Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro är en diktsamling av poeten Stig Ingemar Johansson från Alingsås. Johansson är född 1936 och gick till sjöss i unga år, men landade 1980 som socionom på Försäkringskassan i Malmö. Jag är mycket förtjust i Stig Johanssons poesi. Jag fick tips om honom av Carl Magnus von Seth, mannen som startade Dagens dikt i radio, för en herrans massa år sen. von Seth har gett ut Nyss tänkte jag… på sitt bokförlag Kolibri (2000), men jag har den i stencilupplaga. Jag har skrivit av alla dikterna för att jag tycker de är så bra.
Mest känd är Johansson för sin dikt Förlusten. Den går så här:
Förlusten
Alla dess dagar som kom och gick inte visste jag att de var livet.
Den blev känd genom förre finansministern Kjell Olof Feldts självbiografi Alla dessa dagar.
Men titeln Nyss tänkte jag… är hämtad från första raden i Medan det pågår. Lägg märke till slutraden. Den är fantastisk i sin lakoniska, korthuggna, floskeldoftande allmängiltighet. Dikten går så här:
Medan det pågår
Nyss tänkte jag på Florida Bar i Rio de Janeiro. Jag tänkte att det låter tjusigt att tänka på Florida Bar i Rio de Janeiro.
Det hände inget särskilt på Florida Bar. På en annan bar i stadsdelen Manga, som ligger längre in i stan från hamnen räknat, satte jag foten på en råtta.
Den var död och stor som en katt. Den låg uppsvälld under bordet där jag satt.
Gjorde nyligen en poster med barnbarn och barn med respektive. Nu har jag ramat in den och satt upp den på en vägg i köket, på det att jag må kunna glädja mig varje dag över dessa präktiga telningar.
It’s not enough to be nice in life. You’ve got to have nerve… I’ve been absolutely terrified every moment of my life and I’ve never let it keep me from doing a single thing that I wanted to do.
Georgia O’Keefe
Lika vacker ung…
…som gammal.
Hon är en av mina idoler, Georgia O’Keefe. En fantastisk konstnär (det kan du se här och här) och, inte minst, en kvinna med stor integritet och visdom. Jag kan verkligen identifiera mig med det hon säger om mod, i citatet ovan. Det räcker inte att vara trevlig i livet, du måste ha mod, du måste våga. Vågar man trots att man är rädd – ja, då är man modig. Så var det med min jorden runt-resa utan flyg. Jag blev till slut tvungen att våga mig iväg, trots att jag var rädd. Annars hade jag förlorat självrespekten. Och gått miste om en stor upplevelse…
Det är mycket prat om AI dessa dagar, dvs. den artificiell intelligensen. Inte lika mycket tal om den naturliga dumheten. Den glöms ofta bort och tas ej med i beräkningen. Men människornas naturliga dumhet får aldrig underskattas. Den spelar en viktig roll för otaliga beslut, reaktioner och beteenden. Tänk bara på Trafikverket, eller Migrationsverket t.ex. Något dummare får man leta efter.
Är det någonting jag lärt mig i på senare år som semiprofessionell fotograf, så är det detta: Att bakgrund, förgrund och sidogrund är rena och otydliggjorda är lika viktigt för att ge fokus åt motivet, som att själva motivet är fokuserat.
Smattrande käck, käppkinesiskt klämkäck, är bofinkens knorrprydda drill i tidig april. Att älska i naturen vid denna tid kräver motsvarande käckt klämmiga attityd – minst.
Plus snabbhet.
Men några veckor senare är luften ljum och löven spricker ut.
Och till ackompanjemang av lövsångarens lojt lättjefulla tillbakalutade nedåtvindlande flöjtande är det ljuvligt att rulla runt i förnan med sin älskade.
Elever och en del andra anklagade mig ibland för att vara filosof. Det gjorde mig ofta smått irriterad: Vadå filosof? Man är väl inte filosof bara för att man funderar lite över saker och ting? Cogito, ergo sum sa Descartes. Ok, han var visserligen filosof, men tesen gäller väl alla. Jag tänker, alltså finns jag. Av detta följer väl att dom som inte tänker knappt finns till överhuvudtaget! Ok, det var väl att ta i, förstås. Men ändå, inte behöver man vara nån sorts obegriplig djuping bara för att man stannar upp och funderar ett spass ibland.
Idag var det det att jag spelade min senaste låt. Sanderling heter den (se nedan). Sanderling betyder sandlöpare på svenska. Det är en liten vadarfågel som springer som ett skott hit och dit på sandstranden. Letar mat, antar jag, vad annars.
Låten kom faktiskt till bara för att jag råkade få några så där ohemult bra bilder på några sandlöpare sista dan i South Carolina i jons.
Och texten råkade helt oförhappandes bli sån att den skulle kunna tolkas som att sandlöpare i gemen väldigt mycket gillar precis det som dom är födda till och vana vid att göra: springa på sanden på stranden, nämligen.
Leva livet. Springa på sanden på stranden. Hitta några korn att picka i sig. Ensam ibland, med kompisarna ofta. Flyga en runda, och så ner på sanden igen. Lycklig, i vart fall nöjd. Det känns rätt det här.
Det känns som att bejaka och leva sitt sandlöparskap.
I en perfekt värld, borde den principen gälla allt, levande som dött. Stenen skulle få bejaka sin stenighet, bofinken sin bofinkhet.
Tar vi det ett steg längre, skulle vi kanske inte bara leva vår arts bestämmelse, utan till och med våga bejaka vår individualitet en smula. Bofinkar sjunger på dialekt, det är ett faktum. Sången skiljer sig lite åt beroende på geografiskt område. Från bofink i allmänhet till Boråsbofink; från helarts- till delartskollektivitet.
Kanske finns det också utrymme för Bosse Bofink att lägga till en alldeles egen knorrelidutt på slutet av den nedåtgående tonräckan han, som alla artfränder, plägar dra till med när andan faller på och reviret skall försvaras.
Överfört till mig skulle det kunna motsvara tillstånd och ögonblick då det känns som att jag ”är mig själv”; bejakar min Jöggighet. Dels lever jag då mitt människoskap, vilket innebär att jag anpassar mig till situationen, faktiskt mer innebär att jag samarbetar med mina artfränder än att jag konkurrerar med dom och slår ihjäl dom.
Det innebär inte att jag är mjäkigt god hela tiden, men inte heller att jag omåttligt skitstövlar mig över hövan. I idealfallet kan det betyda att jag är medveten om det elakt ondsinta intoleranta rasistiska dom där jävla idioterna-känslorna som finns i mig, som i alla andra. Jag är medveten om de här känslorna, vaksam på när dom dyker upp, håller dom i schack så gott jag kan.
Jag har väldigt mycket grundläggande gemensamt med alla andra människor. Som min idol Hasse Alfredson brukade säga: Det är ingen större skillnad på mig och en fet svart kvinna i Afrikas inre!
Men sen tillkommer ju lite Jögge special… Jaha, och vad är det då? Tja, jag går inte in på detaljerna här och nu… Mitt kodord och min strävan är helt enkelt att vara hygglig, inte elak, mot både andra och mig själv. Ooops, det var kanske inte så originellt det där… Jomen, det finns mer, jag lovar; ska berätta lite mer en annan gång. Det viktiga är ändå att jag känner och vet med mig, när jag är som den delen av mig är som jag vill vara.
Då känns det bra.
Här får ni den där låten i primitiv röstmemo-version:
Sanderling
they say i’m a sanderling don’t know if that’s so but i guess it is true running ’long the sand is what i love to do is what i love to do
suree, it’s the sweetest thing makes my heart sing makes my heart sing
making some use of whatever’s at hand sometimes on my own sometimes playing with the band dodging sea wavelets grainpickers on land in hurry supporters runners on the sand
scooting and scuttling sometimes flashingfast flying but running ’long the sand is what i love to do is what i love to do is what i love to do
suree, it’s the sweetest thing makes my heart sing makes my heart sing
Ja, det vill säga häromsistanes kom det ett mail från Öland. En för mig okänd person undrade om hon och en god vän, som var fotograf, kunde få använda en av mina dikter i en bok som de höll på att göra, och som skulle komma ut ganska snart. Det skulle bli en bild på varje uppslags högersida, och lite text på vänstra sidan. Och ett uppslag skulle handla om långsamhet. Där passade min lilla diktelidiktdikt in förstås.
Kunde jag tänka mig detta? Ja… jag drog på det…: Okej då.
(he he…) I själva verket blev jag ju knôkagla och ofanteligt smickrad! Tänk att äntligen få komma ut! Under oräkneliga år vid det här laget har jag gått och tjatat om att jag hade tre drömmar en gång: 1) att doktorera 2) att resa jorden runt utan att flyga, och 3) att ge ut en bok (av skönlitterär karaktär nota bene; doktorsavhandlingen (som ju för övrigt är oläslig och obegriplig (ja, förutom förordet då) enligt min svåger) gills inte). De två första drömmarna har jag förverkligat, men den tredje återstår.
Så jag har valt att se nedanstående dikts utdykande i offentligheten som en blygsam början på min marsch mot publiceringen av mitt förstlingsverk (vem vet, kanske blir intervjuad i Babel också…).
Varför så bråttom min vän?
Vägen är lång så det finns ingen anledning att skynda!
Kunde det bara så få förbli: hela livet på väg på långsam upptäcksfärd.
(Erinrar mig härvidlag osökt när jag experimenterade med att försöka få bukt med stressen som lärare på Bäckängskolan genom att hela tiden tänka mig att jag led av ett hjärtfel, och därför måste förflytta mig med yttersta långsamhet i korridorerna.)
P.S. Om ni tycker er känna igen dikten så tycker ni rätt. Den förekom i för första gången i dessa spalter 24 jan 2021. D.S.
Finge jag, ginge jag – ginge? Nej, sprunge! Som bure mig vingar flöge jag hän till regnbågens fäste och funne jag där vad jag hoppas finna, då vunne jag allt som jag någonsin sökt!
Sveriges minsta fågel, kungsfågeln, är 9 cm lång och väger drygt 5 gram. Den ryms i en tändsticksask, om man pressar lite. När det blir under minus 20 på vintern fryser 80 procent av kungsfåglarna ihjäl. Stammen räddas då av återvändande flyttare, som klokt nog lämnat landet när kylan satte in (tänk er att ge sig ut över havet, när man är 9 cm kort och väger 5 gram…). Obs, smeknamnet “The King” har ingenting med Elvis Presley att göra. Det syftar förstås på den gula kungakronan (kungsfågeln piper så högt i diskanten att gamlingar som Ers Undertecknad måste ta på sig hörapparaterna för att kunna höra. Låter inte det minsta likt Presley).