Håller på och jobbar med bilderna till mitt föredrag på Abecita 8 februari. Har kommit på att det nog vore en god idé att avbryta mitt talflöde då och då, genom att lägga in ett litet bildspel med musik som går av sig själv några minuter. Det funkar fint här på datorn, och säkert vid föredraget också. Men jag har inte lyckats lägga in något bildspel här på bloggen, vilket jag hade tänkt göra idag, till allas eder båtnad. Men ack nej, det sket sig, som man säger…
Så nu tänkte jag försöka med en nödlösning. Om ni går till Flickr via den här länken, så får ni tillgång till ett album med ursnygga bruna pelikaner från Ecuador.
Sen går ni tillbaka till den här sidan och sätter igång nedanstående ljudfil. Det är en sjysst låt med Tony Furtado som jag tänkte skulle ackompanjera pelikanbilderna:
När ni har satt igång musiken går ni snabbt tillbaka till pelikanalbumet på Flickr. Klicka där på ikonen som ser ut som en trekant innesluten i en fyrkant; den finns uppe i högra hörnet. Då borde bilderna i albumet visas i en följd, som ett bildspel, utan att ni behöver göra något. Skitkomplicerat, men borde funka.
För säkerhet skull, ifall ifall inte, så får ni här åtminstone en snygg pelikanbild att titta på medan ni lyssnar på musiken.
Så börjar Elmer Diktonius dikt Det väsentliga. Jag kom att tänka på dessa rader idag. Gick min vanliga promenad i det vackra vårvädret (?), vilken tangerar Kransån nära Kransmossens friluftsområde. I lördags hade naturen slösat enormt med finpenslarna. Strött lite pudersnö på varenda gren; inte missat en enda en. Det var så vackert så man kunde dö (se lördagens inlägg).
Idag, tre dygn senare, råder full islossning i Kransån, och den mesta snön är borta. Naturen har slösat igen, vräkt på med vind, regn och plusgrader dygnet runt.
Ho har enorma resurser, den där natur’n, det måste man säga. Det är ingen som helst hejd på’t; totalt hialöst.
Ers Undertecknad kommer inom kort att delta i två offentliga evenemang. Det handlar om äpplen respektive päron; de går inte att jämföra.
På lördag, 27 januari kl 16.00, deltar jag i konserten Fred för jorden med Vilda Röster i konstmuseet Wärenstams regi. Under namnet tenårendåren ingår jag i denna kör sedan tjugo år tillbaka.
Ni är ytterligt välkomna till Wärenstams på lördag. Passa på att före konserten se vernissagen med Olle Brandqvists verk före konserten. Vår konsert blandar text och musik på temat “fred för jorden”. Det har varit alldeles för mycket prat om krig på sistone. Motvikter behövs.
En av texterna som ingår är Tage Danielssons Råd till ett nyfött barn:
Innan du blir kapitalist kommunist, monetarist anarkist, marxist, fascist terrorist, imperialist socialist, syndikalist eller rentav folkpartist måste lilla du förstå att så snart som du kan gå bör du stultande gå med i det världsparti för fred som går före allting annat. Alla -ismer där vi stannat är sekunda, inte störst. Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den.
Det andra evenemanget är Resefoto – och lite musik! på Abecita, 8 februari, 18.30. Så här lyder presentationstexten:
Resan till Ecuador i januari-februari förra året var en av de mest givande jag någonsin gjort. Variationen var stor: Amazonas, Anderna, Stillahavskusten; storstäderna Quito och Guayaquil därtill; natur och kultur i skön blandning. Ecuador är bara hälften så stort som Sverige; tätt mellan begivenheterna m.a.o.
Riktigt magiskt blev det – om än i total andnöd – på nästan 5.000 meters höjd på vulkanen Chimborazos sluttningar. Här erbjöds en plats nära himlen, även för gamla syndare som jag… För att inte tala om det sällsamma ögonblicket när en kolibri satte sig på mitt teleobjektiv, och vi fick direkt ögonkontakt, den lille och jag. Det glömmer jag aldrig, så länge jag lever.
Om allt detta vill jag berätta i ord och bild på fotokvällen den 8 februari. Och om de där två särskilt magiska tillfällena har jag gjort två låtar, som får världspremiär på Abecita. Ser verkligen fram emot att ”återvända till brottsplatsen”; det är fyra och ett halvt år sen min förra fotokväll, om Falklandsöarna, hela sex år sen temat var ”Jorden runt utan att flyga”.
Efter en vit vecka utan ett uns alkohol i huset, tyckte jag jag förtjänade några smutt på en flaska rött ikväll. Tänkt och gjort, jag tog mig ner till fredagskaotiska ICA Maxi:s och The System’s kombinerade parkeringsplats. Örade in på The Bolaget, tilltalade oförskräckt en småsnorkig (tror jag, fast hon visade inte det mot mig direkt) expedit och frågade om de hade vin nr 20045, 2611 eller 2537? Dessa hade jag fått tips om per nätet som kloka, ytterst prisvärda val för blott 61 lusidorer per styck.
Naturligtvis hade System Åhaga, Trandögatan, inget av dessa prismässigt finsmakiga viner, nejdå. Då sade jag till fröken (fru?) Snork: Skulle du då istället kunna hjälpa mig att finna ett par enligt din mening goda röda? Nånog, svarade hon, i vilken prisklass? Till vilken mat? Osv. På dessa spörsmål hade jag inga svar. De ska vara goda, väl drickbara, helt enkelt, genmälde jag.
Nåväl, till slut hade vi (hon) ändock funnit ett par vettiga märken, som jag accepterade. Men, sade jag då, till min förvåning: Om du finge välja? Har du då nåt rektit personligt val att rekommendera? Nja, då måste vi nog upp ett par hundralappar i pris, mälte hon (småsnorkigt). (De viner vi valt betingade ett cirka hundralappenpris.) Oj, svarte jag, är du en så avancerad vinsnobb!?
Jomenså, trotsalledem, fortsatte jag. Visa mig nåt! Show me what you got! Som de tjatiga, r-bräkande amrikanarna säger. Då går vår expeditrissa med raska steg till hyllan där Black Stallion-vinerna står. Den här, säger hon, den gillar jag. Och pekar på en Black Stallion Cabernet Sauvignon från 2020. Ok, säger jag, vi byter ut en av de tidigare valda mot den här. Tycker mig i all hast skymta priset 201 riksdaler och tänker att va fan, det får la gå för en gångs skull. Snabbt och nonchalant genom kassan. Tänker inte på priset. Det är ju ändå blott bananrepublikkronor av intet eller föga värde det handlar om. Hemma upptäcker jag via datorn att flarran ifråga belöper sig på det absurda priset 291 spänn! Det dyraste rötjut jag nånsin inhandlat!
Nyanserad, mycket fruktig smak med tydlig rostad fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, plommon, ceder, mörk choklad, fikon, örter, kaffe och vanilj.
Nåja. Men den var jäkligt god faktiskt…
Jag ska beställa de där tre 61-kronorsvinerna och jämföra…
Om så i gasform, flytande eller fast form – vatten är alltid intressant och livgivande; utan vatten inget liv. Det tycker nog den här lille gynnare också:
Han har mycket vackert att titta på i omgivningarna. Men jag känner på mig att han inte har tid eller intresse för dylikt.
Minns ni att mitt nyårslöfte var att sträva mot så mycket vanlig, enkel, mänsklig hygglighet som möjligt? Igår såg jag den – på bio. Den personifierades av Hirayama, huvudperson i filmen Perfect Days. Rollen spelas intill perfektion av Kôji Yakusho; pris som bästa skådespelare vid filmfestivalen i Cannes 2023. Filmen, regisserad av Wim Wenders, är en japansk-tysk samproduktion.
Oerhört lågt tempo. Det tar nästan halva filmen innan Hirayama säger ett ord. Han lever ett enkelt, extremt inrutat liv som toalettstädare i Tokyo. Läser lite varje kväll (novell av Faulkner), intresserar sig för träd (lyssnar på suset, tar bilder med sin gamla kamera), lyssnar på musik, företrädesvis på kassettband i bilen på väg till och från jobbet. Och vilken musik sen! Här är låtlistan:
The House of the Rising Sun The Animals Pale Blue Eyes Lou Rees, Velvet Underground Sittin on the Doch of the Bay Otis Redding Redondo Beach Patti Smith Walkin Thru the Sleepy City The Rolling Stones Perfect Day Lou Reed Aoi Sakana Sachiko Kanenobu Sunny Afternoon Ray Davies, The Kinks The House of the Rising Sun Maki Asakawa (Japanese version) Brown Eyed Girl Van Morrison Feeling Good Nina Simone Perfect Day Lou Reed (2027 version by Patrick Watson)
Ständigt lika vänlig, medmänsklig, god – hygglig – lever Hirayama sitt liv. Så småningom händer det lite mer. Hirayama får besök av sin tonåriga systerdotter, som rymt hemifrån och vill bo hos sin morbror. Systern kommer och hämtar sin dotter efter några dagar. Långsamt rubbas Hirayamas cirklar av påminnelser om ett förflutet liv, varför han valt att leva detta tysta eremitliv. Det fyller honom med sorg, men glädjen över det lilla livets detaljer lämnar honom aldrig. I slutscenen förenar han alldeles sublimt uttryck för stor glädje, i kombination med vemodig sorg, samtidigt som han lyssnar på låten Feeling Good med Nina Simone på hög volym i bilen. Magnifikt!
Det är något visst med det japanska… Funderar på om jag vill åka dit? Jo, det vill jag nog. Kan inte riktigt beskriva vad det är, det speciellt japanska, men det uttrycks på något sätt rätt väl med diktformen haiku; tre rader, 5,7 och 5 stavelser. Tänkte ni förresten på att dikten Vinterstuga i mitt förra inlägg avslutas med en haiku?
Stugan ligger öde och tom Sjön skönt isbelagd De få ljud som hörs förstärker stillheten: klångandet från isen, knackandet från några pimpelfiskare långt därute Tre skridskoåkare knatterskrapar sig förbi på knaggel-isen, skrider förbi på långskeniga skrid-skor
Hade jag följt mitt samvete skulle jag vapenvägrat. Men feg (ville undvika fängelse) och bekväm som jag var gjorde jag ändå lumpen 1970-71. Visserligen på en isbrytare, så den militära träning jag fick var minimal. Väl det, för jag avskydde allt som hade med militären att göra.
Att disciplinerat lyda order för att lära sig att döda… nej, fy fan.
Kan inte svära på det, men jag vill minnas att jag var med i Svenska freds- och skiljedomsföreningen ett tag när jag var ung. Detta att kriga, skjuta ihjäl okända människor som inte gjort mig något ont – absurt.
Och att döda för att försvara något så abstrakt som ”mitt land”? Vill jag verkligen det? Är det inte bättre att låta fienden marschera in, och sen göra motstånd som partisan, eller liknande?
Alla världens militärmakter säger sig endast syssla med ”försvar”. Men den bluffen genomskådas ju lätt. Vore det så skulle det inte finnas några krig överhuvudtaget.
Jag skulle vilja att alla länder gör som Costa Rica, och avskaffar miitären. Och alla kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen skall givetvis förbjudas och förstöras.
Men världen har vägrat göra som jag vill. Under större delen av mitt liv har terrorbalans rått mellan öst och väst. Den byggde på s.k. mutual assured destruction, dvs. att båda sidor var övertygade om, att om någon började ett kärnvapenkrig så skulle båda sidor gå åt helvete. När kapprustningen var som värst, fanns det kärnvapen motsvarande flera tusen ton trotyl för varenda människa.
Jag fann detta helt sjukt och riskabelt; det enda rimliga vore väl att avskaffa kärnvapnen helt och hållet? Jo, förvisso, så är det. Men på senare tid har jag börjat undra, om det inte trots allt är kärnvapnen som har förhindrat ett nytt världskrig? Massor med smärre krig och konflikter bryter ut hela tiden, men till och med sådana maktgalna grottmänniskomördare som Vladimir Putin tvekar inför att starta ett kärnvapenkrig.
Politiskt har jag alltid varit åtminstone känslomässigt vänsterinriktad, och därmed motståndare till en organisation som Nato. Bra att inte Sverige går med där, utan förhåller sig alliansfritt, har jag tänkt. Men även här har jag ändrat uppfattning. Sverige har inte varit med i Nato, men i praktiken ändå levt i skydd av Nato:s kärnvapenparaply. Att då inte bidra och gå med ser jag som hyckleri.
Den politiska utvecklingen i världen tycktes gå åt rätt håll, när muren föll och Sovjetunionen upplöstes. Nedrustning följde i många europeiska länder, inklusive Sverige. Detta var ju verkligen något att glädjas åt. Att lägga pengar på något så improduktivt och negativt som militären är förödande. Det finns verkligen många områden där pengarna gör bättre nytta.
Vi tycktes äntligen gå från krigare till krämare. Att tjäna pengar och dominera ekonomiskt tycktes viktigare än att ta makten militärt över nya områden.
Men så intog grottmänniskomördaren Vladimir Putin scenen. Med sitt brutala, oprovocerade angrepp på Ukraina visade han, att han var mycket mer krigare än krämare; att han gav fan i pengarna, gav fan i miljön, liksom i välfärden för sitt eget folk. Det enda han bryr sig om är makt och ryska storhetsvansinnesdrömmar.
Under rådande omständigheter tycker jag alltså det är bra att Sverige går med i Nato. Att vara mot Nato är detsamma som att vara för Putin. Han har ännu inte vågat sig på något Nato-land, vad jag vet. Det är inte utan orsak som alla länder i Östeuropa, nu inklusive Finland, kastat sig i armarna på Nato. Det beror på att det är Ryssland som är hotet. Nato är inget hot, det är en trygghet i nuvarande läge.
Den enda stora faran med Nato, som jag ser det, är ifall den oberäknelige galningen och skitstöveln Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet i november. Ja, ett sådant utfall vore en stor fara för hela världen. Trump har sagt att han vill lämna Nato. Dock har amerikanska kongressen nyligen instiftat en lag, som förbjuder presidenten att lämna Nato utan att kongressen också är med på det.
För övrigt är jag annars helt enig med Göran Greider i hans kritik mot den rådande krigshetsen i Sverige. Att överbefälhavaren går ut och varnar för krig är förståeligt. Han vill ha mer pengar till försvaret. Men att politikerna låter likadant som han är förkastligt.
Krigshotet mot Sverige har väl sällan varit så lågt som nu? Så länge Ryssland är fullt upptaget i Ukraina har de inte resurser att angripa något mer land. Och även om det blir fred i Ukraina lär Putin vara förhållandevis ointresserad av Sverige. Han lär i första hand vilja angripa och lägga beslag på sina grannländer, de som var en del av den sovjetiska maktsfären.
Vad gäller det andra stora kriget som tilldrar sig våra mediers intresse för närvarande, det mellan Hamas och Israel, så finner jag det utmärkt att Sydafrika har anklagat Israel för folkmord inför Internationella domstolen i Haag. Det vidriga angreppet från Hamas 7 oktober har följts av ett alldeles alldeles oproportionerligt hämndkrig från Israels sida. Grymheterna som pågår i Gaza saknar motstycke.
Jag ser ingen lösning på konflikten i Mellanöstern. Visst, tvåstatslösning måste till, men sen då? Så mycket dödligt hat som lever på båda sidor blir man inte av med i brådrasket. Israel är den enda demokratin i området, men har utvecklats till en sorts apartheid-stat. Demokratin omfattar definitivt inte palestinierna. Palestinierna å andra sidan domineras av korrupta politiker och terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Skurkstaten Iran gör allt för att öka sitt inflytande och motarbeta fred i området.
Nej, vi borde prata mer om fred fred fred… Detta jävla vapenskrammel är förödande på alla sätt. Konflikter, våld och krig utgör punkt 5 av mina 20 ödesfrågor för mänskligheten, aviserade 21 december 2020 på denna blogg; kommenterade 20 september 2023. Att så till den grad fokusera på den femte punkten, som sker just nu, förglömskar och förhindrar ett desperat nödvändigt vettigt arbete med de övriga 19 punkterna.
Man känner sig maktlös.
Men inte hindrar det alls att man i någon mån ger hals… Kören Vilda Röster, i vilken jag är medsjungande, ger en fredskonsert på Wärenstams konsmuseum i Knalleland den 27:e januari, kl 16.00.
