Författare: Jorge50

• 

• 

Eller, om ni så vill, Isabella Nilsson. Som det kommer att handla om alltså. Inte klokt egentligen, inser jag nu, så många inlägg som inspirerats av min faiblesse för Isabella Nilsson, Nonsensprinsessan… Eftersom jag förstår att ni gärna vill läsa om dem allihop, så länkar jag här till sju stycken på raken: Nonsens, Nonsensprinsessans dagbok, Nonsensförklaring, dagens isanilssonbellaskörd, Hur är det med själsfinemangligheten egentligen?, Historia ascondita, Zebror, gravitation och undergångsstämning.

Men nu var det ju väl så mycket Dorothy Parker det skulle handla om. Har lyckats lägga mina biblioteksvantar på en liten volym betitlad Dorothy Parker. Jag älskar dig till döds ändå. Urval & tolkning Isabella Nilsson. Frk Nilsson har tagit sig före, att presentera och översätta ett antal dikter ur amerikanska Dorothy Parkers Enough Rope (1926). På varje uppslag: dikt på engelska till vänster, översatt till svenska till höger. Så här underbart introducerar Isabella Nilsson Dorothy Parker i förordet:

Och att läsa light verse-prinsessan Dorothy Parkers poesi är som att bli serverad alltings ljuvliga djävlighet på en silverbricka ihop med ett glas bubbel och en skål geléhjärtan. Enough Ropes stora teman är 1) kärlekens omöjlighet:

By the time you swear you’re his,
Shivering and sighing,
And he vows his passion is
Infinite, undying –
Lady, make a note of this:
One of you is lying.

2) livets omöjlighet:

Shiny day on shiny day
Tumble in a rainbow clutter,
As she flipped them all away,
Sent them spinning down the gutter.

och 3) dödens omöjlighet:

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vad vill han säga mig, den lille? Vad för budskap sänder mig blänket i hans öga?

• 

• 

Den här skylten riskerar missuppfattas. Inte kommer det några tåg uppifrån inte. Texten borde lyda: Se åt sidorna för tåg. Nysvenskar, eller andra med bristande kunskaper i svenska språket, kan annars i bästa fall bli förvirrade, i sämsta fall påkörda av ett tåg, medan de förgäves stirrar upp i himlen.

Ordalydelsen, så som den är utformad, torde förutskicka att människor allt som oftast blickar ner mot marken när de är ute och sträcker på apostlahästarna. Men om så vore, är ju skylten dömd till meningslöshet från början. Tittar man ner i backen ser man ju inte skylten över huvud taget, och kan alltså inte heller läsa den. Man lär bli påkörd direkt, för den händelse att ett tåg just passerar.

Ljud- och/eller ljussignaler är av nöden, varhelst människor plägar korsar järnbanan. I sin övriga sträckning bör rälsen byggas in med (vadderade) väggar, som omöjliggör passage av spåret. Vår strävan måste vara ett samhälle där alla kan känna sig trygga. Ingen ska behöva ta livet av sig i onödan.

För drygt åtta år sen skrev jag dikten Vid pensiogränsen (se nedan). Jag läste upp den vid en liten samling, i samband med att jag slutade mitt jobb på högskolan. Det där är det naturligtvis inte en jävel som minns nåt av idag, utom jag. Men det faller mig ändå in i denna stund, att uppmärksamma (fira/beklaga?) drygt åttaårsdagen av min pensionering (efter 41 yrkesverksamma år). Jag lägger till det där rapkompet som jag använt flera gånger här på bloggen, och som ni vant er vid att kompas av, när ni övningsrappar. Så kan ni ha lite roligt medan ni läser (om ni nu inte ger fan i att läsa och ännu mer fan i att rappa – vilket är helt ok det med). Jag fetstilar stavelserna med tryck, som jag läser texten (vilket inte betyder att ni absolut måste läsa på samma sätt). Fyra tryck per rad, normalt sett… (slutet är komplicerat; 3 fyrslagsräckor på 2 rader, som jag läser det) ((P) betyder ett slag under tystnad).

Vid pensiogränsen

För halvtres år sen satt jag på en bänk
sippa på en vodka med läsk, och i ett blänk
var jag full som en alika för allra första gången
kramade kamrater och lyssnade till sången
av reptilhjärnedrifter i huvet och skrevet
graverade grundspår på min hårddisk – skrev det,
brevet till mig själv, om mitt öde i livet
wonderbart och jävelskap, mixat – givet

Nu jollrar jag tillbaka på åren som har gått
Tja, nåt har man väl gett, mycket har jag fått
till skänks utan att direkt ha förtjänat nåt
utan att ha vetat mig mena nåt (P)
annat än å ha lite lajbans på tå
inför insidans manande gå gå gå
som ett oskäligt hanbarndjur för det mesta
förhoppningsvis oförarglig för dom flesta

65 bast klok och vis som fan
står här å röker på balkongen i stan
på fredag lägger jag av med kneget
jag knogat i 40 jordsolvarv tar steget
ut i den fria pensio-rymden,
tomhetsångest eller nyfiken på fynden
som väntar i skuggan av närmaste planet?
Mager som en speta eller fet, ingen vet

Men en hel del finns det kvar att få gjort
för att undgå det vissna epitetet “liten lort“
Kom igen nu! Sitt inte där och mesa
Du vet vad som väntar, resornas resa!
Jorden runt, utan att flyga
Sinnena på, utan att smyga
i ensamhetstrygghetens desillusion
vid sidan av livet, deportation!

Visst vemodsaningar fler än för dom flesta
men hur det än går, så måste du testa
Blir det falla eller flyga, om du tappar greppet?
Tristan eller Påskön, vart seglar skeppet?
Havanna-galenpanna-tiger, dansar på månen?
eller halvdöd felkalibererade fånen?

Fröken! Kan jag få en Livet till (P) tack! Ridå? (P)
Ja, döden ingår väl eller? (P) Tack, det är bra så. (P)

Nej, jag gick inte ut idag. Kontrasten blev för stor. Igår befann jag mig i landets sydligaste provins, i den ljuvligaste knoppande vår. Idag blickar jag förfärad ut på ett eländigt vinterbakslagshelvete.

Beslutet var lätt att fatta. Jag stannade inne idag och mätte mitt körsbärsblad.

Visserligen är det förvisso så (som slås fast i Ers Undertecknads utomordentligt visa aforismer), att allting förutsätter sin motsats för att över huvud taget existera. Hade våren bara fortsatt att existera utan vinterbakslag eller sommarframfall, så hade vi så småningom knappt lagt märke till den. Men som det nu blev, blev kontrasten bara alltför våldsam för att vara hanterbar.

Skåne igår:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Borås idag:

• 

• 

• 

• 

• 

Om inte skatan hade varit en så vanlig fågel i Sverige, så hade det varit lättare att se hur vacker den är. Det är lätt att bli blind för skönheten i sådant vi omges av ständigt…

Verkar som min 94:e låt nästan är klar; mitt opus 94. (Målet är att nå 100 innan jag stervar å (av ty sterben). Den handlar om den lilla men naggande goda vadaren sandlöpare, på engelska sanderling. Att låten är på engelska förklaras dels av att det engelska namnet är vackrare i klangen, dels hade jag turen att få några excellenta sanderling-bilder när jag besökte min son med familj i South Carolina, USA, nyligen (se inlägget Sanderling).

Låttexten är en poetisk gestaltning av sandlöparnas sätt att röra sig på sandstranden.

Sanderling

they say i’m a sanderling
don’t know if that’s so
but i guess it is true
running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

making some use
of whatever’s at hand
sometimes on my own
sometimes joining the band

dodging sea wavelets
grainpickers on land
in hurry supporters
of runners on sand

scooting and scuttling
sometimes flashingfast flying
but running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

Inte riktigt mogen att sjunga in och lägga ut låten än. Men klicka här så kan ni se hur det som texten handlar om ser ut i den s.k. verkligheten.