uppfylla jorden och lägga den under oss, som Herren beordrade Adam och Eva att göra. Kanoners!
Pro quinto: Det här med klimatkrisen ska vi inte bekymra oss så mycket om. Det är bara vetenskapsmännen (se där, männen igen! kunde man ge sig fan på…) som håller på och dillar. Vad då vetenskap? Ärligt talat så kan man ju inte veta nånting, man kan bara ha olika uppfattningar och åsikter. Alla är lika goda; ”en ann är så go som en ann”, som nån ursvensk uttryckte saken. Det finns ingen objektiv sanning, inga objektiva fakta (bara alternativa).
Vi ska inte tänka så mycket på hur det är, desto mer på hur det bör vara. Om vi sen säger att det är som det bör vara, så blir det så. Punkt slut-tjafsat.
Se där, då har vi löst fem rätt rejält uttjatade problem (utmaningar). Har ni nåt mer ni grubblar över och vill bringa reda i, så hör av er. Vi ska nog kunna få rätsida på’t.
Ja till och med den allrasom minnesvärdaste av dom alla… Jorden runt utan att flyga, 7 okt 2016 till 4 april 2017, nämligen. Vet med mig att jag skrivit om detta longitudinella, krävande drömprojekt många gånger förut. Så jag nöjer mig med att hänvisa till vad som står att läsa under fliken Mina resor här på hemsidan. Där finns grundläggande information, länkar till reseblogg och bilder, m.m.
Det är intressant att notera, att jag faktiskt fortfarande går omkring och känner mig nöjd och stolt att jag verkligen gjorde det; förverkligade min över tjugoåriga dröm. Ibland är det nödvändigt att utföra det nödvändiga… Annars är man en liten lort, helt enkelt.
Min globloop är dessutom extra aktuell just idag. Ikväll kl 19 ska jag hålla föredrag med bilder och musik om denna mitt livs största resa. Framträdandet ska gå av stapeln på Palladium i Alingsås, som ett inslag i pågående Lights in Alingsås. Det är inte första gången jag håller detta föredrag, kan jag säga. Men det är lika roligt (minst!) varje gång.
P.S. Om man rundar något runt, blir det ännu rundare då…? D.S.
Nu kommer den igen, framkrypande ur lövhögen – taggbollen… (se tidigare inlägg och ännu tidigare inlägg) Nu har den blivit en låt till och med. Jag är mäkta stolt över detta. Inte nog med att texten uppriktigt sagt är j-igt bra, det är låten också – egentligen. Jag menar om nån riktigt duktig artist, med rivig röst och häftigt gitarrspel, fick hand om den. Eller ett litet kompetent band kanske. Som kunde spela in den, med känsla och god teknik…
Inget av ovanstående är för handen här. Blott en morgonrosslig röst, gitarrspel utan pekfingernagel (gått av f.n.), röstmemo-inspelning på åtta år gammal utsliten mobiltelefon. Men ändå: jag är imponerad av att jag kunde göra en låt av den här från början mycket oregelbundna och till största delen orimmade dikten. Och visst finns det potential; det skulle kunna ha blivit bra...
Självporträtt 2
Taggboll
Halvblinda igelkotten jag försynt i lövhögen lever Nosar mig fram Tassar lågmält mina rundor Mumsar omnivoriskt på det jag finner En jordlöpare här en tvestjärt där
Men tvåbeningar undviker om ändå såna jag möter kurar boll Hoppas på förvilla Med taggarna ut ligger stilla som ett troll Väntar Vill inte vara med Vill slippa dom Vill va ifred
Hatar välordnade enfaldiga gräsmatteöknar Älskar stökiga multimångahullerombuller Utomtaggs stora onda världen Inomtaggs lilla mjuka livet
Halvblinda igelkotten jag försynt i lövhögen lever Godtrogen medtaggssmekare Misstrogen taggbollskurare
Tagga ner o tagga mer o tagga tagga hela dagen Tagga in o tagga ut o kura som en boll Tagga ner och tagga mer o tagga tagga mig i graven Tagga in o tagga ut o lura som ett troll
Att leva sunt och dessutom njuta av detta (10 km löpträning om dan, hårt ransonerat snus, mus o brännvin, kalla avrivningar) torde vara ett utmärkt sätt att leva; liksom att leva osunt men inte njuta av det utan jobba hårt för att ta sig ur skiten (sex, drugs & rock’n roll kombinerat med fet mat och stillasittande framför teven t.ex.), det lär ju också vara en god livshållning.
Men frågan är vad som är mest bäst, eller minst dåligt: 1) Att leva sunt men inte njuta av det? Eller: 2) Att leva osunt men njuta av det?
Det är trots allt inte bara fysiskt välmående som är viktigt. Lika väsentligt är det psykiska välbefinnandet; en sund själ i en sund kropp. Helst inte bara en kropp, helst inte bara en själ, helst en kroppsjäl som njuter av livet i denna jämmerdalen (mot alla odds).
Och hur nå dithän? Jo, följ rådet från den gamle vise på Söderljungen: Lev din bestämmelse…
Funderar på om min s.k. klassresa (alltså från arbetar-slummen upp på de höga borgerliga bildningshöjderna) hade blivit av om jag inte haft turen att missa grundskolan med några år och i stället gå fyraårig plugg-realskola? Vet inte.
Det lär ju vara svårare att göra klassresor nuförtiden pga av den progressiva pedagogik som regerar i svenska skolan, alltså att eleverna skall forska själva, läraren är handledare, inte lärare osv. Då krävs det ofta rejält stöd hemifrån, en hyfsat intellektuell hemmiljö, om det ska gå bra. Inte för att mina fina föräldrar gjorde motstånd mot att jag skulle läsa vidare, inte alls (pojken hade ju läshuvud). Men de puffade inte på direkt heller.
Började skriva om det här. Men det blev för långt som vanligt. Orkar inte skriva färdigt ikväll. Kanske senare. Ni får nöja er med att tills vidare grubbla på min kontrafaktiska fundering: Vad hade hänt om jag inte råpluggat mig fram i realskolan utan i stället slappat och busat mig fram i enhets-anti-kunskapsskolan…?
