I huvet på Jörgen T
Fire And Ice
Some say the world will end in fire,
Some say in ice.
From what I’ve tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.
Robert Frost
Jo, men faktiskt, vissa känningar, vissa sprittningar rentav, kunde idag förnimmas. Förebådande något lite ljummare, ljusare… Min glädjetermometer (som alltid visar lite för mycket; precis som sin ägare, en boren optimist) drog iväg upp mot tvåsiffriga plus. Solen glimtade fram lite blygt bland molnen.
Det kan ingen hjälpa, det får gå som det vill (som farsan sa när han tog en bulle till). Jag drar till med Dan Anderssons fina dikt med samma rubrik som detta inläggs:
Jag vet, var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar –
jag har sett, var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider…
Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.
Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare –
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar –
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…
Ja, vilka är de här medresenärerna på jordklotets 108.000 km/tim-färd genom rymden runt solen? Tja, inte vet jag. Men jag vet varur de äro komna. De äro komna ur min goda vän Helena Pokkas fantasier. Dessutom avmålade av högst densamma på ett kaffefilter (kaffefiltermåleri är en vana (god) hon har; ska berätta mer om detta i sinom tid.)
Eventuellt kan det röra sig om någon sorts -geter; kanske dinogeter, eller möjligen apologeter. Det kan också röra sig om lossokatter, stenlurvar eller något liknande. Det är inte helt olikt muckloharar heller.
De ser snälla ut i alla fall. Och så är de ju orangea de flesta, min favoritfärg. De får gärna finnas, tycker jag. Och de får gärna åka med genom rymdelirymden; gärna för mig. De gör mig inte oglad, tvärtom.
Det sägs att väldigt många människor i Sverige lider av ofrivillig ensamhet (särskilt 16-20-åringar och 75-plusare, hörde jag på radion idag). Betyder det kanske då å andra sidan att förhållandevis få lider av ofrivillig gemenskap?
Varbergsvägen är inte den som går från Borås till Varberg. Nej nej, det är den som går från Broaryd till Varberg, väg 153 nämligen. Så var det när jag var barn, och så är det än. Åt andra hållet gick Varbergsvägen till Skeppshult förresten, dit man kunde cykla och träna fotboll med Skeppshults BK; en liten smal oljegrusaväg var det. Om det inte råkade va fotboll på Ljungavallen förstås, då gick ju den före.
Men Varbergsvägen gick också från byn och ut i världen. Till “kontingenten” som morbror Georg sa. Man kunde ta färjan i Varberg och åka över till det feda bonnlandet Danmark på andra sidan Kattegatt. Där körde dom på höger sida av vägen, bara en sån sak. Och det gjorde dom också ner i Tyskland. Och kom man väl dit så fanns det inga gränser för vart man kunde ta vägen.
Häromdagen upptäckte jag poeten Ingela Strandberg, en sinnesfördjupare helt i min smak. Hon har bott nästan hela sitt liv i Grimeton, strax utanför Varberg. Vilket inte innebär att hon inte längtat bort ibland (vem gör inte det?). Väg 153 gick förbi strax utanför husknuten. Den lockade och drog… 1991 gav hon ut diktsamlingen Väg 153. Jag citerar inledningsdikten:
Ode till väg 153
Som jag längtar
att likt ett våldsamt skyfall
få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,
få följa dina kurvor
förbi skogarna, få ligga
dallrande i timmerbilarnas
kåddoftande möten, få sugas in
i dina vita streck och uppgå
i färdandet. Längtan bort, o, väg, du vet!
Du hör långtradarnas sång
om morronen, bromssuckarnas
utdragna rop i frostluften.
Du ser ostfrallan och kaffet
på motellet, där en nyskild kvinna
med stora bröst klirrar med porslinet
och där semlorna svettas under glas
i sina pösiga gräddblusar.
Som jag längtar
till värmen där,
till morronkaffet
och skratten,
till svordomarna och resan vidare!
Som jag längtar
till truckdriverns händer,
en kyss, en enda, mellan
vehiklarnas tystnad, där granskogen
ännu andas i lasten, där de tämjda
bilarna från Södertälje ännu drömmer
om sina ofödda farter!
O, väg 153, en natt ska jag
gå ut och lyfta dig upp ur
landskapet och rista dig
som en trasmatta i glädje
över dina sträckors möjligheter!
På promenad i skymningsdagerdimman fick jag höra den… Nationalsången! För det måste det väl vara frågan om när koltrasten prövar sina flöjttoner. Den har ju utsetts till Sveriges nationalfågel två gånger om till och med, om jag minns rätt. Och om Sveriges nationalfågel sjunger så måste det väl vara nationalsången som hörs, eller hur?
Perfekt koltrastväder var det också; tät dimma, stilla. Men den var lite försiktig, den här första; prövande, korta, lågmälda fraser.
Jo jo, Du gamla du fria är väl bra. Men det här är bättre…
Från den alltför låga spelposition som erbjöds av den alltför låga, ostadiga rottinghistorien varpå jag vilat mina ädlare delar alldeles för länge i samband med eventuellt pianospel (jfr. “Ni kan hämta slungbollarna i anslutning till min bil.” Uttytt: “Slungbollarna ligger i bagaget (kofferten) på min bil.” Vår gymnastiklärare i realskolan, Kalle Stropp, brukade uttrycka sig så för att ge skenet av att han behärskade fina ord och kunde uttrycka sig fint (vilket inte var sant).)
Före:
Till den perfekta sittställning som nu erbjuds av min nyinköpta pianopall.
Efter:
Men andra ord: Jag har blivit med pianopall!
Nu ska här fanimej låtargöras och spelas!
Visst blir väl världen rikare och mer nyanserad om vi har ord för saker och ting? Brukar alltid dra följande lilla historia för att illustrera denna tes: En gång när jag var liten (ganska liten iaf) väcktes jag av min moder med orden: “O, Jörgen lelle, du måste vakna nu. Det är en sån fin morgon med massor av fågelkvitter. Och många fåglar på gräsmattan. Såg en lustig svart en med stor vit fläck på framsidan, lite som en präst med krage.” “Du!” skrek jag upphetsat. “Varför väckte du mig inte tidigare!? Det där var ju en ringtrast, och en sån har jag aldrig sett! Det hade ju varit en ny art för mig!”
För min arma moder var fåglarna och fågelsången ett kollektivt fenomen. Hon kände inte till några artnamn; hade ingen aning om att det existerade ringtrastar i världen. Hennes upplevelse av fågelmorgonen var säkert fin ändå, men för mig, den lille amatörskådaren i vardande, tillförde kunskapen om ringtrasten (och en massa andra fågelarter) något, en fördjupning om man så vill, en nyansering.
Så ni får säga vad ni vill, nu gläder jag mig åt att ha identifierat de där fåglarna jag fotade i Amerika i julas. Nedan listan på allihop. Ni kan se dem igen genom att klicka på länken här.
ny-lista
Igår, när ställningen i matchen Arsenal – Newcastle redan var 4-0, och ingen spänning således längre härur fanns att hämta, då skapade jag i stället innehåll i mitt liv genom att försöka identifiera de fåglar (birds) som råkat hamna på min sensor (fullformats-) under min resa till South Carolina och Florida nyligen, resan företagen i akt och mening att hälsa på min son som jobbar därstädes, och också för närvarande bor där med familj, varvid jag alltså emellertid även (3 advl på raken!) fick tid att slänga ett eller annat snapshot efter våra bevingade vänner. (Puuuh och wow! Vilken mening! 97 ord cirka, enligt mottot: Varför göra något enkelt, när man kan göra det lite roligare genom att krångla till det!?)
Det gick inte helt obra, får jag säga. Dock har jag nu satt en expert på att utreda de exakta art-namn-förhållandena. Ska redovisa resultatet så småningom. Tills vidare kan vi (ni och jag) väl unna oss att njuta av de små vingförsedda flygekvilibristerna i en enda röra. Här är länken som möjliggör detta. (Tryck på tangenten F för full storlek.):
Den här gulbröstade savspetten (yellowbreasted sapsucker) lyckades jag i alla fall identifiera. (Oroar mig en smula för hans sav-vanor. Över en tredjedel av savsugarna lär lida av svår savoholism.) Satt i trägårn; såg nykter ut iofs:
