Författare: Jorge50

Är i princip helt ointresserad av boxning och all sorts s.k. kampsport. Men Muhammed float-like-a butterfly-sting-like-a bee-Ali, tidigare Cassius Clay, var ändå en fascinerande figur. Inför den stora matchen för precis 50 år sen idag, uttalade han sig så här i televisionen:

I can drown a drink of water, and kill a dead tree,
Wait till you see, Muhammed Ali!

Desto mer tragiskt att se honom ett antal år senare, hårt drabbad av Parkinsons sjukdom, säkerligen till stor del en följd av att under lång tid ha blivit misshandlad i boxningsringen (under utövandet av the noble art of self defence).

P.S. George Foreman vs. Muhammad Ali, billed as The Rumble in the Jungle, was a heavyweight championship boxingmatch on October 30, 1974, at the 20th of May Stadium (now Stade Tata Raphaël) in Kinshasa, Zaire (now Democratic Republic of the Congo), between undefeated and undisputedheavyweight champion George Foreman and  Muhammad Ali. The event had an attendance of 60,000 people and was one of the most watched televised events at the time. Ali won by knockout in the eighth round. D.S.

Det här är kökskonst till husbehov. Det är min mintgröna servis från IKEA, samt min gula plastvattenkanna som stått modell (glöm inte att högerklicka och välja “Öppnad bild i ny flik” om ni vill se konstverken i större format).

• 

• 

Och så ett stilla äppleben i fruktskålen… (alternativt stilleben med äpplen):

• 

• 

Apropå den nyss återinförda vintertiden (som ju egentligen är normaltid), och apropå en hel skvadrös av elände som pågår i världen, skall ni få er en riktigt fin dikt till livs, av den värmländske poeten Bengt Berg:

Som kalla musfötter 
över ett loggolv 
tickar vi oss fram 
mot vintertid.

Mörkret insvept i kyla,
färgerna falnade
men hatet glödgat
som osmitt järn.

Världen tycks förvandlad
till en enda vapensmedja,
orden fred och försoning
verkar helt utopiska.

Och ändå, trots allt
och alla de andra orden,
har vi något annat val
än att fortsätta

som om en annan
värld vore möjlig, lika
möjlig som en sparktur
på Vintergatan.

tjärnen i skogen
spegelklart himmelsöga
dunkeldjupt gåtfull

En kurir hade ridit i sporrsträck i dagar och nätter för att meddela kung Karl XII utfallet av ett nyss utkämpat slag.

Kuriren återfann till sist kungen, för tillfället sysselsatt med björnjakt, och framförde med uppbjudande av sina sista krafter de skickelsedigra tidendena. Karl XII lade pannan i djupa veck, klubbade tankfullt ner ännu en björn (min kurs), medan han övervägde vilka följder dessa underrättelser kunde ha för riket.

P.S. Är det här roligt? Det tycker jag… D.S.

• 

• 

Det har regnat hela dagen. Det har fått mig att tänka på en dikt som jag blev förtjust i för sisådär ett halvt sekel sen. Egentligen läste jag och förstod bara första strofen. Men det räckte; den var så fylld av vemodigt välljud… Jag drömde om att lära mig franska flytande en gång, mest för att det är ett så utsökt välljudande språk… Nåväl, så blev det inte. Alla drömmar måste inte förverkligas. Om blott som drömmar är drömmar ljuvliga ändå…

Men här är dikten, skriven 1874 av Paul Verlaine:

il-pleure

jag är bara
ett granbarn
har inget ont gjort

varför är du då
så arg på mig?
det är inte mitt fel
att dina artkamrater
bara låter mina
artkamrater
och inga andra
finnas
för att sen
hugga ner
och ödelägga dom
allihop

jag försöker bara
leva min
bestämmelse –
kämpar
vill upp
vill leva

jag vet inget
om alla mina
kusiner
som växer ihopupp
i snöräta rader
i total dominans
på goda jordar

men som sen
antingen
barkborredödas

eller stormblåser
till plockepin
raklånga
på marken

eller huggs kala
av dina artfränder
för snöd
vinnings skull

jag är bara
ett granbarn
har inget ont gjort

gör mitt bästa
så gott
jag kan

Jag är anti-teist, tycker i princip illa om alla gudar (teo– betyder guda-, guds-). Så har det inte alltid varit. När jag var liten hade jag en stark barnatro. Gick ordentligt i kyrkan när jag konfirmerades vid 12 års ålder, skrev upp vad predikan handlade om. Bad aftonbön varje kväll. Osv.

Så småningom insåg jag förstås att allt det här med gud och religion var sagor. Nödvändiga sagor som evolutionen frammanat för ökad sammanhållning i gruppen, för kosmos i kaos, för narrativ mening med hur allt hängde ihop i världen, för tröst och hopp om himmelriket efter denna jämmerdalen, osv. Fullständigt absurt, men fullt evolutionärt förklarligt, inget konstigt alls.

Inget konstigt – men förödande farligt. En källa till total intolerans: det är vi som har rätt och vet vad som är heligt. Alla andra är avgudadyrkare. En ödesdiger förstärkning av vi mot dom-tänkandet. ”Heliga” urkunder, som Bibeln och Koranen, är till stor del instruktioner i folkmord av ”dom andra, dom otrogna”. Gud bryr sig bara om dom som knäböjer för honom, inte dom andra otrogna hundarna.

Miljoner människor har genom århundradena blivit dödade i religionens namn.

Så ligger det till.

Men frågan är om ändå inte islam är värst av alla de imperialistiska världsreligionerna. I alla fall i vår tid. Jag citerar Henrik Höjer, vetenskaplig redaktör i internettidskriften Kvartal, som i sin tur citerar Ruud Koopmans, professor i sociologi och migrationsforskning vid Humboldtuniversitetet i Berlin:

koopmans-om-islam