Jorge50 – Sida 28 – Jörgen T Larsson

Jag går med Nietzsche
över potatisåkern
skriver Ingela Strandberg
i en dikt
Och jag frågar mig:
Vet Nietzsche
vad en potatisåker är?
Har han någonsin
gått över en
tidigare?
Har han något lämpligt
att ha på fötterna
när han går
där över åkern?
Passar han
på att ta upp
ett eller annat jordpäron
när han ändå
är tillstädes?
Eller går han bara där
och filosoferar
som han brukar göra?
Svarar han ens
på Ingelas frågor?

Ja, frågorna
hopar sig

Jag tror det hade
varit bättre
om jag fått gå där
med Ingela S
Jag har en helt annan
folklighet
än Friedrich
om inte annat
skulle jag tro
Samtidigt som jag är
lite av en
filosof också
Det sa redan
mina gamla elever
(som inte var så gamla
på den tiden;
inte jag heller
för den delen)

Så jag tror att
Ingela och jag
skulle kunna ha haft
ett riktigt bra samtal
om vi hade gått där
över åkern
i stället för Friedrich
och hon

Jag är inte lika mycket
bortom
gott eller ont
som Friedrich antagligen var
Och inte heller
är jag någon
Zarathustra
som talar högtidligt
om allt
mellan himmel och jord
i tid och otid

P.S.:
Å andra sidan
hade ju han
en bra mycket fetare
mustasch
att sila
verkligheten igenom
jämfört med mitt
blygsamma
lilla ljusfjun
Det får man
medge
om nu sanningen
ska fram…
D.S.

P.S. 2 Det inledande citatet är hämtat ur Ingela Strandbergs senaste diktsamling När jag var snö (2024).

P.S. 3 Dikten Fundering ovan kan ses som en pastisch, ett försök att skriva som den eminente Alingsås-poeten Stig Johansson (se tid. inlägg här, och här).

Barrsprickningtider

Har ni tänkt på, att vi befinner oss mitt i barrsprickningens ljuvliga tid? Nu väntar vi bara på barrsångaren…

En icke-rälig och en rälig groda

Här talas det om en rälig groda, som H. Alfredson, alias Sadat, äter upp. Man kunde ju önska att han hade haft tillgång till en Ätlig groda.

Håller ni med?

Likt många andra har jag ägnat mycket energi åt att försöka förstå varför just Sverige har fått en våldsutveckling som saknar motstycke i något jämförbart land. Och även om jag inte tror att politikerna – i alla fall inte på mycket länge – kommer att kunna påverka detta särskilt mycket, tycker jag mig för första gången ändå höra en slags konsensus kring orsakerna. Långtifrån alla säger det högt men mellan raderna uppfattar jag att den finns där, också att döma av sådant som inte längre sägs eller relativiseras. Jag skulle sammanfatta det ungefär så här:

I grunden finns den galopperande segregationen som tillåtits pågå i decennier och orsakats av…

• En alldeles för stor invandring från länder som jämfört med Sverige är dysfunktionella och kulturellt avvikande.

• En bostadsmarknad som fungerar som ett drivhus för segregationen.

• Ett samhällssystem som gör det möjligt för människor att bosätta sig här utan att försörja sig själva och utan att anamma befolkningsmajoritetens kultur och språk. Inte ens om de begår allvarliga brott innan de hunnit beviljas medborgarskap har det varit självklart att de tvingats lämna landet.

Därtill är vi sedan länge inne i en samhällstrend med växande fokus på individ och självförverkligande snarare än på gemensamma normer och samhällsbyggande.

Jag uppfattar att de flesta i Sverige mellan skål och vägg skulle skriva under på att dessa är huvudorsakerna bakom den utveckling vi ser. Det är visserligen en rätt klen tröst att vi i så fall lämnat decennier av fruktlösa metadebatter bakom oss. Men då ökar ändå chanserna att politiker och myndigheter gör rätt saker. Men det kommer att ta mycket lång tid.

Jörgen Huitfeldt i Kvartal, 21 april 2024

Folkets dikt

Är jag en av “folket”? Nej, det har alltid tyckts mig tveksamt. Jag är i mångt och mycket en kuf, en ensamvarg som inte ansluter sig till flocken. Och på många sätt har jag trivts med denna bild av mig själv. Folkligt, festligt och fullsatt? Nej tack, det är inget för mig. Och så har jag koketterat lite med mitt outsiderskap, i förnäm avskildhet.

Men i vissa avseenden har jag starka drag av folklighet, det slog mig i fredags, på väg ner till Skåne. I bilradion hörde fick jag då plötsligt höra Folkets dikt. Det var dikten Beatrice-Aurore av Harriet Löwenhjelm (1887-1918), i uppläsning av Robert Fux, önskad av en lyssnare. Den här dikten är gammal och välkänd för mig, men då i visformat (tonsatt av Hjalmar Casserman, 1891-1967). Nu fick jag för första gången höra den i långsam, känslig uppläsning. Och den berörde mig, den berörde mig djupt… Lyssna själva.

På resan hem från Skåne lyssnade jag på en annan Dagens dikt. Inte en folkets dikt, men väl en text ur Årets diktsamling, enligt SR: Det röda är det gränslösa, av Judith Kiros. Lyssna här.

Jo, nog var den väl fin den också, men den berörde mig inte alls som Beatrice-Aurore gjorde. Och detta, märk väl, trots att jag bevisligen är doktor i litteraturvetenskap, och därmed väl bevandrad i det senaste århundradets så dominerande fria vers.

Men det hjälps inte. Här kommer min folkliga sida fram. Jag är svag för gammaldags rimmad och rytmiserad bunden vers. Det har jag efter farsan. Han älskade folkliga poetfavoriter som Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding m.fl.

Om ni inte minns hur visan Beatrice-Aurore låter, så får ni den här med Sven-Bertil:

P.S. En visa som söker sig till hjärteroten… åtminstone hos en fullblodsromantiker som Ers undertecknad… D.S.

Konstnärsmöte?

Besökte Falsterbonäset idag. Bittert kall nordostlig vind; inte så stark, men bitande bitter, som sagt. Men längst ut på udden, med utsikt mot den evigt föränderliga Måkläppen, i skydd av vindskyddet där, kom jag i samspråk med en man från Linköping. Fågelskådare förstås, men också konstnär visade det sig. Och en mycket god sådan, närmare bestämt! Det förstod jag när han visade mig sitt Instagram-konto. Se bara.

Jag var kanske inte helt stum av beundran, men inte långt därifrån… Men lite blygt stammade jag ändå fram att även jag… Jo, att även jag strävar lite åt det konstnärliga hållet, men inte med akvareller då, utan med fotografier. Ja, att skapa någon sorts estetiskt verksam form (konst) är faktiskt det ultimata målet med mitt bildmakeri, om jag ska vara ärlig.

Här en bild från dagens skärfläckemöten, som jag tycker bär syn för sägen:

Och ätliga är dom också!

Ikväll har jag försökt fota grodor. Det gick så där. Och inte var dom igång direkt heller, jag menar parade sig och kväkte och gick på så där. Nej, dom tog det coolt, chillade vid strandkanten – eller tvärtom rättare sagt, dom värmde sig i den kyliga kvällen; vårsolen lyste, men snålade med värmen.

Arten det rör sig om här har fått det svenska namnet ätlig groda, fast det är mest på kontingenten (morbror Georgs uttal) som dom äter dom.