På våren 2016 besökte min goda vän Hilde och jag Singapore och Malaysia. I Singapore kunde vi bo hos Hildes dotter med familj, men i Malaysia fick vi klara oss själva.
Singapore var en fascinerande stad att njuta av och förfasa sig över. Enorm konsumtions- och skyskrapelyx, blandat med intressanta indiska kvarter. Mycket konst att titta på. Hett som fan, men lätt att fly in i enorma, svala, luftkonditionerade köp-palats vid behov.
I Malaysia var det så varmt att vi inte orkade ge oss ut på vår planerade rundresa. Vi tog bara bussen genom mil efter mil efter mil efter mil efter mil med betryckande, rätlinjiga oljepalmsplantager. Den naturliga ursprungliga regnskogen var nedhuggen, fragmentiserad. Målet med vår bussresa var färjan ut till Tioman Island. Där levde vi sen gott några dagar. De egentligen förbjudna ölen – Malayisa är strikt muslimskt – var här inofficiellt tillåtna; kostade bara en tia styck. Hilde slog världsrekord som den som snorklat på grundast vatten (ca 30 cm).
Det var en minnesvärd och bildande resa. När jag kom hem var jag densamme som när jag for – men ändå inte riktigt. Livet är en spiralformad process… åter och åter tillbaka till detsamma, men med smärre tillägg och förluster (Well, something’s lost but something’s gained, in living every day).
Många fler fina bilder på Flickr i albumen The Singapore Connection 1, 2, 3 och 4.
Elfsborg har ju inte direkt rosat marknaden hittills i årets allsvenska. Nedan i alla fall en hejaramsa inför dagens stormatch mot Malmö:
Melodin är en cover av åtminstone två låtar; kommer bara på den ena. Känner nån igen dom?
åh, deppigt deppigt vi fick stryk vi fick stryk vad ska vi nu ta oss till nu är fanken lös
hur kunde vi va så otroligt kass gjorde inga mål släppte in en hel drös
balja på balja i det egna målet om vi ska kunna vinna måste Fan bli religiös
sämre och sämre aldrig nån tur rätt som det regnar så kommer det en skur
chorus: men vi rostar brö det är så gott så man kan dö vi vill bara rosta brö nu ska dom andra nog få spö
231112 Elfsborgs Ibrahim Buhari har ont under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Malmö FF och Elfsborg den 12 november 2023 i Malmö.
Foto: Carl Sandin / BILDBYRÅN / kod CS / PA0687
Idag, i morgon och i övermorgon går Soggy in i studion (solen där ute, den blå himlen och de ljumma vindarna skall inte få hindra oss – allt för konsten!) för att fullfölja inspelningen av Elementsviten, bestående av fyra J.T.-låtar: Fire, Water, Earth och Air. Sviten kommer sedan i sinom tid att bli lyssningsbar på Spotify.
Det är fyra sinsemellan väldigt olika kompositioner det handlar om (texterna kan ni fördjupa er i här).
Fire handlar om elden, glöden och passionen i låt-jagets liv.
Water tematiserar det faktum att allt liv beror av vatten, och hur denna livsviktiga naturtillgång missbrukas av tvåbeningarna (=vi) på jorden.
Earth berättar en mörk historia om ett kärlekspar under ungefärlig stenålderstid. Kvinnan blir dödligt sårad av en mammut (!), varvid mannen inte ser någon mening med att leva vidare. Han vill bara bli begravd djupt ner i jorden.
Air slutligen, är en luftig historia. Låtjaget driver omkring i etern, och vet sig ingen levandes råd. Men till slut, vägledd av en mystisk, vinddriven vit fjäder, återförenas han med familj och vänner i ett Nirvana-liknande tillstånd bortom gott och ont.
Visst, jag förstår att ni längtar. Ja ja, den som väntar på nåt gott, osv…
Frank Bascombe, mannen som gjort uppgivenheten till livsmål och bejakar en acceptans av livets torftighet; huvudperson i fem böcker av den amerikanske författaren Robert Ford (1944-). Den senaste (sista?) har nyligen kommit ut i svensk översättning, med titeln Bli min. Diskuteras i Marie Lundströms bokradio (SR play) av Rebecka Åhlund och Andres Lokko. Gjorde mig intresserad. Har lånat den första av de fem romanerna om Frank G: Sportjournalisten (1986). Får se om det va nåt o bli nåt.
Jo, här smyger alltså denna hära över gärdet (gärdsmyg), nästlar sig in i den oinnästlingsbara busken, bara för att som genom ett under visa sig i det ovisbara för den hastigt uppflammande överlycklige fotografen under några få sekunder.
Han lyckas, mot alla odds, knäppa några bilder (hängiven knäppis). Vad kan man ge sig faen på då om inte att en jävla kvist är i vägen, och förhindrar detta potentiella fågelfotoscoop…
Detta sker enligt en underregel till huvudregeln om alltings maximala jävlighet. Lyder: Om en kvistjävel kan va i vägen så är den det. Analogin med den kände filosofen Maximilian van Schwarzarschs välberömda maxim är inte långt borta: När vi minst anar det händer det att vi är blott en flugkuk från paradiset... (förlåt det vulgära språket; han var synnerligen frikspråkig, van Schwarzarsch).
På spåret, snäckvarianten, typ. Jag upptäckte dom här snäckorna (sniglar är också snäckor, men har inga skal) på väg uppför några hallonsnårsstänglar (förstår ni vad jag menar? stjälkarna, typ, från förra året, utan blad, utan hallon). Vart fan är dom på väg? undrar man. Men det är klart, dom har ju huset med sig vart dom kryper, så dom kan väl improvisera. Ungefär som när man tågluffade förr i världen.
Vet ni vart dom är på väg? För jag vet inte…
Dom kanske bara vill opp… Kolla på utsikten, liksom… Vem vet. Och bråttom har dom inte heller, det vill jag lova. Jag såg inte att dom rörde sig över huvud taget. Långsamhetens lov, typ.
”Det är en nästan utomkroppslig känsla”, säger Thomas Ravelli, apropå pjäsen Den varmaste sommaren på Borås Stadsteater. Pjäsen handlar om VM-sommaren 1994, då Sverige tog brons i fotbolls-VM i USA. Ravelli var målvakt i det svenska laget, och i högsta grad delaktig i detta äventyr. Kommentaren ovan fällde han efter att nyss ha sett pjäsen.
Jag har själv åskådat den här musikalen. Ja, för det är en musikal, allt som sägs sjungs fram, i stort sett. Och jag kan intyga, att den är mycket berörande. Det var som att uppleva straffsparksläggningen i matchen mot Rumänien på nytt. Och i ännu högre grad så för Thomas Ravelli givetvis.
Men ”en nästan utomkroppslig känsla”… vad är det egentligen? Ok, han säger ”nästan”, vilket väl borde innebära att känslan trots allt är inomkroppslig för honom också. För mina känslor, när jag såg pjäsen, var helt och hållet inomkroppsliga, det kan jag försäkra.
Mer än så, såvitt jag kan förstå är alla känslor inomkroppsliga. De uppstår i den del av kroppen som kallas hjärnan. Hjärnan finns, den är i högsta grad konkret och materiell. Att den sen fungerar med hjälp av kemi och elektriska impulser i miljarder synapser på ett mirakulöst sätt, som vi bara har börjat förstå (och som vi förmodligen aldrig kommer att förstå till fullo; kan verkligen hjärnan begripa sig på hjärnan?) – ja, det är en annan sak.
Sanningen är, att jag i viss mening är en hundraprocentig materialist. Usch, låter tråkigt, säger ni. Nähä, säger jag, det är inte alls tråkigt. Det är ett försök att tänka med förnuft och realism (vilket kanske någon kunde tycka är tråkigt), det är sant. Men ju större ens förnuftiga kunskapsklot blir, desto större blir ytan som vänds mot det okända. Att livet på jorden finns, att vi människor finns, att vi är medvetna och kan fundera över oss själva med vår stora obegripliga hjärna… det är så mystiskt och gåtfullt det kan bli. Att det finns något över huvud taget är en gåta; hela universum är en enda magiskt mystisk oändlig gåta.
Men all denna gåtfullhet hindrar ju inte att man funderar över saker och ting så gott man kan. Och då finner jag det otroligt svårt att förstå att det finns något över huvud taget, som inte har en materiell grund. Att någonting skulle bestå av ingenting tycker jag verkar egendomligt, minst sagt.
Detta betyder att också företeelser som tankar och känslor, själen, personligheten, sinnet, jaget – allt detta skapas och utgår från en materiell grund, nämligen hjärnan. Var skulle det annars komma ifrån? Vad skulle det annars bestå av?
Nej, jag misstänker starkt, att allt detta prat om det immateriellt själsliga som väsensskilt från det materiellt kroppsliga, det har sina rötter i den gamla goda – men feltänkta – västerländska dualismen. Denna utgår i sin tur från filosofen René Descartes (1596-1650). Han trodde att kropp och själ existerade oberoende av varandra (även om de hade viss kontakt via tallkottskörteln). Nu har den biologiska vetenskapen sen länge fastlagt, att det vi kallar själen har sin anatomiska grund i hjärnan. Kropp och själ är intimt förbundna med varandra. De möts i hjärnan. Det finns ingen artskillnad mellan kropp och själ, allt har en materiell grund.
Åhå, säger ni. Innebär detta att du t.ex. inte tror att det finns någon gud då, eller? För gud är väl immateriell?
Jo, jag tror att gud finns – i människornas hjärnor. Idén om gud är materiell. Gud är ingen inbillning, gud finns. Det är vi som hittat på henem, för att vi behöver en tro på någon sorts förklaring och ordning i universums kaotiska väldighet. Men att jag, eller någon annan för den delen, skulle ligga på knä och tillbe denna mänskliga hjärnprodukt är naturligtvis fullständigt absurt.
De flesta människor (med undantag av några få här uppe i nordvästra Europa) tycker dock att vi behöver en sådan skapare att tro på. Någon måste ha skapat allt, säger de. Jaha, säger jag. Av ingenting då, antar jag? Något immateriellt har blivit materiellt, som genom ett under? Eller med hjälp av en obegriplig gud, som av någon obegriplig anledning har gjort det omöjliga: att skapa någonting av ingenting?
Detta strider mot allt förnuft och logiskt tänkande, hävdar jag som ni kan förstå. Nej, allt tyder på att allt alltid har funnits, om än i skiftande former. Alla atomer, all materia har alltid funnits. Skapelse är, när den ständigt pågående entropin (tendens till ökande atomär och molekylär oordning) tillfälligt bryts. Då har evolutionen i all sin fantastiska icke-intentionalitet ordnat, så att det som jag kallar jag har skapats exempelvis. Jag har funnits i över 73 år nu, och hoppas få finnas lite till.
Denna min existens möjliggjorde att jag kunde gå på Stadsteaterns musikal Den varmaste sommaren och uppleva en massa härliga materiella, inomkroppsliga känslor. Det fick mina hjärnsynapser att kontakta varandra på ett sätt som gjorde att jag kände mig rejält glad. Inte illa.
Jag går med Nietzsche över potatisåkern skriver Ingela Strandberg i en dikt Och jag frågar mig: Vet Nietzsche vad en potatisåker är? Har han någonsin gått över en tidigare? Har han något lämpligt att ha på fötterna när han går där över åkern? Passar han på att ta upp ett eller annat jordpäron när han ändå är tillstädes? Eller går han bara där och filosoferar som han brukar göra? Svarar han ens på Ingelas frågor?
Ja, frågorna hopar sig
Jag tror det hade varit bättre om jag fått gå där med Ingela S Jag har en helt annan folklighet än Friedrich om inte annat skulle jag tro Samtidigt som jag är lite av en filosof också Det sa redan mina gamla elever (som inte var så gamla på den tiden; inte jag heller för den delen)
Så jag tror att Ingela och jag skulle kunna ha haft ett riktigt bra samtal om vi hade gått där över åkern i stället för Friedrich och hon
Jag är inte lika mycket bortom gott eller ont som Friedrich antagligen var Och inte heller är jag någon Zarathustra som talar högtidligt om allt mellan himmel och jord i tid och otid
P.S.: Å andra sidan hade ju han en bra mycket fetare mustasch att sila verkligheten igenom jämfört med mitt blygsamma lilla ljusfjun Det får man medge om nu sanningen ska fram… D.S.
Ingela Strandberg
Friedrich Nietzsche
Jörgen T. Larsson
P.S. 2 Det inledande citatet är hämtat ur Ingela Strandbergs senaste diktsamling När jag var snö (2024).
P.S. 3 Dikten Fundering ovan kan ses som en pastisch, ett försök att skriva som den eminente Alingsås-poeten Stig Johansson (se tid. inlägg här, och här).
